Bild: TT.
Strunta i Roger Gustafssons gamla »Fotbollens Hemligheter«-filmer, skit i Ajax-trianglarna.
Låt Marcus Rosenberg resa fotbollsland och rike runt och lära svenska fotbollsungdomar hur man är en så där otroligt jävla jobbig jävel när det behövs.
Armbågar, retsamma höfttacklingar och en elakartad dryghet som nästan borgar för en trynstöt. Det är sånt man måste kunna för att ta sig vidare i världsfotbollen.
 
Det fanns förstås många fler hjältar. Berget, exempelvis; det norska kallblodet som vägrade sluta trava. Lewicki med sina lungor, Rasmus Bengtsson som klev fram med sin internationella bom ett par gånger. Alla lag behöver också en jätte-uruguayan att slänga in för att stå i vägen. Och jag överväger att sluta referera till sommarvärvningen Nikola Djurdjic som »en fattigmans-Shpetim Hasani«.
 
Vilken jävla match vi fick. Vilken grönjävlig sista halvtimme. Alla fotbollsintresserade svenskar vid sunda vätskor borde väl sitta som på nålar och hoppas på ännu en framgång för svensk fotboll, precis så som man kommer att hoppas att Europa League-lagen pallrar sig förbi sina kvalrundor.
(Precis som hela Sverige kommer att hålla på GIF Sundsvall när de slutligen nyper en Fair Play-plats till den vid det laget säkert återinförda Intertoto-cupen.)