Flödet av nyexaminerade kolumnistdrömmare från landets olika journalistprogram vägrar sina.
Trots att utvecklingen är ohållbar är det få av de inblandade aktörerna som vågar göra något för att få stopp på flödet.
Nu har koncernen Mittmedia äntligen satt ner foten.
Facetime-tyck-foten.
 
Jag kan bara tala för egen del, men mitt 14-åriga jag lockades in i sportjournalistiken då jag läste de veckovisa Simon Bank-kåserierna om allsvenskan i Sportbladet och tänkte att »så där rolig i en passus om Niklas Kaldner vill jag också kunna vara!«. Mitt 14-åriga jag lusläste också, efter varje GIF-match, en knastertorrt referatbelupen lokaltidningskrönika som fick en att tänka att »det här borde väl en kunna göra bättre?«.
Det verkade ju så trevligt, att få gå på fotboll, gå hem, skriva ihop en krönika om vad man sett. Den glorifierade bilden av yrket fick mig och tusentals andra att dyka huvudstupa in i en bransch där ett Lifetime Achievement Award är en åttamånaders projektanställning på KIT.se.
Varje vår formligen kastas hundratals nyexaminerade journaliststudenter ut i den sakta döende branschen, fast beslutna om att de ska kunna lyckas lura LAS-lagarna med hjälp av sin nyvunna akademiska kunskap om hur man söker i en kommuns diarier.
Universiteten själva tar inget ansvar, inte heller staten gör någonting för att omplacera dessa vilsna själar till ett naturvetenskapligt basår; allt bara fortgår.
Men nu, äntligen, börjar alltså mediehusen själva agera mot galenskapen i ett försök att mota alla kolumn-Ollar i grind.
Och först ut är alltså Mittmedia. Det är en koncern som ofta får kritik i det här fritt vevande forumet, men när de sätter ner foten – med tyngden från arton olika tidningar – på det här sättet så förtjänar de beröm.
Jag syftar givetvis på de nyskapande FaceTime-tyck som gjorts obligatoriska för de multijournalister som koncernen skickar ut på landets idrottsarenor:

Mittmedia basunerar, med all önskvärd tydlighet, ut till landets ungdomar att sportjournalistrollen inte längre bara är »åka ut på match« och »skriva nån text«.
Nej: som sportjournalist förväntas du nu för tiden rikta den medhavda laptopens pixliga webbkamera mot ditt eget tryne* för att sedan, med gråblek hy i något taffligt ljussatt skrymsle, hålla låda i fyrtio sekunder om matchen du just sett.
*= Jag tror att samma säkerhetsföreskrifter gäller för webbkameror som för gevär: grundregeln är att aldrig under några omständigheter rikta pipen mot sig själv.
Dessa fyrtiosekundersanalyser kommer, som ingenting annat, skrämma bort ungdomar från att vilja kasta sig in i en bransch med sina naiva kåseri-drömmar om en fri Peter Wennman-roll bakom tangentbordet.
Aldrig mer ska den glorifierande bilden av sportjournalistyrket få stå oemotsagd; för varje genomarbetad Simon Bank-text finns det nu också ett lika snabbt som glåmigt och stressat FaceTime-tyck från en bökig kommentatorshytt efter en Masarna-seger över Vargarna.
 
Hade jag som fjortonåring matats med pixliga webbkamera-närbilder av ett stressat, svamlande Rolle Engström-tryne efter GIF-matcherna hade jag aldrig känt samma lockelse för att ge mig in i den här branschen.
Mycket är kvar att göra för att avglorifiera mediayrket, men den ofrivilligt påklistrade krönikörssysslan »FaceTime-tyck« är ett viktigt steg på vägen.