Siffrorna är inne:

Det är förstås både glädjande och lite oroväckande på samma gång. Framför allt glädjande att så många är så pass intresserade av GIF Sundsvall, men samtidigt ett oroväckande bevis på att den här portalen inte rymmer fler än en liten, liten kärna av hardcore GIF-supportrar.
Inte oroväckande som om det vore något fel på den kärnan, inte alls, utan bara att kärnan är liten. The Confusions ”Det är här vi står idag” har exempelvis bara två popularitetspluppar på Spotify; man blir inte Avicii på att blidka GIF-publiken allena.
Nåväl. Ett GIF-lajvande får väl så småningom läggas i den förstoppade pipelinen.
Apropå The Confusions, förresten. På mitt jobb har jag under de senaste dagarna försökt lyssna på musik genom Spotifys webbspelare, men det spelar ingen roll vilken spellista jag klickar igång: när den första låten är spelad så är det alltid en Linda Sahlberg-låt som drar igång. Så jag klickar på nytt igång en låt från min egen, Linda Sahlberg-fria spellista och så fort den tar slut så tar en annan Linda Sahlberg-dänga vid.
Linda Sahlberg, undrar alla ni som inte valsar runt i en blåvit delfinkostym om söndagseftermiddagarna? Jo, Linda Sahlberg är hon som sjunger ”För Dig Står Jag Kvar (Gefle IF Version)” som jag var tvungen att lyssna på i min grundliga research (jag var till och med och Guldspade-grävde efter Händige Henry!!!) inför det Gefle-inlägg jag skrev härom veckan.
Nu verkar någon Lex Luthor-figur genom gästrikländsk kodknackning ha skapat en algoritm som gör att det finns ett outsinligt nummer av Linda Sahlberg-låtar köade på min jobbdator, för att sakta men säkert – ofrivillig ”Langos med Lök”-igångsättning efter ofrivillig ”Langos med Lök”-igångsättning – driva mig till vansinne.
 
Jag skulle som sagt vilja sätta igång live-vevandet lagom till VM-turneringen i Kanada som drar igång till helgen. Jag tror, delvis baserat på hur jag såg genrepet mot Holland tacklas av mediemyllan, att Pirkt.se-rösten faktiskt skulle kunna fylla en röst-i-natten-funktion där; ett textmässigt Karlavagnen.
Kanske kan jag där och då uppnå den halvvakna dåsighet jag fann när jag smattrade ner inlägg via mobilen om nattbussresorna.
 
Jag har varit mycket nedstämd i helgen.
I veckan gick jag nämligen närmast bokstavligen bet när jag skulle tugga i mig en frukostgröt. Min underläpp följde på något sätt, min snart tjugofemåriga bettrutin till trots, med i gröttuggan och lämnades således öppen och sårbar – varpå min överkäke omgående högg igen käften, likt Suarez mot Chiellini-axel.
Jag måste ha varit relativt nära att göra mig själv harmynt i nederkant; det var ett bett som skar rakt igenom det som man på läkarspråk kallar för läppmärgen.
Sedan dess har det inte gått en sekund utan att jag aktivt tänkt på mina svidande näbbsmärtor. Maten har inte smakat, tankarna har inte varit klara och leenden har känts som onödiga tänjningar på munnen.

Apotekaren gav mig en salva till tonerna av 200 kronor. »Applicera den här på en helt torr yta«, sa hen, när jag förklarat att såret var beläget på insidan av min till stora delar salivdränkta mun.
(Kanske är salivdränkt eller torrlagd munhåla en fråga som delar mänskligheten i två läger, likt faktumet att vissa kör med snibb och andra inte på sina öron. Kanske glömde jag informera apotekaren om att jag körde salivdränkt. Men hen kunde ju åtminstone ha frågat: »kör du torr- eller salivnäbb?«)
Så nu har jag suttit och vädrat insidan av min nedre läpp – alltså fysiskt vänt den ut och in och lufttorkat den, som en blöt gammal matta över balkongräcke – flera gånger dagligen i dagarna tre, varpå jag försökt applicera en dyr zinkpasta.
Det är, som The Confusions skulle ha sjungit, här vi står idag.
Och när den tonat ut så, ja, ni vet ju vad som följer den och allt, allt, allt annat: