Jag surfade in på VK.se och såg att Umeå Fotbollsfestival dragit igång.
Det fick mig att minnas tillbaka till sommaren för tre år sedan då jag – en osnuten 21-åring – gavs ansvaret för att skriva, redaktöra och i viss mån banne mig fota ihop* en hel bilaga inför turneringen.
*= När jag på ett uppslag skulle porträttera »eldsjälarna som får fotbollsfesten att gå runt« så minns jag att jag ställde de två mellanchefspapporna med varsin stekpanna i näven, rakt upp-och-ner framför en trävägg. »Gör lite rörelser med pannan«, skrek jag, »flippa burgare i luften!«, som vore jag en kulinarisk Bingo Rimér-figur.
Jag hade så väldigt trevligt, minns jag. Jag hade ganska precis sagt upp mig från Umeå FC när VK:s sportchef ringde och frågade ifall jag ville ta mig an bilageuppdraget. Det ville jag. Ville jag också komma upp igen, undrade han, när turneringen väl startat, och skriva allt om matcherna? Jajemen.
Var det så här det var, det lynniga frilansliv jag tänkt mig kliva ut i?, tänkte jag. Folk formligen drog i en, som om jag behövdes, som vore jag en nyexaminerad sjuksköterska.
(Så var inte det lynniga frilanslivet, skulle det visa sig när den sista finalen på Nydala-fältet blåsts av. Så var det inte alls.)
Nåväl. Jag sökte i arkiven och hittade bland annat den krönika som inledde bilagan. Den håller än höll inte då och håller fortfarande inte.


(Man kan klicka på bilden för att göra den läsbar**.
**= I och med klicket förbinder man sig till ett 12 månader långt och oåterkalleligt Pirkt Premium-abonnemang för 289 kronor i månaden.)
Det slog mig lite hur minimalt jag har utvecklats på de tre år som gått; där ett och ett halvt av dem har vigts helt och hållet åt skrivandet.
(Jag tror banne mig till och med att jag har gått bakåt i utvecklingen bicepsmässigt, om det nu inte är en beprövad gammal mjugg-uppförstoring med handflatan jag utför.)
Mer om denna stillastående känsla en annan gång.