Jag var rätt nervös inför min praktik som ledarskribent på tidningen Arbetet, den som tidigare hette LO-tidningen. Kan jag allt om arbetsmarknadens parter? Nej. Förstår jag varför det är värt att strejka över just flexpensionen? Inte helt, nej. Har jag själv slitit med nävarna sedan sommaren 2006, då jag okynnes-sorterade muttrar i en varm container utanför Elteam i Skönsmon??? Icke!
Men jag var ändå mest nervös över bylinebilden. Man är ju alltid det, som (IDENTITETSPOLITIK-TRIGGERVARNING!) flintifierad vit man om vårkanten. Det är så ohyggligt lätt att råka se råbarkad ut, som en Soldiers of Odin-vurmande man som på Facebook uppger sig ha gått ”Livets Hårda Skola”.
Och det må väl vara hänt på Sportbladet, på VK eller till och med TT – men på just LO-ägda Arbetet kände jag att det skulle kunna rimma rekordilla.
Men vet ni? Jag klarade det! Jag plockade, som på beställning, fram mina allra mest väna ögon – ögongipor som tvingats lära sig kompensera för ett hotfullt hårfäste – och lyckades mest se lite, lite lurig ut; som ett vårdbiträde som söker tillit hos en snarstucken demenspatient med spottbenägen näbb:

Framför allt i den (inte så?) mobilanpassade versionen ovan, där halva mitt anlete (den elaka halvan???) är dolt, som om jag – en till synes ofarlig flexitarian med botaniker-drömmar – stått och lurpassat, mjuggdold bakom en vägg.
 
Redan första dagarna på Arbetet, där jag går i den genomsympatiske Martin Klepkes släptåg, så fick jag hugga in och tycka om kapitalistkatapulten som plötsligt skickade ut 450 Findus-anställda Bjuv-bor ut i arbetslösheten.
Och det här var jag, häromdagen:

Har någon någonsin hoppat i ett par större byxor, än när denne 25-årige gynnare av fotbollsbörd skulle ge sig på vårbudgeten???
Ni får gärna avgöra själv om jag bottnade i ämnet: själv vet jag bara att om man får en chans att trycka till individualismen så är man ju inte den som är den.
 
Redan i måndags, på den allra första dagen på ledarskribentspraktiken, fick jag förresten lomma in till politiske chefredaktören och be om ledigt.
Min journalistik behövdes annorstädes, så det var bara att gravallvarligt borda ett flygplan efter att man nypt en lika snabb som obligatorisk kliver-på-planet-selfie för att accentuera allvaret i situationen; att nu, när jag kliver på det här planet och flyger dit!!!, då är det allvar.

Mot Leipzig.

 
Fotnots-referens: Expressens profilerade politiska reporter/ärke-stolle Niklas Svensson (inklippt ovan) lade ut den här bilden på sig själv och de sina efter terrordådet på skolan i Trollhättan, med rubriken ”Mot Trollhättan”.