Igår spelade jag badminton mot Sportbladets profilerade allsvenske reporter Per Bohman. Sensationellt nog tvingades jag – efter omkring femton raka segrar – inkassera en förlust med klara 0–3 i set. Förlusten får kategoriseras som vad man på badmintonspråk brukar kalla för en »viltskavstorsk« (när den förlorande spelaren kommer helt däven till banan efter att ha förätit sig på viltskavsgryta, mos och lingonsylt på lunchbuffén någon timme tidigare), men det hör egentligen inte hit.
Det intressanta var vad som utspelade sig när vi skulle till att lämna lokalen. Vid kassadisken – där man bokar tider, hyr racket och köper återhämtningsmjölk på tetra – står nämligen Cirkus Scott-ägaren Robert Bronett och dividerar med kassapersonalen.
Han har »glömt kortet« i väskan och kan inte betala för sitt hyrda racket just nu, berättar han, innan han snabbt (lite för snabbt?) kommer med alternativa lösningar.
Och det finns säkert hundratals situationer där det lönar sig att vara en igenkänd cirkuspersonlighet – vid Brinkenstjärna-fester, VIP-mingel på »Två veckor i Phuket«-premiärer och vid (andra) organiserade gycklarsammankomster – men i just detta sammanhang, när man vill krita en rackethyra, så måste det ligga en ordentligt i fatet.
Det var som att bevittna en filosofiföreläsning där ett exempel smälldes upp på Powerpoint-presentationen, med rubriken »SKULLE DU LÅTA DEN HÄR MANNEN KRITA EN RACKETHYRA?« över den här bilden:

Cirkus Skott-ägaren försökte med ett »om jag lämnar min mobil här?«, och det var väl säkert sagt i all ärlighet och välmening, men hela mitt väsen ville skrika »GÖR DET INTE – HAN HAR HELA TRÄNINGSBAGEN FULL AV MOBILREPLIKOR«. Och det var något med uppgivenheten i rösten när hon i kassan sa »nej, det är lugnt«, som om hennes röst var fylld av rutin från tidigare fiaskon, där cirkusdirektörens inlämnade »mobiltelefon« helt plötsligt gått upp i rök. Det kanske till och med – lite beroende på hur ofta cirkusdirektörer frekventerar klubben – står i något policydokument att »låt Bronett-bröderna hållas och ödsla inte tid på deras mobiltelefoner«.
Nej: allt var säkerligen i sin ordning och Robert Bronett betalade säkerligen för sitt hyrda racket till slut – men det var intressant att se en man med så uppenbar gycklaraura försöka göra sig trodd i vardagen.
 
 
En till snabb??? Jag tänkte prata om att den serbiske nationalisten Vojislav Seseljs torsdagskvälls-öl.

Ni vet hur den där fredags-ölen kan smaka när man kommit hem från en jobbvecka och står inför en ledig helg? Hur den liksom kan känna den goda smaken redan när man ser den hällas upp mot glaskanten?
Det är helg-ölen, det. Tänk då hur överjordiskt gott kommit-hem-efter-att-ha-blivit-friad-från-brott-mot-mänskligheten-ölen smakar.
Man står där, avslappnat lutad mot köksbänken, knäcker en 50-centiliters Mariestads och låter ölburken rinna av mot kanten. Ens fru* sitter och bläddrar i någon tidning vid köksbordet och man tittar på henne och bara fylls av värme. Allt är så bra nu, tänker man: den här sekunden ska jag minnas. Hon tittar upp, frågar om dagen: om hur det gick »med den där rättegången«, och ifall man »hade gjort något brott mot mänskligheten?«.
Man sippar en första sipp, låter den iskalla drycken sakta slippra igenom hela systemet och spricker upp i ett varmt leende. Frun tittar intresserat och man låter henne hållas i några sekunder till.
»Jag klarade mig precis«, säger man sedan leende – med lite, lite ölskum ovan överläppen – och bara mår; mår som bara en som precis klarat sig från brott mot mänskligheten kan göra.
*= Pirkt.se tar sig friheten att förutsätta att den genomsnittlige människan som är åtalad för brott mot mänskligheten är män präglade av heteronormen.
Fotnot: Pirkt.se tar förstås avstånd från såväl serbisk nationalism som brott mot mänskligheten.
 
 
Ytterligare en nyhet i farten???

Det är ju roligt att tänka sig scenariot att Carema vill placera en 78-årig Eric Öckerstedt på ett ålderdomshem på grund av att hans demens står i fullskalig blom – men att Selånger vägrar släppa honom.
Det här är det perfekta argument för den som på ett övertygande sätt vill förespråka statlig välfärd mot någon liberal vinstälskare. För vem tror på fullaste allvar att privatägda vårdbolag kommer ha viljan eller finanserna att matcha en snart 80-årig Eric Öckerstedts utköpsklausul när han behöver det?
Vi vill inte ha ett framtida samhälle där kontrakterade bandyspelare sitter och dreglar i klubbstugor runtom i landet. Bara en mycket stark välfärdsstat kommer att ha resurser för att köpa loss gamla Selånger-spelare när det behövs.