Halvvägs in i förmiddagen kom en tant förbi vår lilla del av redaktionen.
I förbifarten, på väg till sin plats för att fortsätta sitt arbete, passade hon på att berätta en sak.
»Det verkar som att det brinner«, sa hon.
Hm. Vi tittade på varandra, jag och mina kollegor. Rynkade på näsan.
Brinner som i en aktiv brand? Här? På bygget?
Jo.
Ganska snart började det mumlas runtom. Ett sorl spred sig över redaktionen. Ett lätt oroligt sorl. Inte lika oroligt som det sorl man hörde när mittback drev boll som sisteman på Idrottsparken i Sundsvall tidigt 00-tal, men lätt oroligt.
Någon minut passerar ändå, utan att någon gör något av informationen. Någon tjomme från Metros debattredaktion hinner komma tillbaka till sin plats från något mötesrum.
»Har ni hört att det brinner?«, tjoar han. Det verkar hans kollegor ha hört.
Alla har hört. Det är bara ingen som tagit tag i det än.
Hörsägen är att det brinner »på taket«. Det säger nu flera (av varandra säkert superberoende) källor. Någon säger dock att det är »där borta, på den sidan« och pekar mot köksavdelningen.
Men det tjuter ju inte. Brandlarmet har inte gått, bara det sociala brandsorlet.
Den stora frågan är inte exakt var denna eventuella brand utspelar sig – utan ifall denna brand som det talas, inte larmas, nej, talas om är kraftig nog för att utrymma lokalerna.
Några sätter sig på sig sina jackor. Någon går och hämtar kaffe. Många sitter kvar framför sina skärmar.
Jag är dock inte den som låter en till ett friskt luftnyp mitt under en arbetsdag en blankonsdag sippra mellan fingrarna, så jag beslutar mig för att tjuta ut under den gamla brandförsvarsparollen »kvinnor, barn och bloggare först«.

Jag är inte ensam, vi blir ett gäng, och vi bildar ett litet spontant lemmeltåg mot utgången. Det handlar om en misstänkt brand i byggnaden, men det skulle lika gärna vara så att vi fått höra om att det bjuds på gratis saltkringlor nere i lobbyn. I kapprummet stannar lemmeltåget till, som vore den dunjackefyllda gången ett flamsäkerhetens skyddsrum. Tant längst fram i tåget har oförklarligt stannat till och blickar ut över marknadsavdelningen. Vi andra står och småsnackar lite, tittar ner i mobilerna ett tag, innan någon frågar varför vi stannat till.
»Jag väntar och ser om elden tänkte ta sig«, säger ledartanten.

 
Vi kommer till slut ut på gatan. Jag hinner till och med nypa en banan i receptionen på vägen (i händelse av brand, välj skalfrukt vars innanmäte inte kan ha påverkats av eventuell rökutveckling).
 
De flesta av oss vanliga golvarbetare ställer oss helt sonika och småpratar utanför ingången och sneglar uppåt efter rökutveckling, kanske dricker ur någon medhavd kaffekopp eller snaskar på en banan.
De som innehar viktigare tjänster på redaktionen – stöttepelare i den svenska notisfloran – sätter sig däremot genast på huk intill husväggar med sina utburna laptops och upprättar små individuella sambandscentraler.
Inne i byggnaden verkar det som att verksamheten fortsätter bedrivas på alla andra våningsplan än just vårt.
Var det överilat att leta sig ut? Sitter de coola spelutvecklarna på Dice kvar och knackar kod? Har inte ens telekomgynnarna blivit utrökta? Blev vi mediamänniskor för tidigt ängsliga över några diffusa rökrykten?
Nej, där kommer en brandbil. Puh. Kollektiv pinighet avstyrd. Snart börjar också andra våningar vallfärda ut ur bygget, men ett gäng tappra själar vägrar lämna sina poster: kockarna och servitörerna på det stimmiga, trendiga och populära lunchstället »Kräm« nere vid ingången.
De är 2010-talets violinister, lunchservitörerna, på detta glashus-Titanic. Om bygget ska rasa så ska det banne mig göra det till dofterna av gräddig carbonara-sås i entrén, det är tydligt. Den invant lugnande doften av 95-kronors-lunch-lådor som tillreds är kanske det enda som håller ställningarna, som hindrar folk från att gå i panikartad bärsärk.
 
Det fanns en möjlighet här, i tafattheten som följde brandryktena och den efterföljande utrymningen, när alla stod samlade trottoaren alldeles utanför entrén. Ingenting hände. Inga besked utdelades. Ingen iklädde sig den någon brandröd ledarväst. Folk tisslades, folk tasslades, folk satt på huk och smattrade notiser för att rädda notisflödet – men ingen pekade ut riktningen med hela näven på goda 20 minuter.
Det fanns en möjlighet här, för mig, att ikläda mig den roll jag med sådan skickligt spelad säkerhet iklädde mig under mina sista år på fotbollsplanen: den som ledare, okynnesgastare och veva-med-hela-handen-utpekare av riktningen.
Jag hade, med min barska stämma och mitt auktoritärt svaga hårfäste, kunnat ta ton och lett hela redaktionen bort från faran, till en uppdiktad uppsamlingsplats och med lynnig ledarnäve skickat ut datorförsedda medarbetare på luddiga dagsturer.
»Du där«, kunde jag skrikit och hela-handen-pekat på någon, »du åker till Skövde och bevakar kommunfullmäktige«. Någon annan hade kunnat skickats för att skriva hem om Fyrisfjäderns säsongsöppning i Uppsala Badmintonhall. Jag hade kunnat muttra något om att »det här aldrig hade hänt om vi bara flyttat hela redaktionen till Sidney«.
För en stund hade jag, i virrvarret som rådde (brand? icke-brand? »Kräm« eller »Blå Dörren« till lunch?), kunnat leda denna utrymda nyhetsbyrå från trottoarkanten; det var känslan.
Aldrig har jag varit närmre att – med hjälp av en helt oblodig, lätt carbonara-doftande revolution i ett brandlöst brandkaos – nypa åt mig en permanent mellanchefsroll på ett stort medieföretag.
Men jag stod tyst i någon halvtimme och följde sedan med ut och åt lunch.
(OBS: Inte på bottenvåningens Kräm-lokal.
Läsarfråga: Borde man stötta etablissemang som, likt violinisterna på Titanic, dansar runt grytorna även vid pågående brand och allmän utrymning? Är det heroiskt eller dumsnålt att riskera att hellre själva bokstavligen brinna inne än att låta en lunchladdning pastasås uttryckligen brinna inne? Diskutera i små grupper.)
Nej, i mitt huvud finns inga chefstilläggsbelupna revolutionstankar när jag bevittnar en lugn, städad och till synes ofarlig brandutrymning.
Allt jag får på näthinnan – så fort ängslan uppstår, så fort en trevande fårskock stannar i ett flamrisksmaximerat kapprum – är ett +++++-blogginlägg.
Sedan går jag hem, gör annat, glömmer alla detaljer och nattsmattrar ihop ett ++-dito.
Nåväl. Bygget står kvar (det går att läsa om händelseförloppet i branschpressen om ni vill ha en mer objektiv bedömning av läget) och jag kommer – efter att ha fått ta med jobbet hem en eftermiddag (på grund av viss kvarhängande röklukt på våningen) – att återvända som icke-mellanchef imorgon igen.