Vi måste börja i rätt ände.
Hur gick det egentligen till när Tromsö IL, från längst upp i nordligaste nord-Norge, fick för sig att möta Giffarna Sundsvall på Grimsta i Stockholm, en blanktorsdag i februari?
Kan det ha varit en del i Marcus Hanssons övergång från Tromsö till Djurgården nyligen? Typ att Tromsö kräver en tjugoprocentig vidareförsäljningsklausul för att släppa Hansson och att Dif-sportchefen Bosse Andersson först vägrar, men sedan vacklar och kommer med en kompromiss?
»Okej, Tromsö… ni får tjugo-procentarn«, kved kanske Bosse fram, innan han höjde rösten ett par oktaver:
»Men då får ni fan åka och möta Giffarna på Grimsta den där februaritorsdagen vi har råkat boka in!«
Nåt lurt måste ju ha föranlett detta luddiga möte, som plötsligt bara dök upp i GIF-kalendern som ett frostbitet, malplacerat påskägg.
•••
Match blev det, trots att den snöblandade regnmattan måste ha legat som en hinna mot de nakna stackars spelarknäskålarna i den första halvleken.
(Jag räknade till tre eller fyra par långkalsonger i det medelpadska startelvelägret; noll hos nordnorskarna.)
Och den som hade hoppats få se ett helt annat GIF-lag än det som tiki-takade sig till en tolfteplats i förra årets allsvenska kunde nog ha rest sig och tagit Hagsätra-tuben hem redan efter de första fem minuterna.
Rúnar Mar Sigurjonsson och Lars Krogh Gerson tävlade omgående i vem som kunde sjunka djupast ner i quarterback-hålet mellan de breddande mittbackarna och bollen hölls närmast extremistiskt mycket efter backen där Robin Tranberg och målvaktsvikarie Jonathan Malmberg behandlade sitt egna straffområde som en uppkonad »Kvadraten«-övning. Och en hade inte behövt vara ledamot för Bondeförbundet för att börja fila på en debattartikel om faran med centralisering redan efter fem minuter, då högeryttern Robbin Sellin fortfarande inte tassat inom ett tiometersavstånd från sin högra sidlinje.
För ett knappt år sedan såg jag när Roger Franzén och Joel Cedergren visade upp sitt då något vanskapta skötebarn på just Grimsta, när den där luddigt ytter-centrerande bollinnehavsfotbollen ledde till ett synnerligen illavarslande 1–1-antiklimax mot ett Brommapojkarna som sedermera skulle kraschlanda i division 1 (och dessutom få en fotbolls-o-intresserad tränare på halsen strax därpå!!!).
Som det har skruvats och finslipats sedan dess.
Men även om det rullades och rullades – runt, runt, runt – mot ett lågt liggande Tromsö så var det svårt för det totalt bollförande GIF-laget att spela sig till särskilt klara målchanser i den första halvleken.
 
Jag vill inte identifiera mig som pessimist, men nog satt en och tänkte att om det var så här svårt mot ett B-betonat Tromsö (där Morten Gamst Pedersen hade täckbyxorna på sig) – hur skulle det då kunna gå i allsvenskan, exempelvis mot ett Pelle Olssonskt 4-4-2-uppdelat block av Dif-kött?
Det fanns ingen kräm i omställningarna, när Tromsö väl öppnade upp sig i omställningar. Man behöver inte vara en ambitiös division tre-tränare med en taktikblogg för att ha snappat upp att omställningar på andra lags omställningar är det nya svarta – men när lägena dök upp så verkade det råda nolltolerans mot chansbollar. Det skulle passas på fötter, det skulle väggas bakåt; och ganska snart var man tillbaka i backlinjen, vid quarterback-fot, mot ett helt uppställt Tromsö-lag igen.
Hmmmm, grunnade man oroligt kring omställnings-oviljan, gick och köpte sig en 20-kronors-kopp kaffe (i krig, kärlek och blåfrusna försäsongsmatcher finns inga moraliska regler!!!) och innan den ens hunnit svalna så bara small det – i omställning på omställning.
Omgående ledde en fin, rak färdballad av Lars Krogh Gerson till att en djupledslöpande Shpetim Hasani kunde Matrix-dämpa bollen (på ett svävande sätt som vanligtvis brukar kräva genomskinlig fisketråd) på högertassen och dunka in 1–0.
Och strax därpå ledde två raka Tromsö-hörnor till blixtrande GIF-omställningar där den andra, via ett Sebastian Rajalakso-framlägg, gav Shpetim Hasani chansen att täckstyra in en målvaktsrensning för dubblad ledning.
De kan ju. Det går ju.
För även om Giffarna sin vana trogen lär passa sönder Elfsborgs träfötter i sommar igen så lär det kunna krävas en och annan omställning för att få hål på visst motstånd.
•••
Efter en dryg timme satte en frustrerad Rúnar Mar Sigurjonsson-bröstvärmare stopp för resterande analys. Inte ens en Pirkt.se-utsänd reporter kan med värdigheten i behåll försöka analysera ett defensivt 4–4–1-GIF:s försvarsspel mot ett B-Tromsö i februari under tilltagande sätesfrost på Grimstas pressläktare.
Därför hoppar vi, i egenskap av begränsad kåsör, över till ett beprövat grepp för alla som inte kan knyta ihop en krönikesäck; nämligen punktlistan!!!
(Matchkrönikan är förresten död som konstform. Två-dagar-efter-match-blogg-gynnet är framtiden.)
 

Tre pluspunkter från GIF Sundsvall–Tromsö:

+

Ytterbackarna.
Han var alldeles ohyggligt pigg i den första halvleken, Eric Larsson. Med Robbin Sellin inflyttad centralt öppnades ett helt pendelspår upp åt lokomotiv Larsson som ångade på framåt, gång på gång. Såg oförskämt februari-rapp ut och passerade sin gubbe gång på gång i den första halvleken. Och efter Sigurjonssons »danska bröst« i den andra halvleken var Larsson en av de som ändå lyckades hålla i bollen och ta rätt beslut i princip varje gång.
Är det Eric Larssons säsong, det här? Om Robert Lundström plötsligt kunde explodera som en nyårslåda från Byggmax under sitt 26:e jordsnurr torde Larsson teoretiskt kunna göra detsamma under sitt 25:e.
(Eller så är det bara att den Cristiano Ronaldo-inspirerade Larssons kalsongmodells-tänk och allround-fysik givit honom ett tillfälligt februari-försprång på pad thai-mulande, semesterfirande nordnorrmän. Det återstår att se!!!)
Och så måste vi nämna Dennis Olsson.
Han var inte särskilt bra mot Tromsö, alls inte: men det var ändå en mycket inspirerande match för oss som mjugghoppas på ett Dennis Olsson-genombrott i vår. För ska det komma någon gång så ska det nog komma i år, i fine Kristinn Steindorssons sällskap. Jäklar i min låda vilka ytor den kloke islänningen öppnade upp och lämnade över till Olssons vänsterfot längs flanken. Mer om det längre ner i pluslistan!!!
 

++

Shpetim Hasani.
Han fick sig en rejäl trynstöt av Tromsö-provspelaren Jens Jacobsson (från Assyriska) så att han blev liggande ett slag med näven för tandraden.
Läge att resa sig upp direkt och hetsigt sätta ett tjur-bröst i näbben på antagonisten? Icke.
Shpetim reste sig, stirrade ned Jacobsson samtidigt som han pekade på honom innan han lugnt och sansat gick iväg för ompyssling.
Det dröjde ett tag, men sedan kom läget. Jacobsson slog iväg en passning ut på flanken, blev hängande med benet – och så kom den: den dova, stumma smällen som gick som en ilning genom ens eget lår på läktaren. Ett perfekt utfört beställningsjobb i lårkake-hämndens tecken var utfört.
Enligt instruktionsboken. Om brandskyddets slogan är »rädda, varna, larma, släck« är fotbollshämndens »grina, stirra, peka, smäll«.
Pirkt.se är inte en portal som uppmanar till hämndlystet våld, men Pirkt.se är portal som har vett att uppskatta smarthet som inte ens leder till frispark.
Han är ful, Shpetim: men eftersom han har en blå tröja på sig är han förstås ful på ett bra sätt. Sedan visade han också upp den där poacher-kunskapen (tränarbloggifieringen av denna portal!!!) man minns honom för i ÖSK- och Norrköpings-tröjan, då han under en i stort sett osynlig insats stötte dit två måltjyvsmål.
En Dibba som skapar chanserna, en Shpetim som gör mål på dem och en Stefan Silva på oklar fågel- eller fisk-rulle??? Inte sedan hösten 2005 – då »Herminator«, Micke Dahlberg och Ali Gerba fanns att tillgå – har det gått att känna sådan allsvensk anfallar-optimism i Medelpads socken.
 

+++

Kristinn Steindorsson.
Jäklar vilken kvalitet islänningen – som en gång för alla gav hashtaggen #AdlaUrban viral tyngd! – hann utstråla på sina fyrtiofem minuter.
Han såg ut som en upptjackad Daniel Sliper: lika klok och spelskicklig från sin inåt-gående ytterposition – men rappare, mer vågad och med en verktygslåda köpt på ett dyrare byggvaruhus än IKEA.
Och vilka ytor han gång på gång lyckades öppna upp och frigöra för Dennis Olsson som gång på gång serverades gata längs vänsterflanken. Det påminde om den likaledes kloke Tobias Erikssons yttersamarbete med Mikael Lustig, när det begav sig; ett ständigt lucköppnande och överlämnande.
Han var inte superinvolverad hela tiden, mycket på grund av Eric Larssons låda-hållning på andra flanken, men så fort han var i närheten av bollen så löste situationerna upp sig sömlöst med några kvicka väggpassningar eller vrickningar.
Det har spekulerats vilt kring var själva ceremonin ska utspelas när Urban Hagblom väl adlas (Allstar?, kansliet?, Måndagsjazzen?); Grimsta IP hade varit ett alternativ då stjärnförvärvet Kristinn Steindorsson visade klassen.
 

–

Runar Sigurjonsson.
En stor faktor till att det inte gick att få hål på Tromsö i den första, kringrullande halvleken var att den tilltänkte uppluckraren Runar Sigurjonssons fot inte riktigt var kalibrerad. Spelvändningarna från islänningens tass, som behövdes i allt kortpassande, hamnade inte sällan bakom spelare eller hann få snö på sig eller susade utanför sidlinjerna.
Och så kom den där bröstvärmaren. Det satt ett par bakom mig och efter hjärnsläppet kommenterade den ena att »ja, men vad skulle han ha gjort då?«, apropå att Rúnar faktiskt fick sig en ful eftersläng sekunden innan; en kommentar som tydligt bevisade behovet av en liten fotbollshämnds-pamflett med tankeregeln »grina, stirra, peka, smäll«.
Slut på gynn.
I form av iscensatt, fetad bluff-slutkläm.