Det såg ju ut att bli en så trevlig söndag, detta.
Pelle Olssons Djurgården var så där Pelle Olssonskt försiktiga genom hela den första halvleken (de går in i matcherna som om om de vill nollnolla sig igenom hela den här säsongen) och Giffarna var väl inte heller särskilt raka och konkreta, men i mina ögon imponerade hemmaspelarna på position efter position.
 
Niklas Hult fick svala betyg i den franska pressen för sitt korta inhopp mot Rennes i lördags. L’Equipe skrev att han »åter igen bara springer runt som en fattigmans-Robbin Sellin«. Och Sellin var, vill jag säga, pigg igen mot Djurgården; hade bara Dif-strutväktaren Höie varit aningen mer släppnävad hade Eklund kunnat raka in 1–0 efter Sellins fina inbrott från höger.
På innermittfältet gnagde Lasse CK sig mätt på storstadshälsenor, ständigt balanserandes på en högkantsstående ostskiva. Han var så där älskvärt jobbig som han kommer behöva vara; en sån där som jag hade hatat om jag vore Dif-supporter för en söndag. Kevin Walker vände hem och fick sig en hånfull banderoll i plytet – och ett grönjävligt motstånd på innermittfältet. Han hade det väldigt tufft, stjärnförvärvet. Det hade ju smakat smörslungad steksparv om Pa Dibba avslutat mer kliniskt när han helt sonika flyttade på en drällande, dumbeslutande Walker och knyckte åt sig ett halvt friläge.
I backlinjen fortsatte Robban Lundström sitt allsvenska korståg längs högerflanken. »Nu springer han igen«, konstaterade Pelle Blohm, imponerat överraskad, en halvtimme in.
Och allra längst bak hade Stefan Ålander så bra koll på basketspelaren Nyasha Mushekwi att man misstänkte att 33-åringen måste gjort ett par division 1-minuter för KFUM i ungdomen.
Det såg – trots ett olyckligt tidigt byte på grund av en Simon Helg-skada – så väldigt trevligt ut.
 
Men Pelle Olsson ska ha sitt när det är dags för poängfördelningen mot GIF Sundsvall, så är det.
Att gästerna fick 1–0-målet, det dråpliga!!!, det taffliga!!!, blev förstås helt avgörande; det behöver man inte snöra på sig Jens Fjellström-kostymen för att konstatera.
Omar Colley var där med den viktiga sista-sekunden-näbben ett par gånger när det osade hemmakatt i första halvlek; självklart var det han som till sist fick pli på bollbanan i GIF-straffområdet också.
Och det är väl förstås trist att det inte fanns minsta tillstymmelse till upphämtningsidé när underläget väl slog till, men ibland är det väl helt enkelt så: plötsliga mål kan avgöra matcher, speciellt mellan två dittills 0–0-nöjda lag.
Jag gillar den analysen: mål avgör fotbollsmatcher. Den är underskattad i dessa timslånga studiotider.
 
Oroande dock att Johan Eklund och hans egenskaper inte är en integrerad del av spelidén i årets GIF Sundsvall. Åter igen är den gänglige dalmasen, trots en fin förstahalvlek spelmässigt, fullständigt bortkollrad.
 
Jag hade varken tid eller ork med något ambitiöst ikväll.
Det är nämligen inte bara Pelle Olsson som ska ha sitt. Det ska även skattmasen i sinom tid och jag står, som det känns, på randen till personlig konkurs och evig skatteskuld.
Inte ens Folkpartiet pratar nog mycket om hur kraven på bokslut skrämmer bort företagarna; de flyr inte från det höga skattetrycket – de flyr för att det inte fungerar att överföra filerna med resultatrapporten till Skatteverkets e-blanketter.
Josef och Maria (Jesus föräldrar) hade det bra enkelt som bara behövde vandra från Nasaret till Betlehem för att skattskriva sig; den sträckan är betydligt enklare att avklara än den mellan bokföringsprogrammet och e-blanketten.
(Jag har lagt ut krokar till alla mina kontakter som kan ha läst Företagsekonomi A på gymnasiet. Att vara ekonom i deklarationstider måste vara som att vara stark och ha tillgång till en större skåpbil i flytt-tider.)
 
Det om det.