Topp-tio, schmopp-tio.
Det här är ett GIF-lag som känner sig klart för nästa års allsvenska, och som är mycket nöjt med det.
 
På annat sätt kan man faktiskt inte tolka matchinledningen. Tittade man på kvällens motstånd så noterade man inte bara att laget inte hade någonting alls att spela för, man funderade också på« ifall de blivit AC Allianssi-uppköpta nu på morgonkvisten. Ingen Christoffer Källqvist, ingen Martin Ericsson, ingen Paulinho; kort sagt ingen svartgul stomme – istället ett par luddiga holländare i elvan vars namn ingen utanför Hisingen kan ha lagt på minnet.
En skulle ju kunna tänka sig att det vore läge för gästerna att storma ut på en oktoberfrusen och glest befolkad Bravida Arena för att försöka attackera sig till de tre poäng som krävdes för att säkra det allsvenska kontraktet (och för att försöka nå den där »topp-tio-placeringen« som alltid ska ha varit målet).
Men nej: det må ha gått 27 omgångar sedan Giffarna ställde ut elva par passiva skor första kvarten mot Malmö FF i premiären – men någon ordentlig läxläsning har inte gjorts sedan dess.
Det tog tre minuter för BK Häcken att medelst bollrull paralysera det kollektiva GIF-försvaret. Gästerna försvarade sig som vore det hockey, som om de ställt upp en för liten boxplay-box. Jag har sett »Wok-Lars« Krogh Gerson mer aggressiv i kön till thaivagnen på Fisktorget än han var då Samuel Gustafsson laddade bössan vid 1–0-drömträffen.
Visst om det vore olycksfall i arbetet, men att passivt låta sig tryckas ner i eget straffområde och hoppas på att någon till slut skjuter utanför verkar ju vara den defensiva taktiken. Gång på gång i match efter match händer det.
Efter en halvtimme kunde bortasupportrarna tacka sin lyckliga stjärna för Benny Mattssons kontakter i den brittiska pubfotbollen då Lloyd Saxton – en av få allsvenska spelare som nått högstaligan via Vauxhall Motors och Ånge IF – var den ende som höll Giffarna kvar i matchen.
Visst stack gästerna upp något – Eklund nickade på hörna, Sellin tofflade en hörnretur utanför och ett Rajalakso-skott nafsade efter bortre stolproten – men strax innan den av Pa Dibba hux-flux-ordnade kvitteringen var det nästan så att man satt och skämdes över försvarsspelet.
»Det var som på tevespel« brukar man kunna höra om offensivt smäckra prestationer – men det gäller i högsta grad GIF Sundsvalls defensiv. Ni vet hur det är lite för lätt att passa sig hela vägen in i mål i tevespelens fotboll? Hur det känns som att de datoriserade försvarsspelarna liksom saknar något instinktivt, som gör att de inte skyndar till, fläker sig eller stötbryter när bollarna viner kring fötterna på dem?
Så känns det att se GIF Sundsvall spela försvarsspel.
Jag förstår att det är svårt att få en tevespelsgubbes artificiella fotbolls-intelligens att inkorporera »instinktiv aggressivitet«, men nog borde det vara möjligt att över en säsong banka in i välavlönade allsvenska spelarhuvuden.
De kvällar då offensiven sprudlar och då Rúnar Sigurjonsson och Lars Krogh Gerson bildar ett innermittfältspar dynamiskt nog för övre halvan (vilket de inte så sällan gör) så går den defensiva passiviteten ibland att kompensera nog för att kunna ta poäng.
Ikväll var, ehm, inte en sån kväll.
 
Det var kanske lite oväntat att Häckens holländske heffaklump till anfallare skulle få avgöra matchen med sitt 2–1-mål, men knappast att avgörandet skulle komma efter att Nasiru Mohammed fått ta emot bollen vid straffpunkten med ett par meters buffertavstånd till närmaste GIF-back.
En skulle kunna glädjas åt att Roger Franzén ikväll åtminstone var tydlig med att det var just presspelet som brast; att den defensivt ansvarige GIF-tränaren insett detta uppenbara och i stort sett ständigt närvarande faktum med två omgångar kvar att spela.
Men nej: glad är en bara över att det fortsatt är fyra poäng upp på Falkenberg, att det fortfarande ser ut som att Giffarna får ytterligare 30 allsvenska omgångar att nöta presspel på under 2016.
Topp-tio, schmopp-tio: så viktigt verkade det inte vara ikväll.
Topp-tretton duger.