1. M.I.A (NY)

Sent omsider kan M.I.A. ha gjort en av hela årets tyngsta låtar.
(Kanske ska portalen försöka summera 2015 i ett antal tunga spår innan årsskiftet??? Det känns som att koncernen på något sätt borde försöka nyttja faktumet att dess chefredaktör sitter på ett Tomas Andersson-Wij-hårfäste.)
 

2. »Master of None« (NY)

Jag har loopat runt på ett antal komediserier under ett par år nu. The Office, Parks & Rec, Seinfeld, Always Sunny in Philadelphia, 30 Rock, framför allt, utan inbördes ordning.
Härom veckan gav jag två nya komediserier chansen. Netflixs »Master of None« med och av Aziz Anzari samt HBO:s »Difficult People«, som Amy Poehler ska ha haft minst en tass med på. Efter ett par avsnitt av båda tittade jag och Tilde på varandra och rynkade lätt på våra varsina näspartier. »Njaaaa«, tyckte vi, varpå jag kom med en snabb, icke-underbyggd spaning (den så kallade Slavoj Žižek-veven???):
Alla komediserier jag någonsin verkligen omfamnat med skojhull och skämthår har cirkulerat kring en fast punkt. The Office: kontor, Parks & Rec: parkförvaltning, Seinfeld: fast kompisgäng i lägenhet, Always Sunny: bar, 30 Rock: tv-studio. »Det kanske behövs en fast punkt för att få en komediserie att flyga«, sa jag, »för att roliga situationer ska uppstå utan att kännas krystade«.
Men jag hade fel. Efter några avsnitt till stod det klart att »Master of None« flyger ändå (tänk: i och med detta öppnar sig också en helt ny värld för mig – den lokal-obundna komedivärlden!). Den är dels lågmält rolig på det där härligt verklighetsnära sättet, men för den intellektuellt enkelspårige är det också stundtals tänkvärt.
Så unna dig några avsnitt, vetja:

 

3. Gäddan (NY)

Det här är nördig branschkunskap att sitta på, men vad få vet är att Tryckfrihetsförordningen fick ett tillägg så sent som på 2000-talet. Ett tillägg som skulle göra det svårare för hockeyjournalister att titulera alla spelare de gillar med epitetet »Kung«. Hockeyjournalistförbundet bestred förstås förslaget och bedrev sedan en så intensiv motkampanj – »varför ska man inte få kalla någon för KUNG om han ÄR KUNG???« – att tillägget efter bara några månader var tvunget att förändras. Till tillägget lades då den så kallade »Kung Henke-klausulen« som möjliggör för hockeyjournalister att få ut sin bubblande rojalistvurm på åtminstone ett objekt: New York Rangers målvaktsstjärna Henrik »Kung Henke« Lundqvist.
Enligt klausulen behöver svenska hockeyjournalister inte längre skriva citationstecken kring egennamnet Kung Henke (»varför skulle vi göra det??? Han ÄR ju KUNG och han ÄR ju Henke!!!«). Den här klausulen har landets hockeyjournalistkår dragit skoningslös nytta av under de senaste fem åren (inte ett citationstecken har spillts i onödan!), men nu verkar även boxningen något överraskande ha lyckats få igenom en egen klausul.
I veckan lyckades svensken Adrian Granat plytträffa någon så hårt i tungviktsringen att han vann på knock-out, vilket ledde till den här ingressen:

Är det här det märkligaste användandet av ett citatteckenlöst smeknamn någonsin? 120 kilos-Gäddan??? Eller är det bara så att man, via »Kung Henke-klausulen« vant sig vid den bisarrt märkliga hanteringen kring Henrik Lundqvist?
(Eller ligger det rent rasbiologiska orsaker bakom? Är Adrian Granat en mutant som bara delvis är människa och delvis gädda? Mänsklig kropp, mänskligt ansikte – men gäddnäbb??? I så fall ber jag om ursäkt.)
 

4. Mårten Schultz (NY)

Det är inte lätt att göra juridik sexigt. Speciellt inte i dessa dagar, då juridiken förbises av närmast samtliga riksdagspartier när det är dags att lägga fram lagförslag.
(Att ta hänsyn till juridiken när man ska föreslå lagar är, som jag förstått det, det nya Att Använda Bilbälte När Man Åker Buss.)
Men juristen Mårten Schultz försöker åtminstone göra sitt för att återinförliva någon form av sex appeal till det juridiska.

Den här 2002-spretigt blonderade frisyren skojar man nämligen inte bort:

 

5. Moderna Muséet (NY)

Det är alldeles för sällan jag gör något av faktumet att jag bor i Stockholm, för sällan jag ser till att nyttja de kulturella faciliteter som ligger för mina fötter.
Men härom söndagssabbaten tog Tilde med mig till Moderna Muséet på Skeppsholmen, och oj, så trevligt det var att vuxet eftermiddagsstrosa omkring och låta saker sväva högt ovanför ens huvud.
(Även om det strosades bland en av de mest gentrifierade skaror jag någonsin skådat. Det var som om Acne arrangerade en catwalk för sin nya kollektion av svarta, stilrena rockar längs utställningspromenaden.)
Den danske installationsvevaren Olafur Eliassons utställning innehöll allt från sepiafärgade lysrörsrum till luftdrivna snokar som bökade i sandhögar.

Låter det luddigt??? Det var det också. Men trevligt luddigt.
För en människa som bor i Stockholm och som så sent som i helgen satt och yrade med en annan exil-medelpading om hur nära på omöjligt det är för unga att bo kvar i mindre städer på grund av det exklusive-Måndagsjazzen-obefintliga kulturutbudet så kan det vara hederligt att då också nyttja det befintliga i sin storstad.
 
 

1. Urban Hagblom (NY)

Det svänger snabbt, såväl i dessa listsammanhang som i den allsvenska transfercirkusen.
Så sent som förra veckan intog Urban Hagblom en andraplats på Kalasläggslistan, samtidigt som hashtaggen #AdlaUrban gick så pass varm att Viralgranskaren var tvungen att skriva 10 000 tecken om att Hagblom inte adlats till konung av Medelpads socken.
Men nu har han suttit på tassarna en vecka, samtidigt som Östersund handplockat trillingnöten Saman Ghoddos från det undre superettanlagret och Gefle nypt Simon Skrabb på det sedvanliga tvåårslån som svenska klubbar brukar försöka anamma i relationer med lag från den finska andraligan.
Visst; han må ha nävarna bakbundna av att någon näbbdragit klubbens kassör på en halv miljon kronor, men det kommer då den allsvenska säsongen 2016 inte ta någon hänsyn till. Där kommer man inte kunna ställa upp ett lag ytterlöst bara för att någon popcornförsäljare lagt varit nere med sina smörfingrar i dagskassan.
Med det sagt; om det är så att Urban har bidat sin tid för att låta naiva nykomlingar nypa allsvenskt oprövade superettankort (som Ghoddos och Moses Ogbu), samtidigt som han sitter och smygväntar in en Kristinn Steindorsson-namnteckning på ett flerårsavtal – då är det omgående #AdlaUrban-läge igen.

För en 25-årig ytter som så sent som 2014 gjorde åtta allsvenska mål för ett halvuselt Halmstad skulle onekligen smaka fågel.
 

2. EU (NY)

Ni minns när man var liten och någon förälder klampade in i ens rum, suckade besviket och sa åt en att »få ordning här!!!«.
Det fanns ju bara två alternativ då (som välkammad Skol IF-representant; som Cool™ kan det ha funnits fler). Endera lade du ner den tid och energi som krävdes för att på allvar få ordning och reda – eller så skyfflade du med våld snabbt in all bråte i en redan överfull skrubb.
EU har valt att hantera flyktingssituationen på det här andra, garderobsskyfflande sättet. De har valt garderoben Turkiet, i en skumraskaffär där 30 miljarder kronor byter nävar och där semidiktaturen dessutom får sig en rejäl »bra jobbat, fortsätt så!«-ryggdunk av det europeiska etablissemanget.
Men det är ju inte leksaker, använda underkläder och gamla blöta handdukar man knölar in i garderoben den här gången – utan för sitt liv flyende människor.
Det här är, om vi ska ta den här metaforen i land (eller åtminstone försöka släpa upp den på strandkanten), som att en förälder kommer in med en kusin man tycker är lite, lite jobbig i ens rum, samtidigt som man spelar sitt nya favoritdataspel. »Tar du hand om Kalle?«, frågar föräldern varpå man snabbt, så fort föräldern lämnat rummet, betalar ens syster 30 spänn för att pula in kusinen i en garderob.
 

3. Fotbollsspelare (NY)

Härom veckan lunchbläddrade jag mig igenom en Göteborgs-Posten, när detta hemma-hos-reportage från fotbollsspelaren Mattias och inredningsdesignern Tilda Bjärsmyrs hem.
Så här såg det ut:

 Och om ni noterar någonting med detta ljusa, öppna hem så är det att det är vitt. Väldigt, väldigt vitt.
Så vitt som det bara kan bli då faktisk vithet inte räcker till.
Titta bara:

Inte tillräckligt vit!!! Så pass ovit vitfärg att de var tvungen att skynda dit med sprutlackeringsmaskinen och spruta, som med brandsläckare på eldsvåda.

(Och jag får faktiskt generalisera och kritisera fotbollsspelare för sin stil. Jag har själv varit en fotbollsspelare. Och hade jag bara haft Bjärsmyr-resurserna – och inte bott i ett grävlingsgryt på Teg – så hade det nog, när det begav sig, varit väldigt vitt och fräscht!!!)
 

4. Pirkt.se (ÅT)

Halvannan månad har gått sedan det som i branschpressen döpts till »Debaclet På Storgatan« då Pirkt.se:s utsände korrespondent »Taste Of India-näbben« utlyste rikslarm om Urban Hagblom-lunchdejt samtidigt som han skickade ut signalement på fel individ.
Ett signalement på en »1,69 meter lång man« basunerades ut i portalens kanaler, något som visade sig vara helt felaktigt. Korrespondenten – som senare fick lämna in både sin bricka, pistol och sitt lunchklippkort på Taste of India till koncernledningen – hade helt misstagit sig på vilken av personerna i Hagbloms sällskap som var GIF-aktuell.
Nu har det avslöjats precis hur snett ute han var. Det är förstås flagranta uppgifter för portalen – hur kunde en sådan individ klara de rigorösa testerna och bli en fast korrespondent??? – men sanningen måste fram.
Följande info om den beryktade Urban Hagblom-lunchen, som höll på att skjuta hela Pirkt.se:s trovärdighet i evig sank, twittrades nämligen ut härom veckan:
https://twitter.com/MichaelKallback/status/669106518650970112
Det var alltså agenten Michael Kallbäck, Fotbolltransfers.com-känd från det sedvanligt märkligt döpta agentstallet »Team Neverland«, som var det Pirkt.se-utpekade nyförvärvet.
(OBS: El Profesor är inte den kritiserade Pirkt.se-källan utan en extern aktör som tydligen också fick span på Hagbloms lunchsällskap under deras oblyga Storgatan-flanerande.)
Det ska sägas att även portalens källa lämnade uppgifter om att den »1,69 meter långe mannen« hade ett »indiskt« ursprung – ett faktum som redaktionsledningen dock sållade bort. Följande går att läsa i de pressetiska stadgarna:
»Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning på potentiella GIF-förvärv om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.«
Det eventuellt indiska påbråt hade inte sagt någonting om det eventuella GIF-förvärvet, bedömde redaktionsledningen, till skillnad från om det rört sig om en spelare »jamaicanskt« (snabb) eller »sydkoreanskt« (löpstark, uthållig) utseende, där spelartypsmässiga fördomar är lättare att applicera. Därför publicerades inte den etnicitetsryktet.
Nåväl: nu är allt utrett. Nu är vidden av Storgatan-skandalen känd.
(Frågan är vad det säger om nyförvärvet Eric Björkander som – tillsammans med en 35-årig Tobias Grahn – lyckades se mindre ut som en fotbollsspelare än en kortväxt agent från Team Neverland. Det var liksom, enligt den nu sparkade källan, aldrig något snack om att det var 169 centimeter »indier« som var spelaren i sammanhanget.)
 

5. Stefan Lindqvist (NY)

Inte ens bilderna i Paper Magazine på Kim Kardashians champagnestrålesdämpande rumpa kunde break the internet.
Men i onsdags stod faktiskt internet still en kort, kort stund, efter att Pirkt.se-redaktionen knappat in följande kod i mediearkivet: Sundsvall Hockeys sportchef »Stefan Lindqvist« följt av begreppet »nyförvärv«.

Internets kugghjul hackade till en aning när hela den vida webbens samlade processorkraft försökte arbeta fram alla höstens nyheter på det här temat. Det känns som att varenda gång jag klickar mig in på Sundsvalls Tidnings sportsajt så möts jag av en artikel om att Sundsvall Hockeys sportchef Stefan Lindqvist är ute och letar nyförvärv. Det är som om det har skett en generationsväxling i svensk hockeys agentbransch och att den gamle Timrå IK-chefen Lindqvist inte har en enda verksam agentkontakt kvar i sin kontaktbok. Han verkar tvungen att använda tidningen som mellanhand; som vore det kontaktannonser han skickar ut.