Igår satt jag på en parkbänk i Jakobsbergs centrum och tuggade på ett par färdiggrillade, honungsmelerade revbensspjäll från Coop (och kringgick det sorgliga faktumet att svensk arbetarrörelse inte kommit längre än att semesterfiraren är tvungen att laga sig egen lunch). Jag hade inga servetter tillgänliga och medelst en aggressiv vev med den ena foten tvingades jag hålla det honungsmarinadtörstande måsbeståndet stånget. Det måste ha varit en sorglig åsyn, men jag kände mig genuint lycklig och fånleende glad.
(Innan Sverige ens var Europamästare i fotboll på U21-nivå!!!)
Mitt köksbordsförlagda tvådagarsslit (se ovan: pannan i djupa veck!!!) har nämligen givit vissa resultat och idag onsdag blev jag ledig på riktigt och kan ställa in siktet på en vecka i Sundsvall.

Denna drömska, medelpadska stad som är så svår att sammanfatta. Jag kan det då inte, men några PR-människor på Sundsvalls Kommun har åtminstone försökt konkretisera »Drakstadens« innersta väsen:

Jag vet inte exakt vad jag ska göra i denna stad som absolut inte är en mobbad drake – absolut inte!!!, alla vill vara med den!!! – men det saknas då inte alternativ:

Man kan dricka vatten och se jazz.
Nu ska inte jag vara den som kritiserar en framskjuten position för Måndagsjazzen – jag vet mycket väl att den har högre ett snittbetyg än de flesta Broadway-ensemblar! – men däremot reagerade jag på den här sjätte-sjunde punkten på samma lista:

 
Nåväl. Eagles-spelning eller ej (ej! De spelade på IP 2012!); jag ser mycket fram emot denna vecka.