Är detta – att förbereda en Roger Franzén-gif där han dansar en glad, men sansat glad!!!, fjärde-raka-segern-i-allsvenskan-dans – bloggarens motsvarighet till ST-debaclet där lokaltidningen delade ut »Grattis till allsvenskan«-löpsedlar innan mötet med Åtvidaberg, senhösten 2011?
Tydligen.
 
Hur mycket nio raka allsvenska poäng väger är svårt att svara på, men om man staplar dem på varandra och injicierar dem i ett par Pa Dibba-lår så kan den tidigare så veke anfallaren plocka upp en hel backlinje på ryggen felvänd – och trampa ifrån bäst han vill rättvänd. Bäst han ville, ja: efter knappa timmen fick han vika in från målområdeslinjen och dunka upp bollen i ribban från pass sju meter, något allsvenska backar inte brukar tillåta – om man ställer frågan.
Pa Dibba i sin nuvarande form ställer inga frågor. Han är i princip en ny spelare efter att ha fått Shpetim Hasani intill sig. Och vad trevligt det är, det här med supporterskap, när man håller på ett lag med en fungerande anfallsduo. Det blir ju så på något sätt så mycket mer spännande att alltid ha så nära till målchans.
Dibba borde ha spräckt nollan, fint frispelad av Hasani – och när han inte gjorde det borde Hasani ha brutit dödläget, fint framspelad av Dibba; först en gång i första, sedan en gång i andra.
Och när inte Pa Dibba stod för Shpetim-framspelningarna såg kombinationen av Dennis Olssons fina inläggsfot och Shpetim Hasanis hackspettslynne i boxen (han pickar på allt och alla inom straffområdeslinjerna) synnerligen intressant ut.
Giffarna var onekligen – detta säger jag med en hundraprocentig subjektivitet – laget som förtjänade att bryta dödläget mot ett Falkenberg som på fem försök inte hade tagit en enda poäng på konstgräs i årets allsvenska.
Men någon var tvungen att göra den dansande Roger Franzén-gifen i förväg.
 
Roger Franzén själv går dock inte utan skuld, i egenskap av defensivt ansvarig tränare i GIF Sundsvall. På ett sätt var målet från »Danmarks Ronaldinho«, Alexander Jacobsen, en ren tillfällighet (han har på sin höjd sett ut som en post 2012-upplaga av Ronaldinho i årets allsvenska) – men på ett annat sätt var det inte någon tillfällighet alls.
Det är ju så det här det har sett ut för ofta, GIF-försvarsspelet kring eget straffområde. Man hade ju, om man velat vara negativ, kunnat lyft ämnet även efter Hammarby- och ÖSK-segrarna: hur trevligt det är kring GIF-straffområdeslinjen. Och strax innan 1–0-målet idag hade ju Calle Wede ett likadant läge vid precis denna GIF-passivitet, där FFF-yttern får avsluta helt fritt från straffpunkt intill stillastående GIF-försvarare i boxen.
Och låt oss ta en titt på målet och gå djupare än att konstatera att det är ett skott som Tommy Naurin ska ta om han vill ha en chans på ett vintrigt provspel i Sarpsborg i vinter:

Redan här – precis när denne Allen Iverson-slingade låtsas-Ronaldinho bestämt sig för att tunnla Krog-Lasse – ser det illa ut, men jag vill att vi tittar på Joakim Nilssons positionsspel, inringat längst nere till vänster.

För här…

… händer det…

… inte mycket.
Visst: det är alltid enkelt att vilja teleportera spelare i efterhand, typ dra dem tio meter i sidled med ett Jens Fjellström-photoshop, men man behöver inte vara A Lennart Julin för att inse att man kan ta sig längre än en meter ut mot skytten på tre-fyra sekunder – om man är mentalt inställd på det.
Men årets GIF-upplaga är väldigt mycket för att stå rätt och inte gå bort sig – in i det sista; om så fienden penetrerat alla straffområdesbarriärer.
Jag vill inte hänga Joakim Nilsson (under resten av matchen utstrålande han – trots att han förlorade allt i luften mot gänglige Gustaf Nilsson – sitt gamla NEC Nijmegen-kompatibla lugn) utan mer peka på ett kollektivt försvarsfaktum; genom våren var kollega Jón Gudni Fjoluson än försiktigare; till synes livrädd för att sätta en fot fel som skulle kunna solka ner hans Youtube-uppenbarelse.
Det är ett återkommande tema, detta, som börjar bli ordentligt kostsamt.
 
Detta till trots: det borde ha blivit tre poäng i dag.
Jag tycker verkligen det och hittar, förutom den kroniska passiviteten kring eget straffområde, inte mycket att klaga på; så länge Shpetim var på planen såg GIF Sundsvall ut som ett lag som kommer att kunna ta nog med poäng för att klara sig kvar i den här serien.