Islänningar kan man, till skillnad från balter (OBS! Empirisk kunskap!), lita på. Bilen levererades, i ett stycke och dessutom uppgraderades min bokning till en Suzuki. Först ett hyreskontrakt i knät, sedan en Suzuki-uppgradering i trynet ute på internationella vatten; den eviga nordanvind som blåst
Jag gick förstås omgående ner och röck variatorbrickan på Suzukin, men i övrigt lämnade jag den relativt intakt; jag är nämligen ingen större bilkännare. Men jag får för mig att Suzuki är den typen av bil som medelålders Subaru-körande män från Dorotea ser ner på och baktalar i grupp, även om de precis innan de ska sova – mol allena med näbben vid täckkanten – kanske funderar på om det egentligen är så dumt och förkastligt att köpa den billigare Suzukin.
Den rullar på bra, men det finns en stor nackdel; biljäveln saknar ett fungerande bluetooth-system vilket gör att mina nedladdade spellistor inte kan vevas ut i högtalarsystemet. Så istället för att susa fram genom tundran till Alkbergs dånande domedagslyrik så har vi fått förlita oss till en isländsk Mix Megapol-kanal.
Det finns någon gynnare vid namn Charlie Puth som sjunger om »Marvin Gaye«, det kanske ni känner till? Nåja; känn er inte så speciella för det – det gör de på Island också: hans låt spelas uppskattningsvis två gånger i timmen.
 
Man vet inte att man älskar någon förrän man med god ton bibehållen kan sitta i en bil genom ödemarken och lyssna till isländsk reklamradio tillsammans.
 
Så fort vi fick tag i bilnycklarna åkte vi på upptäcksfärd.

Det var vi till en början inte ensamma om. På det första stoppet, där vi skulle titta på någon abnormt stor gejser, var nämligen fullt i turister. Där måste ha slagits något sorts rekord i antal foträta Ecco-skor per kvadratkilometer.
Gejsern var väl häftig när den väl sprutade vatten*, men turisttätheten förtog helt det lugn och den ro som man vill ska ackompanjera ens fantastiska syner.
*= Amerikaner stod på allvar och muttrade över att »det borde finnas en klocka« på när gejsern skulle ge ifrån sig ett sprut, så att man slapp stå och vänta planlöst i fem-tio minuter.
 
Det andra stoppet, vid Europas största vattenfall Gullfoss, tilltalade förstås mig som förstfödd son till en vattenkraftsarbetare. Har ens far pendlat till kraftstationen i Gäddede under hela ens uppväxt sitter det i märgen hos en att uppskatta ett rejält, kraftigt vattenfall.
Det finns storslagna bilder, men de mejlar jag direkt till min pappa hittar jag inte just nu.
 
Vet ni vad man hastigt och lynnigt kan göra med en bil, som man inte kan med en stor turistbuss?

Stanna och klappa hästar på mulen!!!  Som hästkrakar gillar den gamla fyrfota-kamasutra-övningen mulklappen. De gillar väl å andra sidan allt som händer, kan tänkas, då de annars bara står rakt upp och ner och tuggar gräs i dagar, nätter, kanske veckor.
Vad tänker de på?
På riktigt: vad tänker de på???
 
Nåväl.
(Om någon runt 2011 satt en »Nåväl«-räknare på denna blogg så skulle den ha behövt bytas ut på grund av överslitage vid det här laget.)
Gårdagens stora höjdpunkt var avslutningen då jag och Tilde besteg ett Sagan om Ringen-berg.

Man får faktiskt en helt annan respekt för Sam och Frodo som vandrar hela den långa, långa vägen över stock, sten och krön som man alltid tror ska vara det sista men som alltid har ytterligare en topp bakom sig – utan att ha några badkläder med sig.
De vandrar, vandrar, vandrar – utan att ens ha ett fyrtiogradigt bad att se framemot på toppen? Vad är de, orienterare?
 
 

Det låter som ett olidligt upplägg. Har man rört sig vad som kändes som en mil i höjdled (det var väl kanske några hundra meter) på en timmes bestigning så måste där finnas en guldkruka, eller för all del guldbalja, vid slutet.

Och det fanns det alltså, i det här fallet.

Ni kanske ser det själva, men för syntolkningens skull skriver jag det ändå:
Hel-vet-e vad fint det var.
Någonstans här – mellan två dopp (längre upp var det 40-gradigt, hundra meter ner omkring 35-gradigt) – så blåste domaren av matchen och förkunnade en 2–0-seger för AIK borta mot GIF Sundsvall.
Mörkret föll bokstavligen över mig:

(Detta dock till noll procent beroende på att AIK var mer effektiva på Norrporten Arena.
Jag fick reda på resultatet först efter den becksvarta vandringen ner och den långa bilresan hem, när jag på hotellrummet med allt för van smygnäve smög fram en borta-tvåa och en tidstypisk hemma-nolla.)
 
Idag var vi på Blue Lagoon, ett mycket mer uppstyrt – men inte desto mindre imponerande!!! – källbad, och i andra Pirkt.se-kopplade kanaler kan man se att det organiserade lagunlivet har både fram- och baksidor.