I förra veckan studsade jag till på den här Sportbladet-intervjun med IFK Norrköpings stekhete skyttekung Emir Kujovic. 27-åringen får en rakt ställd fråga om landslaget och svarar så här:

Han svarar på frågan, Kujovic, korrekt och sakligt – men inte innan han hunnit fyra av ett litet »haha«.
Och här, damer och herrar, tycker jag mig se en sportjournalistisk trend.
Det ska vara roligt med sport, med att skriva om sport, med att läsa om sport; men ska det vara så här roligt, som det är just nu?
Som allra roligast var det nog under U21-EM i somras. Sverige blev Europamästare! I fotboll! Det är ett faktum så pass roligt att det borde kunna stå för sig själv!
Men… det roliga, det rent laugh-out-loud-iga, skulle belysas turneringen igenom. Jag har (genom att arkivsöka på »haha« i Sportbladets arkiv) gjort ett litet axplock av just dessa »haha«-svar, som framstår som tagna ur en Facebook-konversation mellan två goda och skojfriska vänner:




Till och med den vanligtvis så mediegramsne Erik Hamrén, uppringd under U21-turneringen om ett eventuellt svenskt OS-deltagande, drogs med i LOL-andet – på en helt vanlig, rakt ställd fråga:

Visst, ett »haha« kan väl smyga in ibland, lite här och där. Ibland skrattar folk i intervjuer och man vill inte alltid skriva ut »säger han och skrattar«; ibland kan ett inledande »haha« rentav knappt gå att skriva runt – om själva frågan faktiskt varit så pass skoj att intervjuobjektet faktiskt skrattat till innan svaret.
Det kan ju hända, absolut. Journalister är inte ett urtråkigt släkte.
Men så här rolig, som jag tänkt exemplifiera nedan, kan väl ingen vara i offentligheten utan att få ett samtal från rekryteraren till den svenska humorelitens sommarturné »Badjävlar«?
Här ser vi ett exempel på det nya intervjubegreppet »trippel-haha«, just från sommarens U21-EM:

Tre gånger i rad får journalisten i fråga skratt, konkret »haha«-respons, på sina frågor.
»Haha« med punkt, till och med, ej komma-integrerat i svaret, som om intervjuobjektet skrattar så till den milda grad att hen först måste stanna upp, samla luft för att sedan förbereda ett svar.
Detta »trippel-haha« från sommarens U21-EM är dock, tro det eller ej, ingen helt ny konstform: det uppfanns redan i våras, då hockeyallsvenskans nya vd intervjuades i Sportbladet.
En artikel som inleddes så här, med ett – håll i er nu! – utropsteckensskratt:

En artikel som efter det utropsteckensskrattet snabbt eskalerade:

Jag räknar det till fyra »haha«-svar på sex frågor (plus ett extra »avslutnings-haha«) – bland annat på frågan »du är punkare?« ställd till (håll i er nu, ty detta är LOL-kompatibelt) en gammal punkare.
Men så rolig var faktiskt inte intervjun med hockey-vd:n, det gör till och med journalisten klart genom att bara skriva »haha«. Det finns nämligen ytterligare en nivå av skratt att ta till om en intervjufråga skulle vara riktigt, riktigt rolig. Som denna med Johan Mjällby, där den förre landslagsbacken bland annat får den absurda frågan ifall han – i egenskap av gammal försvarsgeneral – skulle vilja hjälpa Erik Hamrén med defensiven i det svenska landslaget:

Även IFK Göteborgs skicklige högerback Emil Salomonsson fyrar av vad vi får kategorisera in som ett malplacerat burkskratt, efter Sportbladet-reporterns punchline »vad tycker du om våra plusbetyg?«:

Denna skrattsjuka som inte går att värja sig emot verkar spridas mellan allsvenska fotbollsspelare – för i våras fyrade även Rasmus Elm av ett gapskratt hela vägen från buken, trots sina svåra magsmärtor!!!

Inte heller Petter Wettergren, mångårig assistent i allsvenska Elfsborg, verkar ha sluppit undan viruset. Trots att ämnet här får anses relativt tungt (cancerbortgångne Klas Ingesson) skickar Wettergren iväg ett så kallat trippelflabb:

Min största rädsla inför detta fenomen är inte att journalistkollegor ska lämna sportredaktionerna för stand-up-scenerna (även om den risken inte borde vara försumbar), däremot fasar jag som konsument inför att alla sportrelaterade intervjuer snart kommer att framstå som avskrivna Facebook-konversationer mellan goda vänner.
I framtiden kanske det inte ens behövs svar i en intervju; utan mötet mellan en sportjournalist och en idrottsstjärna tar sig formen av en komiker som möter sin betalande, skrattörstande publik. Jag tänker mig att i framtiden kommer journalisten bara fyra av sitt skrivna material och idrottsstjärnan kommer bara att skratta till svar.
Men det här är förstås långt in i framti… eller… vänta nu: