Jag åkte direkt ut till Skytteholms IP efter jobbet, för att se Giffarnas a-lagsspelarspäckade U21-lag möta AIK vid femrycket.
Matchen rullade igång och Giffarna kom till spel med Lloyd »Saxen« Saxton i struten, Robert Lundström till höger i backlinjen, Filip Tägtström centralt och Dennis Olsson till vänster. På innermittfältet huserade Erik Granat, flankerad av Daniel Sliper och Sebastian Rajalakso och på topp tilläts Leo Englund spela (det finns tydligen ingen motsättning mellan att vara en Diego Lugano-dräpare och att spela U21-fotboll). A-lagsbetonat, visst, men jag hade nog förväntat mig ytterligare någon; en Simon Helg (sjuk) eller Smajl Suljevic (avstängd) kanske.
Spelet kom igång och jag noterade hur 18-årige Rabii Hamdan droppade ner mellan mittbackarna för att Rúnar-hämta boll och hur GIF Sundsvall nu alltså införlivar sina a-lagsidéer genom hela verksamheten; ett faktum jag skrev ner i mobilen med tillägget att det »är synd att idéerna inte fungerar bara«.
I någon minut störde jag mig på hur stillastående det blev, precis som för a-laget, när denne Hamdan eller dennes innermittfältskollega Erik Granat skulle ner och Pirlo-regissera mellan mittbackarna.
Men så… bara insåg jag att jag måste sluta bry mig.
För vad är det jag sitter och kollar på?
Vad är det här? 
 
AIK:s U21-lags ene anfallare har den här eftermiddagen en begynnande flint. Jag brukar alltid försöka stå på de flintifierades sida, men denna tunt vegeterade skalp accentuerade precis vad som är felet med den här U21-allsvenskan. Några tioåriga grabbar intill mig hade också förväntat sig att få se unga AIK-talanger spira och muttrade moloket om den uppenbart gamle icke-AIK:aren. »Han ser skitgammal ut«, sa en av smågrabbarna. »Han har inget hår här!«, fyllde en annan i och klappade sig på hjässan. En annan dag hade jag gett honom en åthutning (hjässklappet är som att heila gentemot en flintifierad!!!), men den här gången lät jag det passera då jag förstod och delade hans upprivenhet.
Det var förresten den tunnhårige Jonas Desai som sprang runt på topp, fick jag veta senare. Mittfältaren har ett förflutet i bland annat Boden, Skellefteå och Östersund men är nu bänkspelare i Vasalund. Flera av de gulsvarta på planen var Vasalundsspelare i behov av matchträning, fick jag veta, ytterligare någon kom från någon annan Stockholmsklubb och ett fåtal var AIK:s egna 98:or eller 99:or.
Jag hade nog förväntat mig att få se en Marko Nikolic kanske, eller åtminstone en Christos Gravius eller någon av de äldre a-lagsspelarna i behov av speltid.
Nu blev AIK-elvan aldrig mer spännande än under den första matchminuten då jag – från min plats högst upp på läktaren – tyckte att den äldre av AIK-innermittfältaren var väldigt lik Celso Borges på håll. Jag tänkte att kanske, kanske skulle La Liga-proffset kunna hålla igång med sin gamla klubb nu under sommaruppehållet. Men sedan rörde han bollen, fejk-Celso, och jag släppte omgående dessa tankar.
 
Det är inte fotboll, detta. Inte riktig fotboll.
Knappt någon på planen bryr sig om hur det går i matchen utan dribblar omdömeslöst på halva halvplan, försöker spela sig ur situationer i eget straffområde och skuttar halvhjärtat in i de konstgräsliga icke-duellerna. De som bryr sig mest kring termer som vinst och förlust är de på läktaren med ett Bet365-konto, där en stor merpart (får jag veta av min stolsgranne) har lastat in polletter på Giffarnas a-lagsförstärkta gäng mot detta sorgliga AIK-hopkok.
Det är förbannat sorgligt och inte minst farligt att det går att spela pengar på matcher där de enda som bryr sig är 16 eller 17 år gamla. De är inte fotbollsproffs, de enda som bryr sig kring vinst och förlust i dessa U21-matcher; de har sommarlov.
Stäng igen grindarna till Skytteholm och andra U21-arenor, släpp inte in en kotte som kan liverapportera till de asiatiska spelbolagen; det skulle inte drabba någon.
Ingen behöver se AIK:s U21 spela fotboll. Garanterat inte jag (jag ångrade mig typ fem minuter in i matchen), men inte ens Nebojsa Novakovic: han kommer omöjligen lufsa därifrån med huvudbryer kring ifall han ska värva Jonas Desai, 29, eller inte; »han gjorde det ju faktiskt bra mot den där 16-årige sommarlovshavaren på mittfältet«.
 
Tempot var obefintligt. Då och då manifesterade Robert Lundström att han var banans enda klasspelare genom att sextiometerslöpa sig till något friläge, men inte ens om Mats Gren suttit på läktaren med en överfylld pollettpung hade han strösslat ner några slantar över sidlinjen − för det går inte att basera ett omdöme på en U21-match.
Varför ska talangfulla och skolade 16- och 17-åringar springa runt och möta fullvuxna men obrydda division 1-reserver?
Jag fick höra att både Nikolic och Gravius, AIK:s två yngsta a-lagsspelare, nyligen hade spelat i U19-allsvenskan, men inte U21, för att det förstås ser väldigt bra ut att ha ett riktigt bra juniorlag; ett SM-guld där är förstås slutkvitto för en lyckad juniorverksamhet.
Vad som händer på U21-nivå verkar inte fler än de stackars U21-ansvariga tränarna, Giffarnas Micke Bengtsson eller AIK:s Patric Jildefalk, bry sig om.
Är det här all matchning som ges den pojklandslagsmässige Filip Tägtström, 17, eller den a-lagsaspirerande Erik Granat? Är det genom denna icke-fotboll som Dennis Olsson ska spela sig tillbaka in i en allsvensk startelva?
Lägg ner den här serien. Den måste vara oerhört hämmande för svensk fotbolls talangutveckling. Hade jag varit en 16-årig pojklandslagsman med utlandsintressenter nafsande efter mig samtidigt som min lokala allsvenska klubb lockat med att »tillhöra a-laget och matcha i U21-serien« så hade jag satt mig på första bästa plan, om de så lett till Murmansk utkanter.
Som jag förstått det så får man åter etablera korttidslåneavtal med klubbar lägre ner i systemet. Gör för guds skull det, snarast; skicka Filip Tägtström och Erik Granat för att få matchning i Selånger eller Ånge. Låt de få spela riktig fotboll.
Det här var deprimerande att se, att 17-, 18-, 19-åringar växer upp i den här skeva fotbollsmiljön.
 
Det om det.
 
I paus noterade jag att två av tre domare var flintifierade. Jag vet inte hur ofta jag gjort denna spaning; att trassliga hårfästen som tvingar innehavaren till en genomrakning är kraftigt överrepresenterade bland fotbollsdomare. Det ligger en C-uppsats begraven här, för den ambitiöse akademikern.
(Eller kanske ett blogginlägg.)
 
I paus upptäcker jag också att stora delar av AIK:s a-lagstrupp sitter på läktaren. Dickson, Eliasson, Ofori, Pavey, för att nämna några. Jag undrar om inte det säger allra mest om hur lite man har att göra om dagarna som allsvenskt fotbollsproffs.
Men framför allt upptäcker jag att Fredrik »Fredrik« Söderström sitter på läktaren, tjugo meter intill mig. Ni vet: Portugalproffset, landslagsmannen, artistnamnsinnehavaren och numera agenten. Han har en svart bombarjacka och ett par stora pilotbrillor på sig, men jag ser att det är han; han har nämligen ett armbandsur så stort att man ser att det kan förtälja tiden i såväl Stockholm som i portugisiska Guimarães. Dessutom utstrålar han den solighet som jag alltid förknippat med den gamle mittfältsteknikern.
Riktigt intressant blir det när Joel Cedergren rör sig upp på läktaren för att inta sin spejarplats högst upp. Han hejar glatt och formellt på Söderström på sin väg upp − men strax därpå reser Söderström på sig och letar sig upp någon läktarrad för att sätta sig intill GIF-tränaren. Han formligen klättrar upp, ivrigt!, som om han satt på en GIF-kompatibel klient innanför bombarjackan som bara måste luftas inför Joel!!!
Efter knappa minutens samspråk lommade »Fredrik« dock tillbaka till sitt säte, antagligen efter att Joel först försökt förklara att han minsann inte har råd med någonting, varpå »Fredrik« fortsatt truga innan Joel till slut tagit upp klubbens bankbok och »Fredrik« skamset behövt ursäkta sig med att »oj, förlåt, jag visste inte hur illa det var ställt«.
 
I den andra halvleken fick jag sällskap av en gammal lagkamrat som fortfarande, efter ett utlandsäventyr i holländska FC Den Bosch!!!, kämpar på i Division 1 Norra (Pirkt.se värnar om källskyddet; det skulle kunna vara vem som helst, detta). När han skrev att han skulle leta upp mig på läktaren så flyttade jag raskt ner två bänkrader.
Varför?
Jag var tvungen att stanna till på Max intill Skytteholms IP inför matchen och köpa med mig såväl hamburgermeny som kaffe så till den milda grad att hon i kassan var tvungen att ordna fram en förstärkt bärkasse från någon gömma; en skräpmatens IKEA-plastkasse framtagen för extra rigorösa storhandlingar. Jag äter, det vill jag ha sagt, i stort sett bara skräpmat i direkt anslutning till fotbollsmatcher. Det går ju inte, åtminstone inte som ortsbo, att kombinera sitt fotbollstittande med rekorderlig kosthållning. Det måste vara helt omöjligt att heltidsverka inom fotbollsjournalistiken utan att hänfalla till Robert Laul-rondör.
Jag flyttade ner två bänkrader för jag inte ville vara den ex-fotbollsspelaren som sitter i pommes frites-oset från en förstärkt Max-bärkasse och bedömer nu aktiva, hårt jobbande fotbollsspelare med nagelfarande lägg-ner-hela-U21-serien-blick. 
(Men det är jag.)
(Men!!! Jag har också själv spelat i U21-serien och vet hur genomrutten den är att spela.)
(Om det går att låna ut 19-20-åriga mittbackar till, säg, jämtländska division 1-klubbar så är det att föredra för samtliga inblandade, möjligtvis exklusive den jämtländska division 1-klubben som kan råka nickas ner i seriesystemet.)
(Men det kan samtidigt vara en viktig nystart för denna hypotetiska jämtländska division 1-klubb; en som gör att de kan nysatsa uppåt, mot allsvenskan!!! Jag bara spekulerar här.)
(Just det: Giffarna förlorade med 2−0, men det behöver knappast skrivas.)
Fotnot: Jag klev inte fram till Fredrik »Fredrik« Söderström för att intervjua honom om varför han titulerades med enkom artistnamn i Football Manager genom hela 2000-talets mitt. Jag lät denna gyllne Guldspade-chans gå mig förbi och jag tänker hädanefter inte längre titulera mig journalist; den pressetiska kavajslags-pin jag burit ska jag returnera till Jorunalistförbundet. Jag är inte värdig. Tack och förlåt: nästa vecka börjar jag på PR-byrån Forsgren & Reklamsson.