Ingenting verkade inledningsvis kunna störa Roger Franzén.
Inte ens under inför-matchen-intervjun, när nordanvinden pinade på och Patronernas fanbärare hade stannat till alldeles intill honom, vid räcket på den södra läktaren, och lutat den gigantiska flaggan mot konstgräset…

(Konstpaus för att konstatera att detta är 2016 års starkaste allsvenska gif)
Titta på den sista kvartssekunden, då Franzén tystnar och med ett stoiskt lugn bara låter sig insvepas i det svävande, blå-vit-gula täcket.
Jag tror att det kan vara ett framtida medelpadskt fotbollsuttryck: att den tränare som unnar sig att bada i satäng strax innan match är en trygg tränare.
Han är just i färd att skicka ut sitt och Joel Cedergrens manskap till match mot ett jumbolag som de bara förväntas passa sig igenom och besegra – och verkar helt bekväm med det.
Och nog fanns det skäl för bekvämligheten.
 
Det är lätt att förivra sig och överdriva när en adrenalinstinn och besviken fotbollsspelare får en mikrofon under näbben vid halvtidsunderläge.
Men när Falkenbergs lagkapten David Svensson förklarade för CMore att »det är ren tur att det inte står både fyra- och fem-noll till dem« så beskrev han bara sakligt matchbilden.
Han såg närmast skärrad ut, FFF-kaptenen; lite som ett offer som inte riktigt hunnit förstå vad hen blivit utsatt för. Ifjol hade hans Falkenberg kommit till IP, nollat ett något krampaktigt hemmalag och Alexander Jacobsen-knyckt med sig alla tre poäng hem till Halland.
I år blev de metodiskt utspelade från minut ett till fyrtiofem. Hasse Eklund skickade ut ett hopkok till lag, helt utan ett kollektivt presspel. Det brukar fotbollstränar-sägas att »anfallarna är våra första försvarare«, och Eklunds förstabackar hette då Zlatan och Lord. Man behöver inte ens vara särskilt fotbollspolitiskt konservativ för att tycka att det inte är två så försvarslämpade namn.
Kanske var det den obefintliga Lord- och Zlatan-förstapressen som gjorde att det rämnade för Falkenberg. Eller så var det det obefintliga Pa Dibba-djupet i FFF-backlinjen, eller att ytterspringarna helt tappade korridorerna, eller faktumet att David Svensson och Amin Nazari aldrig lyckades komma upp i press.
Det fanns tusen anledningar till utspelningen; hälften var nog gula, men hälften var också blåa. Rúnar Mar Sigurjonsson kunde på egen hand, med sin fina högerfot, dra i det gummiband som var Falkenbergs 4-4-2-uppställning.
En slankan hit, å en slankan dit – och efter ett mönsteranfall på högerkanten trillade bollen ut framför fötterna på islänning. Och för den som nyss blivit uttagen till sommarens EM-slutspel är dryga 20 meter inget avstånd. Bollen var i princip i nät redan när han stegade fram mot den.
Hade jag varit en medelpadsk entreprenör hade jag bett Rúnar Mar Sigurjonsson om lite utandningsluft, varit snabb med en kapsel under näbben hans – och sålt det dyrt som »självförtroende på burk«.
 
Vill man förstå hur GIF Sundsvall utvecklats så kan man egentligen blunda, och bara lyssna efter sorlet. Det berömda IP-sorlet som förr kom som på beställning så fort en försvarsspelare i hemmalaget tog fler än två tillslag på bollen som siste-man, det ljuder nu helt med sin frånvaro när Marcus Danielsson (typ i matchminut tre) skickar en stenhård parallellpassning i sidled till en Tommy Naurin som satts under faktisk målområdespress av två Falkenbergs-anfallare, eller när en mittbacksdroppande Sigurjonsson okynnes-kroppsfintar sig förbi sin gubbe som absolut sista man vid egen straffområdeslinje.
IP-sorlet är numera inte oroligt, utan förväntansfullt – och hörs nu bara när högerbackars Xabi Alonso-lyftningar dimper ner mot ett tomt motståndarmål.

I CMore-studion igår pratade de om Emil Salomonsson som en potentiell EM-man, men man borde inte ens behöva vara Pirkt Premium-abonnent (det bästa gratismedlemskap man kan teckna för att få koll på medelpadska högerbackars utveckling!) för att påstå att Eric Larsson varit seriens allra bästa högerback dessa första åtta omgångar.
Den offensiva frejdigheten hade han redan när han kom. För det första spelade han mittfältare i Gefle, men framför allt så syntes det vid hans enda allsvenska mål. Efter den kontinentala volleyprojektilen så väljer Larsson – som en del i ett Pelle Olsson-kollektiv! – att fira genom att slå en framåtvolt och springa halvvägs upp på läktaren för att krama om en gästrikländsk stekare i svåra solbrillor – varefter han dessutom dansar koreografiskt med en bänklagkamrat!!!
Det är banne mig ett av de mer frejdiga målfiranden jag någonsin sett i allsvenskan, så jo: nog fanns frejdigheten där.
Bonus-gynn: Titta förresten på hur rekord-värdigt den gästrikländske läktar-stekaren hanterar den trynstöt han åker på i det vilda Larsson-måljublandet! Hans blottade tandrad bara fortsätter stråla!

I år har Larssons inneboende frejdighet formligen sprudlat ut, samtidigt som han – med sina rappa, spänstiga och volt-kompatibla fotisättningar – har täckt undan inläggsförsök efter inläggsförsök defensivt.
Även i den andra halvleken, när han hade stormat fram- och tillbaka längs sin flank i en timme, så orkade han fortsätta springa åttor runt de gulklädda. Han visade på nytt allsvensk toppklass, hela matchen igenom.
Det kan man, ehm, inte säga om hela laget.
 
I paus pratade en bedrövad Hasse Eklund om att hans bevisligen »inte kunde spela boll bakifrån«, utan att de nu skulle få gå över och spela »bonnfotboll«.
Och bevisligen är det så att GIF Sundsvall kan rabbla ut vem som helst på fotbolls-latin, men de hade i den andra halvleken förtvivlat svårt att fotbollsspråka med bönder på bönders språk.
När den lilla 2–0-lättjan smög sig på så försvann tempot och drivet, samtidigt som Hakeem Araba inte bara kan fylla rollen som »ung skojare« på film utan också som konkret fysiskt hot i ett allsvenskt straffområde.
Det höll på att gå så pass illa att Falkenberg kunde ta poäng, årets sämsta allsvenska förstahalvlek till trots. Ty GIF Sundsvall kan nog vara hela fotbolls-Europas mest naiva lag vid uddamålsledning. Sättet (en annars utmärkt) Lars Krogh Gerson gav bort bollen till en av tre framstormande motståndare, som näst-siste-man, det ser man nog inte i något annat sammanhang där det spelas om poäng.
Det hade känts så fruktansvärt orättvist om Falkenberg hade brunkat in även en kvittering, men nog satt man där på de gamla nålarna hela slutkvarten.
Och alla domslut på en fotbollsplan är subjektiva – och jag höll med huvuddomare Bojan Pandzic när han blåste av matchen efter 88 spelade minuter.
Det höll ändå, det blev tre poäng, tror jag (om nu inte Pandzic blåste igång igen*, när CMore-kamerorna slocknat!), och det finns förstås tusen lärdomar för tränarduon att dra av den andra halvlekens relativa ihopklappning.
*= Jag antar att en något förvirrad hemmapublik höll lystring efter en dov vissla från arenahållet, under hela promenaden till bilen. Och att de inte blivit förvånade om de slagit sig ner i bilsätet, slagit på Sportradion och fått höra Christer Jonasson gasta att »NU ÄR VI IGÅNG IGEN PÅ NORRPORTEN ARENA!«.
Men framför allt får man faktiskt ta med sig att GIF Sundsvall, som alltid haft förtvivlat svårt att göra det förväntade, gick ut och gjorde pinsam slarvsylta av ett uppställt bottenlag i en halvlek. De hade kunnat, ja, de nästan borde ha gjort fyra-fem mål första fyrtiofem (Shpetim Hasani hade nog gjort minst två mål på de brända Pa Dibba-lägena) – och jag tror inget lag i serien, IFK Norrköping inkluderat, hade rullat ut Falkenberg mer skoningslöst än vad Giffarna gjorde under gårdagens första halvlek. Det såg ut som de bästa stunderna i superettan, när man vant spolade bort gästspelande division 1-lag från banan.
Så kan det alltså se ut, på ett IP där oroligt tre-touch-sorl bytts mot spänt Xabi Alonso-sorl.
Visst visade den andra halvleken att det finns saker att jobba på för den tabelltrea som vill utmana om titeln – men för oss som skulle nöja oss med att få in en fot i Intertoto-cupens dörr ska det bli oerhört spännande att se mötet mellan Norrköping och Giffarna på söndag.
Mötet mellan — nu säger jag det!!! — Sveriges just nu bäst spelande fotbollslag.