1. Sydsvenskan (NY)

Det görs så mycket sportjournalistik och samtidigt så försvinnande lite granskning. En krönika kostar knappt någonting, ett FaceTime-tyck är än billigare.
Därför var det glädjande att, efter ett halvt vuxenliv på svensk fotbolls division 1-bakgator, få se Sydsvenskan avslöja att succélaget Prespa Birliks framgång inte bara bygger på offensiv fart och defensiv stadga – utan också på lika viktiga byggstenar som svältlöner, arbetsrättsligt vidriga kontrakt och skattebrott:

Det här är ju, ehum!!!, näppeligen första gången det händer på den här nivån. Icke-européer ska ju tjäna över 14 000 kronor i månaden för att få spela fotboll i Sverige och just dylika scenarion som i Prespa Birlik, att kontraktet utåt stoltserar med den tillåtna summan samtidigt som det finns andra gällande skumrask-kontrakt under ytan (eller att en stor del av pengarna helt sonika betalas tillbaka av spelaren), är säkerligen relativt vanliga på den svenska fotbollens bakgårdar.
Åtminstone orimligt mycket vanligare än det ges sken av i den lokala sportjournalistiska bevakningen.
(Det ska sägas att det faktiskt sker undantag i branschen. För bara några månader sedan har jag för mig att SVT sammanställde allsvenskans publiksnitt i en granskning.)
 

2. Urban Hagblom (NY)

»Medelpadskt tronskifte«, olja på canvas, 2015.
Under tisdagsmorgonen trendade hashtaggen #AdlaUrban på twitter (nej) efter att GIF Sundsvalls sportchef kort efter den slutförda Robin Tranberg-affären också gjort klart med U20-landslagsbacken Eric Björkander från den realåda som är Mjällby AIF.
Så här såg Sportbladet.se ut på tisdagseftermiddagen, när de hunnit hämta in reaktioner på »Björken«-bomben:

(Nej.)
Men hashtaggen borde ha trendat och Sportbladet borde ha sett ut så där, om bara Medelpad vore det allsvenska mediefokusets epicentrum.
Efter att i flera år ha försökt fly den bistra GIF-verkligheten genom att försjunka i ett parti Football Manager där man styrt Urban Hagbloms gripklo i rätt riktning vågar man nu knappt öppna spelet längre.
Istället för att skicka skärmdumpar på FM-nyförvärv till sina vänner med självsäkra meddelanden som »den här borde Urban ha nypt, hörni!« så skickar man nu samma skärmdumpar men med nervösa, osäkra frågor.
»Är den här värvningen av Urban-klass?«, frågar man nu oroligt sina vänner samtidigt som man skruvar på sig i sin virtuella tränarstol.
Han har verkligen rivstartat denna lagbyggarperiod, Urban, och det ska – för första gången på länge? – bli spännande att se vad han drar för offensiv kanin ur hatten härnäst. Till Pirkt.se har han sms-ledes bekräftat att [applicera Premium-låsning] »spännande saker är på gång«.
 

3. Terry Evans (ÅT)

I mitt jobb ingår en god del sökande i mediearkivet, och det är väl i ärlighetens namn inte ofta man studsar till av glädje vid någon nutida träff.
Men varje gång en Aftonbladet Söndag-länk med mediumet Terry Evans bildbyline snedträffas in i ens flöde skiner man ändå upp i ett litet näbbflin och unnar sig lite läsning.
(Lite och lite; ganska snart tar jag med mig jobbet hem och sitter på Terry Evans personliga blogg och ögnar igenom kommentar efter kommentar från aspirerande medium – folk som drömmer om att få anordna ett eget »storseans« – som valt att ha ihjäl sin hundkrake för att de blivit »tillsagda« av andevärlden att »göra någon radikal förändring«.)
Han är ju generellt lös i kanterna som en vattnigare pajdeg, denne Terry Evans, och det måste man nog vara om man ska besvara personliga frågor från främlingar enbart med hjälp av ett tangentbord, ett par slutna ögonlock och eventuellt någon mumlande besvärjelse.
Men den här veckan nådde Evans kantlöshet i svaren nya rekordnivåer. Vi tar oss en titt:

Om Cecilia har tillgång till en blå bil med en reva, alternativt fläck!, på passagerarsidan så kan det vara värt att ta en kik efter hennes armband där – om hon tycker att det låter vettigt. Sedan, mitt i detta andliga fordonsspekulerande, dyker bokstäverna WVH upp för Terry, följt av siffrorna 321 – men han vet inte vad de betyder. Man behöver inte vara Aftonbladets bilkolumnist Robert Collin för att ana att det ligger en registreringsskylt begraven här, men det är en för enkel och ospirituell analys, menar Terry. Det kan vara vad som helst.
 

4. »En vanlig fucking människa« (NY)

Det drogs någon kvartalsbetalning av tv-licensen härom veckan, och sällan har det känts bättre att bli näbbdragen på en näve polletter.
För just nu känns det som att Sveriges Television levererar, kväll efter kväll, så till den milda grad att man behöver vara full on Lars Beckman för att inte uppskatta utbudet. Dokumentären »En vanlig fucking människa« fängslade mig fullständigt på torsdagskvällen, på det där sättet som teve (framför allt tablå-teve!) brukar ha svårt att göra i denna second screen-tidsålder*.
Jag rekommenderar den till alla. Det kan vara en av de viktigaste ungdomsskildringar som gjorts på länge.
*= Boka gärna mig för ett TED-talk om digital utveckling och new age branded content.
 

5. »Min Jihad« (NY)

På tal om SVT och på tal om sevärda dokumentärer (vem är jag? Bizarro–Lars Beckman???); den timslånga belgiska »Min Jihad« får ni faktiskt inte missa i dessa tider när vi startar huvudlösa, rikstäckande jakter på 22-åringar för att de, ehm, försökt tillskansa sig oskäligt låga extrapriser på ICA Boliden?
Dokumentärens genomsympatiske huvudperson fick mig att vilja slänga in min sportjournalistiska handduk (den naggslitna, nersvettade handduken som glömts i skofacket på en gammal träningsväska) för att direkt skola om mig till lärare och jobba med ungdomar.
 

1. Stefan Löfven (NY)

Det är en svår situation, det här. Inte tu tal om det.
Många går på knäna. Många inom kommunen, de flesta på Migrationsverket, flera andra som jobbar direkt med flyktingfrågan.
Men jag går inte på knäna. Jag har inte en enda gång ens behövt snubbla till på den här post-apokalyptiska tröskeln som sägs vara flyktingfrågan. Som arbetande, hundraprocentigt integrerad medelpading i Stockholm (jag bär en någorlunda upprullad mössa och hankar mig fram under ett läckande media-paraply) så har jag inte bara kunnat gå helt upprätt genom den här katastrofen; nej, mitt privatliv eller min privatekonomi har dessutom inte påverkats ett dyft.
Jag betalar fortfarande exakt samma skattesats som jag gjort tidigare. Samma skattesats som jag tyckt varit överraskande låg ända sedan jag nöp mig ett heltidsjobb. Jag är långt ifrån någon höginkomsttagare – jag tjänar under snittlönen för män, enligt Medlingsinstitutets siffror – men får fortfarande relativa pollettmängder kvar i plånboken varje månad. Mer än jag någonsin räknat med, som uppvuxen med ett evigt gnabbande om »världens högsta skattetryck«.
Alla kan enas om att det behövs mer eller mindre desperata åtgärder för att kunna hantera de här flyktingströmmarna, men som politiker har man likafullt ett val vartåt man ska rikta desperationen.
Ska man rikta de »desperata« åtgärderna mot de som obemärkt går genom tillvaron med fast anställning, tak över huvudet, långkokt högrev i ugnen; mot den stora grupp människor för vilka flyktingfrågan väger tungt som en ett mjällfjun på skjortaxeln?
Eller ska man rikta de desperata åtgärderna mot de redan desperata stackare som försöker fly för sina liv för att hitta en dräglig, någorlunda säker tillvaro?

Petter Larsson uttryckte det bra i Aftonbladet Kultur, angående att en gråtande Åsa Romson inte kände att hon eller regeringen hade något val:

»Åsa Romson talade om att vi kommer att se tillbaka på höstens stora flyktingmottagande med stolthet när historien skrivs.

Sen började hon nästan gråta. Möjligen för att hon sålt ut allt hon trott på, möjligen för att hon vet att hennes väljare inte kommer att förlåta henne.

Möjligen har hon också rätt. Men i så fall var den 24 november dagen regeringen vände det solidariska Sverige ryggen.

I själva verket är ju resurserna knappt naggade i kanten. Kostnaderna är ännu långt ifrån alliansregeringens skattesänkningar. Har ni sett några skattehöjningar? Några tvångsrekvisitioner av boenden? Några statliga överbyggningslån för att klara ett akut läge? Är alla miljoner vintertomma sommarstugor och kungliga slott tagna i anspråk?«

Det är trevligt att kunna jobbskatteavdrags-resa en extra gång till Mauritius. Så trevligt, tydligen, att vi snart vill bygga taggtrådsmurar om oss för att gemene PR-strateg ska få borda SAS-planet en gång i kvartalet istället för varje halvår.
Så trevligt att det parti som går hårdast fram med den signalpolitiska slåttermaskinen för att skydda vårt överflöd är det som vinner i opinionsmätningarna.
Att tillfälliga uppehållstillstånd dömts ut av samtliga instanser? Äh. Kör i vind.
Att det inte är möjligt att säkerställa något genom medicinska ålderskontroller? Äh, var inte en nörd som ska ifrågasätta allt; var lite mer som Dr Spaceman:

 
Man har ofta en aning om hur lopp ska sluta. Lidingöloppet går runt-runt, Vasaloppet mellan två distanser.
Men ett race to the bottom när det gäller solidaritet och medmänsklighet har jag verkligen ingen aning om vart det kan ta vägen – och det skrämmer mig väldigt. Det är som ett oorganiserat VM i djupdykning, rakt ner i beckmörkret.
 
Just det. Stefan Löfven skulle det här handla om, mer specifikt.
Jag är ingen Harry Potter-kännare, men jag slängde ihop det här montaget för att även Harry Potter-kidsen ska förstå utvecklingen i svensk politik och vart vi håller på att hamna:
(Detta då flera fokusgrupper påtalat för Pirkt.se-koncernledningen att portalen når ut till närmast samtliga publiksegment – förutom just J.K Rowling-ungdomarna.)

Hår-cred: Anna Kindberg Batra.
Mot dessa krafter – som hux-flux vill anamma hela SD:s partiprogram – står, som i den finaste av sagor, en 58-årig svetsare.
Nedan har jag, på fokusgruppens inrådan, klippt in Stefan Löfvens huvud på Harry Potters kämpande anlete, när hans trollstavsstråle [källa?] försöker hålla emot för mörkrets krafter:


Titt’ så beslutsam han är först, med sitt stenansikte, för att sedan vika sig helt, när det börjar brännas lite i den stavhållande tassen (tassarna? är det kutym med dubbelfattad avadakedavra-forhand?).
(Okej. Längre upp, på Kalasläggslistan, liknade jag mig vid en Bizarro-Lars Beckman.
Nu, i och med det här trassliga gif-skapandet, är jag plötsligt Lars Beckman???
Det svänger snabbt i dessa listsammanhang.
Men det gör det också i politiken, tyvärr: för två månader stod Stefan Löfven (typ) i kön till merch-tältet på Medborgarplatsen för att köpa en Refugees Welcome-tischa. Nu gör han allt för att, om inte konkret inskränka asylrätten, så åtminstone göra det maximalt svårt för flyktingar att nyttja den i Sverige.)
 

2. Erik Löfgren (ÅT)

Står still och trampar just nu, men gör inte ens det bra – typ som den här kvinnan som försöker trampa vindruvor:

 

3. »Rock At Sea« (NY)

Jag snubblade över den här affischen i ytterkanterna på den vida webben:

Och om man har behärskat sitt internet de senaste sex, sju åren så kan man inte snubbla över en affisch av det här slaget utan att bli lite, lite nedstämd över att Jonas Adner-spaningar som denna inte görs längre.
För att vara en människa som lägger oproportionerligt mycket tid på att själv skriva i en taffligt läst blogg läser jag förvånansvärt få andra bloggar, men just Adners avsomnade har jag nog plöjt pärm-till-pärm ett par gånger.
 

4. »Fit For Life Wknd« (NY)

Jag har inget emot att hålla sig i form, inte alls. En (för) stor del av mitt vuxna liv har gått åt att hålla sig på rätt sida minimi-gränsen på olika mer eller mindre fotbollsrelaterade fystest och jag har fortfarande ett relativt välanvänt Friskis-kort.
Men det är någonting i den här tunnelbane-reklamen för »Fit For Life Wknd« som skaver:

Kanske är det deppigheten i att 2015 års mest säljande anden-i-lampan-scenario är…

… en joggande kvinna i en grönkålsmixer.
Och denna installation är nästan än luddigare:

Två på helspänn flexande smilfinkar ingraverade på en kettlebell, som kanske är 2010-talets motsvarighet till en bronsbyst.
 

5. Björn Ranelid (NY)

Zlatan kom hem till sitt Malmö i förra veckan för att spela Champions League-fotboll och krönikörer tävlade i att ta i från tårna med superlativ och de cirkelslutande metaforerna.
Men ingen lyckades förstås sväva iväg som Björn Ranelid, som på matchdagen gavs ett uppslag i Expressen Kultur (och antagligen också ett live-tv-program).
Jag tycker vi tittar på några av de värsta metaforiska övergreppen. Här är det första, redan i stycke nummer ett:

Ingenstans ens i Hasse Alfredssons urflippade barnalåt »Ska vi byta?« är någon så fullkomligt galet progressiv att de byter soldatkängor mot hörnstolpar.
Jag läser den här om och om igen och jag… får inte ihop den. Står det just nu soldatkängor för att markera hörnen på alla världens fotbollsarenor? Och är det dessa som ska bytas ut mot fredsvimpel-knutna hörnflaggor?
Eller ska man byta de soldatkängor som just nu är verksamma i krig (oklart hur många) mot alla världens hörnflaggor?
Förstår ni hur mycket skada några miljoner hörnflaggor skulle göra i fel händer? Det krävs ingen officersutbildning för att förstå att en hörnflagga lätt täljs om till ett vasst tillhygge.
Nästa lilla svarta metaforhål:

Jag är för intellektuellt enkelspårig för att kunna greppa den kritstoftsreferensen. Julafton-liknelsen fattar jag. Det ska bli skoj, typ. En högtidsstund. Men detta kritstoft som folk ska få över sig, det övergår mig.
Här är Ranelid så pass Ranelidsk att han måste ha blivit lite, lite rädd för sig själv då han smattrade ner dessa rader:

Sista-meningen här är medtagen bara på sin absoluta, tomma lökighet:

Men aldrig spårar det så mycket som här:

Jag har läst det här så många gånger. »Snart… krymper… fotbollen… till… en… ärta… i domarens… pipa.«
Det går inte att ta in, inte som något annat än Ranelidska för Ranelidskans skull.
Det där citatet är till och med långt mycket märkligare än att Björn…

… unnar sig en dubbel-byline.