Jag satt och slötittade på en dokumentär om Hervé Falciani härom kvällen; han datanissen som knyckte med sig bankuppgifter från skattesmitare vilket ledde till att flertalet professionella välfärdsurholkare kunde ställas inför rätta.
Själva dokumentären var ganska långsam och trist, men så plötsligt dök en klippbild upp som fick mig att bokstavligen kikna av skratt. Det är, tror jag, min absoluta favoritscen av samtliga scener jag sett under det senaste året.
Jag har gjort mig ofoget att klippa ut den åt er, så att ni också ska få uppleva den i sin helhet:

Har ni någonsin sett en mer konkret gestaltning av ordet »bekymmerslöshet«?
Till dig som letar anledningar att försvara dagens kapitalistiska strupgrepp på mänskligheten; här har du. Fråga bara retoriskt ifall vi »inte ska få unna oss att vila ögonen på den här världsmedborgaren???« och lägg till att världen skulle vara en så mycket mindre solig plats utan hans tryckimpregnerade Saint Tropez-bränna och hans helt trasselbefriade lynne.
Han kliver ur en chartrad privatjet, men det skulle lika gärna kunna vara en livmoder han dansar sig ur. Det vi ser är nämligen en man som ännu inte, uppskattningsvis 62-63 år gammal, stött på en enda motgång i livet, en individ som aldrig någonsin fått ett negativt saldobesked i plytet, som knappt ens kan ha haft en tråkig eftermiddag i sitt jordeliv.
Han verkar inte ens kunna uppfatta molnen som skymmer solen utan det är med en sällan skådad självklarhet han – i en enda, jazzande rörelse! – flippar upp solglasögonen på sin aldrig någonsin trynstötta näsrygg.
Sedan måste man berömma bildproducenten som inte klipper av scenen när denne proffskapitalist dansar ur bild med en gammal beprövad gycklarpek, utan håller kvar kameran för att visa på med vilken självklarhet han – utan så mycket en blick över axeln – lämnar kvar alla sina attiraljer till sin eftersläpande vardagscaddie som med mycket möda och stort besvär får kånka på hela bagaget. Allt för att underlätta för att vår älskade privatjetsresenär obehindrat ska kunna omfamna sin nya värld med maximal vingbredd (han lär ha ett par olika världar att välja bland, alla inom privatjet-längds avstånd).
Det är ett fulländat klipp. Ena halvan av mig förstår förstås att det är något av det mest osympatiska jag någonsin vilat ögonen på, men min andra halva vill plötsligt privatisera allt, slopa arvsskatten och låta fler människor leva i samma kuvös av välstånd som denne flygplansgynnare.
Det är en halva jag inte visste fanns, en halva bara riktigt perfekta 18-sekunders-klipp kan locka fram.
[socialpoll id=”2299653″]