Jag trodde aldrig den skulle vara kommen; dagen då Simon Bank skriver Pa Dibba-krönikor.
Men efter 2–1 borta mot Hammarby är vi där – och jag är lite besviken.
Inte ens Sveriges främste fotbollskrönikör verkar till fullo kunna förstå sig på den ambulerande, bortasegrande bollinnehavscirkus som är GIF Sundsvall av i år.
En kompis hörde av sig efter att ha läst krönikan och menade att »Bank verkar inte riktigt ha förstått att Giffarna numer är ett karnevalgäng«. Och vem fa-an skulle kunna klandra honom för det? Det är en lång, krävande process ens för den allra mest insatte; att inse att Roger Franzéns och Joel Cedergrens GIF-manskap är en upplaga som oblygt rullar ut Elfsborg på konstgräs och som går ut inför en halsduksmelerad ljudvägg på bortaplan och skapar chanser för en 2–0-ledning redan första fem minuterna.

Foto: Erik Löfgren
Det tog 37 sekunder för Pa Dibba att springa sig fri och ta en just nu signifikativ touch för mycket framför Hopf i hemmamålet; knappa fyra minuter ytterligare för Rúnar Mar Sigurjonsson att pricklyfta bollen på en lika omarkerad som formsvag Johan Eklund-panna.
Det kändes som en Elfsborgsmatch i miniatyr, tio minuter in, när Johan Persson i stället frikostligt bjuds på 1–0-målet efter ett tafatt GIF-försvarande på en hörna; ännu en Magnus och Brasse-ledd lektion om att en distinkt vrist efter klungspel är mer värt än två outnyttjade frilägen.

»Håller allsvensk toppklass«

Och nog hade han kunnat stått där, den där enfaldige GIF-Brasse, och ropat »fel, fel, fel, fel« i näbben på en om det inte vore för en viss Robert Lundström.
»Robban är en klassback«, sammanfattade Pa Dibba som två gånger om fick sätta sin väggfot till efter Lundström-initiativ. Först fullföljde han själv in 1–1 efter att Dibba, någonstans i medvetandets gränsland, bjudit på en skruvboll värdig en baseballpitcher. Sedan är det Lundström som driver in inspelet i straffområdet som smäckert Dibba-förpassas vidare till den framstormande urkraften Rúnar Mar Sigurjonsson och det matchavgörande 2–1-målet.
»Han växer för varje match«, fortsatte Dibba och Roger Franzén – som förtvivlat ägnade hela den andra halvleken åt att försöka mana till lugn genom ljudväggen – kallade Lundström för »en ytterback av allsvensk toppklass«.
Och det riktigt märkliga är inte att han är så bra borta mot Hammarby att Nanne Bergstrand kände sig manad att byta ut stackars Stefan Batan; det märkliga är förstås att den här insatsen inte var något i hästväg bättre än hans tidigare under säsongen.
Nu tar jag i från min gamla portvinsbelupna tåspets, men jag minns banne mig inte ens Mikael Lustig så här bra i allsvenskt GIF-blått, våren 2008.

Liknade en skolrast

Det hade förstås kunnat gått åt vilket håll som helst till slut – någonting åt 3–3-hållet hade väl känts logiskt i en fotbollshalvlek som bröt mot all logik. Med Kennedy Bakircioglu (som tvingades bryta i paus) försvann samtliga av Hammarbys extrasekunder med bollen. Det såg plötsligt ut som om det återstod fem minuter av en skolrast och någon tuff nia slagit fast att »VI KÖR SISTA MÅLET VINNER! MEN MAN FÅR INTE FEGA OCH SPELA MED INNERMITTFÄLTARE OCH VI KÖR MED FLYGANDE YTTERBACKAR!”.
Den inte sällan vilsne och kantige Linus Hallenius – han som en gång såg ut att kunna köpa O’Learys på Storgatan – hade en i stolpen och det hade räckt med en snabbare bondsnytning av Måns Söderqvists målnäsa för att den lille spellevinken skulle sprungit in med ett par bollar. Det är klart att Hammarby, lika gärna som Giffarna, hade kunnat vunnit en andrahalvlek som ingen av tränarna (eller deras kardiologer) var nöjda med.
Roger Franzén erkände utan omsvep att han försökt sätta stopp för den okontrollerade svängdörrsfotbollen om han bara haft röstresurserna (om Pirkt.se bara haft resurser nog för en nischad fanskrönikör hade man, över 2500 tecken, kunnat utveckla; men låt oss bara säga att det väsnas på Tele2 Arena), medan Nanne Bergstrand ville hamra in att den totalt okontrollerade andra halvleken var helt under kontroll. Det är bara ett led i ett världsherravälde, förklarade Nanne på presskonferensen, och menade att om man vill höja tempot i allsvensk fotboll så måste man då och då få förvandla Tele2 Arenas konstgräs till en vilda västern-saloon ibland.
»Vi kommer få mycket skit för vårt sätt att träna«, muttrade Nanne om det tuffa medieklimatet i en klubb som får dubbla kvällstidningsuppslag om deras tränare rör sig för raskt mot en kanelbulle; där en titt i mediearkivet kan få en att tro att handbollsexperten Claes Hellgren uppfunnit ett träningshjul medan alla andra baxnar runt på tunga sina Sisyfos-stenar.

Nanne – snart studenttalare

Sedan började Nanne att prata om långsiktighet, förstås. Det gjorde han inför matchen också – han verkade arg för att folk inte kunde tänka långsiktigt nog utan var förgrymmade över en simpel derbyförlust? – och det kommer han göra resten av det här året. Han lär gå runt på olika studentskivor i försommar, kräva ordet och buttert mumla om bristen på långsiktighet i att kasta sin mössa redan som 19-åring.
»Det är ju om fem-sex år du ska vara som bäst«, kommer Nanne säga för att sedan fråga ifall sällskapet »noterat med vilket tempo Dortmund spelar fotboll?«.
Det spelar ingen roll för Nanne Bergstrand, men Hammarby hade absolut kunnat vinna den här matchen; det är det jag vill ha sagt.
Men man kommer inte ifrån faktumet att GIF Sundsvall kommer till 17 avslut i afton. Senast mot Elfsborg var det 18. Det är tydligen, bevaremigväl, på den nivån det här GIF-laget tänkt sig ligga.
Jag var väldigt tveksam när jag på upptaktsträffen pratade med Tommy Naurin om den nya, bollinnehavsorienterade taktiken som hade panikritats upp ett par veckor innan den allsvenska starten. Efter 1–1 i genrepet mot BP var jag konfunderad, efter 1–4 mot MFF i premiären var jag arg; så här naivt ville jag aldrig mer inte se mina representanter försöka spela.

Jordnötter med snabeln

Men tji fick jag. Roger Franzén och Joel Cedergren tog sin offensiva cirkus till Åtvidaberg, till Örebro, till Helsingborg och till Tele2. Någonstans har jag ju moraliskt svårt för det, det här med cirkus, men fan: elefanten står ju på två ben och slukar jordnötter med snabeln.
Det är bara att hänföras av den här bortasegrande bollrullarmaskinen.
»Vi är nog ett av få lagen i den här serien som bygger laget på vårt anfallsspel. Nu säger vi kanske inte det utåt, det är mina ord, men det är ju så: vi har en väldig trygghet i anfallsspelet«, säger Tommy Naurin när han får göra bokslut, knappa två månader efter den plötsliga taktikomställningen inför 0–2-förlusten mot Vasa.
De pratar förstås latin för medelpadska fotbollsöron (som växt upp med att bortamatcher innebär att blunda, klämma tummarna vita och hoppas till gud eller annan ansvarig att Mattias Thorsell kan få springa in någon balja genom att träffas i plytet av en utspark), men även Pa Dibba pratar om den tryggheten laget känner inför en bortamatch:
»Vi tror på varandra, hela truppen. Den känslan går vi ut på planen med och vi känner att vi är riktigt starka. Vi har ett lugn när vi är på bortaplan«, säger dubbelassistenten efter matchen.
Att notoriskt bortasvaga GIF Sundsvall blir det första laget på elva månader att besegra Hammarby på Tele2 Arena borde vara väldigt överraskande, men det är det inte.
Man frågar inte en elefant hur den lärt sig att stå på två ben och äta jordnötter med snabeln. Den har väl tränat, den tror väl på sig själv, den insåg väl att det gick, vad fan vet jag.
Den bara gör det.