Det närmast endast positiva var att det till slut lossnade. Äntligen kunde GIF Sundsvall göra mål mot Kalmar FF på hemmaplan – efter tretton års stångande mot den småländska porten.
Det väldigt, väldigt, väldigt negativa? Att det tog två minuter och en liten puff att nollställa.
 
Man kan klara sig kvar i allsvenskan utan bra anfallare. Speciellt i år, det tror jag är helt säkerställt nu efter en vår där division sex-anfallaren Hakeem Araba öser in mål och där den gamle menlöse HBK-inhopparen Marcus Antonsson plötsligt har kunnat göra sex mål på sex allsvenska matcher, som om Peter Swärdh smörjt honom med hästmoderkakor hela våren.
Men man kan nog inte klara sig kvar i allsvenskan utan aktiva anfallare; utan anfallsspelare som faktiskt gör någonting på planen under nittio minuter. Anfallare som bidrar.
När GIF-triaden längst fram knappt mäktat med ett avslut på de senaste matcherna (Dibbas friläge efter fin Fjoluson-lyftning exkluderad) så känner till och med en gammal mittback att han kan unna sig ett höftskott:
Nyp ner Simon Mårtensson från Umeå i sommar.

I och med helgens hattrick har han gjort 8 mål på 9 omgångar; ungefärligen samma siffror som han gjorde redan 2011 och som han alltid gör när han är frisk. Jag spelade med honom då och jag vet att den spelaren gått in och bidragit i årets medelpadskt allsvenska anfallsuppsättning.

Det är förstås inte lika mycket en hyllning till Simon Mårtensson som det är en sågning till GIF-uppsättningen. Jag säger inte att han kommer gå in och Nyasha Mushekwi-springa in tio snabba under hösten – jag säger bara att jag tror att han, till skillnad från dagens anfallare, kan fylla en funktion.
Jag säger heller inte att det behöver vara just han; bara att jag skulle se över min livförsäkring både en och två gånger innan jag försökte göra en mollbergare ner i GIF Sundsvalls pengabinge. Det vore en billig lösning:
Åberopa den fria Norrlands Elitfotbolls-handeln, låt Kjelle Lönnås gosskör marschera norrut och börja annektera södra Västerbotten, vad som helst – men gör någonting.
För så här kan det faktiskt inte se ut, om det finns ambitioner att hålla sig kvar i allsvenskan.
 
Alla chanser finns ju i år. Att Giffarna inte är bra hade jag räknat med, men att det finns skulle finnas så väldigt många andra dåliga lag i den här serien har överraskat mig väldigt.
Det känns som ett baktungt år i allsvenskan. Halmstad, Åtvidaberg, Falkenberg och GIF Sundsvall tävlar om att vara allra sämst, men där även lag som Kalmar, Hammarby och Örebro ser nog tråkiga ut för att kunna ryka.
Mot Giffarna stod Halmstad för den kanske sämsta insatsen som någonsin givit ett allsvenskt lag tre poäng. Mot Giffarna gick ett gråblekt Kalmar (som lät en Victor Elm-stjärna springa runt och vara in David Svensson-godkänd) in för att försöka spela 0–0 men fick plötsligt – som en blixt från kal pannlob – ett underläge i trynet i 90:e. Giffarna hade inte gjort ett mål på hemmaplan mot Kalmar på 2000-talet, men när Stefan Ålanders skalle väl letade sig igenom behövdes det bara två minuter och en lättare puff i sidan för att rätta till olycksfallet.
Man får inte frispark för ett lättare David Elm-gnabb i eget straffområde i den nittioandra matchminuten, Stefan Ålander. Hur många varv man än rullar efteråt. Det var något så sorgligt självklart över att 1–1-målet skulle komma; som de där målen bara kommer mot lag som ser ut att förvänta sig dem.
 
Men kanske var det inte främst Elm-puffen som gjorde det: man kan prata om den tafatta Lars Krogh Gerson-rensningen i sidled strax innan, Chennoufis obefintliga presspel vid inlägget, men mest av allt borde det pratas om passiviteten som präglar GIF Sundsvalls försvarsspel kring och i det egna straffområdet.
Det är nog illa mot ett Kalmar som går för 0–0, men det dukar förstås direkt under för tryck. Hade det inte kommit i 92:a hade det nog kommit i 94:e.
Titt’ bara, på hur det brukar se ut generellt, vid 0–0:

Oroväckande situation, helt klart: Jonathan Ring har fått sig ett enkelt inspel framför GIF-backlinjen. Som tur var för hemmalaget är Rúnar Mar Sigurjonsson i rygg på den rödklädde bollhållaren.

Men en enklare Cruyff-vändning senare var Sigurjonsson tillintetgjord, och det som utspelar sig därefter är lika intressant som sorgligt och talande:

Titta på den stillastående, väntande tremannamuren av blåklädda; som om de ställt upp för att försvara en frispark.

En chipp (sånt man har tid att unna sig när tre motståndare väljer att agera mur) över triaden och så är de rödklädda två mot en framför målområdet – trots att Giffarna är sex mot tre i området.

Han var bara en påpasslig Lloyd Saxton-arm ifrån att kunna lirka in den där till slut, Marcus Antonsson, på samma sätt som Junes Barny satte 1–0 för HBK i veckan.
Det om det. Jag har tänkt göra den spaningen tidigare (framför allt kring Jon Gudni Fjolusons ständiga fallande, kring hans uppenbara rädsla att bli bortgjord), men nu fanns tid till det.
(Inget ont om Fjoluson igår dock; vilken stundtals majestätisk insats han stod för! Först igår var han den härförare, både med och mot boll, man hade väntat sig att han skulle vara i den här serien.)
Det finns helt klart väldigt mycket att jobba på under uppehållet, när det gäller presspelet. Det är svårare att få till det på konstgräs, bra mycket svårare, men ett lag som spelar och tränar på konstgräs borde inte behöva vara sämst i serien på det.
 
Offensivt så är grundspelet sönderläst, det är bara att konstatera. De verktyg som en gång kunde precisionsskära som en skalpell genom IF Elfsborgs hjärtmuskulatur är nu helt verkningslösa. Jag brukar inte tänka så mycket på ifall mittbackar är höger- eller vänsterfotade. Jag spelade själv gärna till vänster, för att kunna skicka överilade färdballader tvärs över planen (till allmänt lagkamratsjämrande när den träffade avbytarbåstaket).
Men när det kommer till Joakim Nilsson, i just det här GIF-laget, så är det allt jag kan tänka på. Hur han måste vända om, hur han måste rulla hem, hur enkelt det kan sättas press (det ska ha varit det enda IFK Norrköping tryckte på i sin införanalys; pressa honom till höger) och hur snett det blir de gånger han väl får chansen att ta bollen framåt.
Det har, som jag förstått det, gått en turkisk mandatperiod sedan de hårda, krävande uppspelen på felvänd och centrerad ytter resulterade i en snabb skarv ut på framflödande ytterback.
Jag vet inte hur det ska gå att skapas chanser, de kommer att behöva skramlas fram – men Johan Eklund skramlar inte ens längre. Och Pa Dibba har snart skjutit sig in i en fotbollsmedelpadsk skröna om »han som sköt och sköt och… ja, knappt kändes farlig« (det är en ++-skröna).
Klart står redan nu att Leo Englund måste in från start. Det tror jag gick att läsa mellan raderna när han byttes ut efter knappa timmen. I få andra klubbar kan det kännas som ett starkt ställningstagande att byta ut en osynlig anfallare efter sextio minuter, men med Roger Franzéns och Joel Cedergrens generellt försiktiga byteslynne i åtanke det bytet – med ett framtvingat byte gjort dessutom! – som en offentlig stegling.
(Han dräpte inga gamla VM-backar i inhoppet, den store Skellefteåsonen, men han uträttade mer på en minut – en räd och en efterföljande ostskiva! – än Eklund gjorde på knappa timmen.)
Jag trodde inte att jag skulle sitta och vurma för att en bra division 1-anfallare skulle få mer speltid i årets allsvenska GIF-lag, och hade jag försökt sätta mig in i det scenariot inför säsongen hade jag varit övertygad om att det då handlat om en helt avhängd jumbo som jag velat ha förändringar i.
 
Det finns ju chanser, men det måste hända någonting!!! Vad som helst, egentligen. Inte denna uselhetsstiltje i en enda omgång till. Man behöver inte ha läst 15 högskolepoäng WyScout-programmering för att via några enkla knapptryck slå fast att Giffarna (om möjligt) alltid söker uppspel på felvänd, centrerad ytter. Igår skapades två ordentliga chanser, exklusive hörnmålet: en på en lång, svepande Fjoluson-boll tvärs över banan, en efter ett obegripligt KFF-bolltapp halvvägs in på offensiv planhalva.
 
Inför Kalmar-matchen hade åtta GIF-spelare startat alla matcher, och då har Eklund, Sigurjonsson och Jocke Nilsson tvingats till vila. Det är förstås oroväckande, ty det är ju inte så att dessa åtta förtjänat att vara ohotade allsvenska startspelare från vecka till vecka, det är ju så att det helt saknas alternativ.
Skulle Tommy Naurins knä vara ordentligt trassligt (han har ju en historia av knätrassel) så behöver man ju i princip vara Benny Mattsson för att inte sitta som på nålar; Ånge-tränaren som, typ varannan vecka mellan 2010 och 2013, gick ut i lokalpressen och bedyrade att Saxton var ”bättre än Sundfors och Hugosson”.
Det vore hemskt tråkigt att behöva inhandla en målvakt för de fåtaliga slantar som kanske kan skrapas fram, när dessa borde strösslas över den funktionelle division 1-anfallare som gått in och bidragit.
 
Det är inte kört, det finns många dåliga lag och Giffarna gör hörnmål i 90:e.

Allt är deppigt (så deppigt att jag inte kunde förmå mig att skriva ett enda tecken igår), men allt är också uppenbarligen möjligt.