Det är kanske dags att alltid mikrovågsvärma pannbiff, äta glass och vinka ajöss till Tilde på matchdagar.
För det här var en match att bli vidskeplig av.
 
Hon har ju hävdat det flera gånger, att Giffarna »aldrig vunnit när hon varit hemma« och att hon »hon borde åka bort när dom spelar«. Jag har bara skrattat bort det, tänkt att hon bara ännu inte vant sig vid hur det är att vara Giffare; att laget helt enkelt vinner ganska sällan och att det här är något man får vänja sig vid.
I kväll var hon på villovägar, och vet ni: hon kanske får hålla sig borta på matchkvällar framgent.
[Applicera skämt om att hon bara letar efter sätt att få lämna hemmet här]
Jag har då aldrig varit en för vidskeplighet; aldrig varit en sån som tänkt på vilket smalben som benskyddstejpats först eller på vilken fot man sätter på gräset först (kanske på grund av att just den sätta-ner-fötter-skrocken kräver så mycket av ens finmotorik!).
Men jag undrar om det inte är efter såna här kvällar man börjar.
Det var förstås någonting speciellt redan med den första halvleken, någonting alldeles särskilt med Noah Sonko Sundbergs drömmål (»han avslutar nästan som en anfallare«, sa Jesper Hussfelt i vad som redan kan vara årets underdrift) och visst uppstod en viss identitetskris när Sebastian Rajalakso kunde unna sig att okynnestunna Champions League-vänsterbacken Yoshimar Yotun på mittplan vid 1–0 och bollinnehavsbonanza borta mot Malmö FF.
»Om man ger plats och utrymme till Sundsvall så spelar dom bra fotboll«, sa MFF-tränaren Alan Kuhn i paus.
Jo, men problemet är att de också gör det när de inte ges någon tid alls.
Innan han slog till bollen vid 1–0-målet kunde Noah Sonko Sundberg drömma om en perfekt volleybåge över Johan Wiland. När han slog till bollen som skulle leda till 1–1 vet jag inte vad han ens kunde hoppas på, i bästa fall; kanske att en pressad, felvänd Rajalakso skulle hinna rensa den löst slagna och studsande passningen till ett motståndarinkast. Det hann inte Rajalakso, utan Anders Christiansen åt upp honom mitt på offensiv planhalva och vips så var det utjämnat.
– De får det där skitmålet som är otroligt onödigt att släppa in, summerade det unga AIK-lånet själv i paus.
Verkligheten hade ätit sig ikapp – och i andra halvlek tog den sig beslutsamt förbi.
När GIF Sundsvall tvingades plocka ut en storstilad Sebastian Rajalakso i paus (kanske fick han problem med andningen, kanske vilades han inför EM) så fick de kasta in en 61 kilo lätt allsvensk debutant. När ett uppvarvat Malmö FF – med en mullrande hemmapublik i ryggen – jagade ett segermål i den andra halvleken så stod allsvenska stjärnor Viðar Örn Kjartansson, Magnus Wolff Eikrem och Erdal Rakip och stampade frustande i gräset i väntan på att få komma in hamra dit spiken bakom en storspelande Tommy Naurin.
En GIF-poäng idag hade varit en smärre bragd – tre var skrockskapande.
Hade jag bara vetat vilka uppenbara turkalsonger jag haft på mig när Andreas »Herminator« Hermansson överlistade Mattias Asper med pannan från vad som måste ha varit 35 meter i 2–0-segern hemma mot MFF 2005 så hade min underlivshygien kunnat vara rejält klandervärd vid det här laget.
Den här magiska MFF-kvällen minns jag än så länge vad jag gjorde.
Jag ska framöver alltid gå till blodgivningen och vända i dörren på grund av tidsbrist inför match, alltid skyndsamt mikrovågsvärma ett par frysta älgfärsbiffar till matchstart, alltid äta ett halvpaket glass i paus och Tilde kanske får hålla sig undan.
För det var någonting med avslutningen av den här matchen.
»Det Moses gör med en stav gör Shpetim Hasani med en elakare höft«, det är ett sprillans nytt medelpadskt talessätt sedan den oömme anfallaren delat MFF-försvaret i tu och öppnat en gata för de sina centralt genom en välplacerad höfttackling på Kari Arnason.
Sommaren 2002 behövde Mattias Thorsell bli skjuten i huvudet av Fredrik Sundfors (skånska fysiker dividerar fortfarande om hur det var möjligt) för att avgöra på Malmö Stadion och nästan fjorton år senare var det som att Hasani visste att det låg en ”Thorssa”-hemlighet begraven i den skånska jorden. För istället för att ta kontroll över bollen lät han den »Thorssa«-studsa mellan sina knän innan han i den absolut sista milisekunden petade den över Johan Wiland och förbi Yoshi Yotuns fläkande fötter.
 
Det är så långt emellan gångerna som en fotbollsmatch ger mig någonting alldeles, alldeles extra nu för tiden – men det här var jag när Shpetims boll letade sig i nät: