Är teve-meteorolog-termen »varmt för årstiden« svenskans kanske allra finaste ordföljd?
Jag har flera gånger den senaste veckan kommit på mig själv med att strosa omkring med ett flin så brett att mungiporna nästan sträcker sig upp mot hårfästet (och det, gott folk, är högt upp det).
Klimax nåddes nog härom dagen när jag varit och storhandlat och med en fyndbelupen* ICA Maxi-påse i tassen gick och kisade i kvällssolen, samtidigt som Mattias Alkbergs fjolårsdänga »Tjugonde« just hade jobbat sig upp till crescendot.
Ni vet: när han trappat upp med »du kan riva den där räkningen, någon snäll har tagit hand om den« (som brevhatare av stora mått blir jag närmast tårögd av den strofen) innan han till slut bara släpper iväg en ut i rymden med ett »hela världen ryms där vi bor«. Och så den där sekunden av vakuumsug – precis när man Ann Petrén-sluter sina ögon innan ens lemmar flyter iväg i spontandans.

Nej, jag har mått väldigt bra i denna »för årstiden varma« period.
Det började med den borgerliga vevningen på Valborgs, när vi tog oss till Uppsala för att hälsa på sametings-avhopparen Backa Erik Häggpä. Jag hade så trevligt.
Titta bara på spännvidden hos näbben nedan:

Du skulle kunna trycka in en majskolv av latinamerikanskt standardmått sidledes genom den där mulen utan större svårighet; det är ett hårfäste–hårfäste-brett leende som så uppenbart är sprunget ur fyra snabba rosémuggssvepningar i goda vänners lag.
(Dock var Uppsala så väldigt mättat på Sundsvallsbor. Var man än tittade så såg man en medelpadsk nuna man kände igen. Det var som att gå runt i Hedbergskas korridorer, där coola gäng av 91:or eller 92:or bara fortsatt att verka – tillsammans!, som om studenten aldrig ägt rum!, som om man aldrig sprungit ut på trappan och vidare åt olika håll!)
Och sedan dess har det i princip bara rullat på. I tisdags, när jag för första gången i mitt liv kunde bjuda till vuxen-eventet grillning på innergård, lyckades Tilde fånga den här bilden, som skulle få vilken solig åldring som helst att vilja flytta från Florida och istället köpa sig en timeshare-lägenhet i Huvudsta:

Det var det här jag skulle komma till, ja. Under tisdagens grillning, som egentligen var tänkt att ske på en liten portabel rackare – knappt ens stor nog att ha grillyta nog åt en riktig flintastek!, så kom en granne helt sonika fram till vårt sällskap och undrade ifall vi inte ville låna deras lilla minigrill.
Bara sådär! Från ingenstans!
Men en gång är ingen gång – och ingen värme är kanske så väntad som den svenska grillvärmen.
Men så i onsdags, när jag hade joggat mig till ett utegym i Solna, så fanns där en spänstig man, uppskattningsvis i 40-årsåldern, med såväl tatueringar som hårtofs. Mannen hade med sig en bärbar bluetooth-högtalare från vilken han spelade tung rap, samtidigt som han formligen flög upp och ner i chinsställningen.
Efter någon halvtimme av eget, tafatt hängande i samma chinsstång – oförmögen att göra mycket annat än att rycka och knycka med min lealösa överkropp – så tog jag, månne stärkt av grill-lånet kvällen dessförinnan, mod till mig och frågade ifall den spänstige hårtofsmannen hade några tips.
Det hade han. Mängder av tips – alla levererade med entusiasm och ett leende.
Således: upprättelse åt den i samhället så bespottade gruppen »spänstiga 40-åriga hårtofsmän med chins-utstrålning«. Och jag blev så orimligt upplyft av det mötet.
Upprättelse åt allt, åt alla!!!
Jag tänkte att vi väl säkert kan ha Trump som amerikansk president och nazister marscherandes på gatorna i Dalarna ibland – bara grannar fortsätter låna ut sina grillar och spänstiga tofsmän delar med sig av sina bästa chinstips.
Det är hårtofs-mans-anekdotisk bevisföring, jag vet, men låt mig ha det här.