Det var inte det att vi förlorade mot Malmö FF.
Inte ens det att det gick så snabbt eller att det blev så pinsamt.
Det kan det ju bli. Så kan det ju råka gå.
Men den från GIF-håll självvalda premissen för 1-4-krossen hemma mot Malmö FF, att vi skulle möta Sveriges klart bästa fotbollslag på deras villkor, gjorde mig väldigt vilset ledsen.
 
Det är ju så: Malmö FF och GIF Sundsvall möts inte på lika villkor, våren 2015. Det borde vara ett allmängiltigt faktum för samtliga som rör sig i allsvenska fotbollskretsar. När Malmö värvar norska landslagsspelare med Premier League-anpassade löner plockar Giffarna över Ånges Lloyd Saxton från Hotell Mittlandias lunchbuffé.
När det råder sådan uppenbar klasskillnad på papperet så kan det alltid råka uppstå situationer där Jo Inge Berget ställs en-mot-en mot en icke-understödd Robert Lundström vid straffområdskanten. Och väl där kan det – om det vill sig illa – för någon sekund råka synas att den ljusblå spenderade 2008 i Udinese samtidigt som den räfflade mörkblå gick till Medskogsbrons BK.
Det kanske är oundvikligt över nittio minuter, att det någon gång råkar hända. Ingen vet riktigt hur bra eller hur pass överlägsna Malmö FF kommer vara i allsvenskan i år.
Just det faktumet – att MFF faktiskt kan visa sig hur bra som helst i årets allsvenska – kan te sig lugnande för vissa GIF-sympatisörer. ”Alla lag kommer förlora stort mot Malmö”, slänger någon ur sig. ”Inga kommer att ha en chans!”, ropar en annan. ”Förbundet har hål i huvudet som lägger Malmö-matchen så tidigt!!!”, gastar säkert Roger Franzén och lägger till att ”vi fick inte ens värma upp med cupmatcher!!!”
 
Nej, man visste inte på förhand exakt hur bra Malmö FF skulle vara i premiären, det gjorde nog ingen i Sundsvallsregionen: men till och med de mest nervklena morgonrockssjälarna som villosvassar kvar runt mentalinstitutet i Sidsjön måste kunnat räkna ut att MFF åtminstone skulle vara bra.
De regerande svenska mästarna – som spelade Champions League-fotboll i december!!! – försöker man således inte spela ut från egen målvakt. Det tog särskilt många matchminuter innan Tommy Naurin rullade ut en inspark mellan två högt pressande MFF-anfallare vid straffområdsgränsen.
Topplaget Elfsborgs mittbackskreatör Anders Svensson fick stora rubrikhyllningar för sin väl överlagda stödjebensfint mot en desperatrusande Kevin Walker på halvplan: bottenlaget GIF Sundsvalls innermittfältare Runar Mar Sigurjonsson tvingades av sin egen målvakt siste-man-sulsnurra sig loss i desperation.
Det vilar någonting väldigt skevt i det.
 
Efter tio minuter hade inte bara Jo Inge Berget enkelt fått kontra in en boll på ett obalanserat, offensivstormande hemmalag (MFF kommer tre-mot-tre ett tag, efter enkelt vunnen boll på mittplan); nej, vid det laget hade Giffarna dessutom med minsta möjliga marginal försökt naivspela sig ur press på egen sista-tredjedel.
Man har inte råd att tappa bollen en enda gång på egen planhalva mot årets Malmö, men Giffarna gjorde det till en integrerad, oundviklig del av spelidén.
Jag tog mig friheten att smälla ihop ett par enkla animeringar från skadedrabbade, bottentippade nykomlingen GIF Sundsvalls uppspel i matchinledningen mot superduperfavoriten Malmö FF:

Erik Larsson vänder sig felvänd, tvingas spela hem bollen mot en till bristningsgränsen pressad mittback som – istället för att tjonga iväg – ska hitta en felvänd Robbin Sellin med en passning som vore i svåraste laget även för en formtoppad Thiago Silva.
Igen:

På nytt är en felvänd Robbin Sellin långt ner på egen planhalva det maximalt positiva utfallet av det här passningsförsöket från Runar Mar Sigurjonsson: istället för den jackpotten (obs!!! ironi!!!) så får man en rättvänd Marcus Rosenberg utanför eget straffområde.
Med en heltidsanställd gif-tekniker hade jag kunnat fortsätta gififiera den naiva härdsmältan, men vi fortsätter i textform:
Vid 0–2-målet ska Runar Mar Sigurjonsson suga ner en hög, svår boll i duell med MFF-spelare mitt på egen planhalva, istället för att skicka iväg den. MFF-pass ut, MFF-pass in, mål.
Vid 0–3 har vänsteryttern Robbin Sellin tagit en löpning mot höger hörnflagga och hinner sedan inte hem förrän Anton Tinnerholm hunnit måtta, passa in bollen, fått tillbaka bollen, måttat igen – och till slut lugnt och fint spelat in den på Eikrems assistfötter i straffområdet.
Sellin är väl inte att skylla: det är väl en hundrafemtiometerslöpning han har från det utgångsläget. Däremot finns det brister nya taktiken med de indragna, närmast centrala yttrarna som ska verka lite överallt och ingenstans. Taktiken som snuddar vid 4-2-4-galenskap vid bollinnehav; den man tränat på i två-tre veckor nu.
Formationen som gör att Erik Larsson – allsvensk vänsterbacksdebutant och till vardags en superettanreserv – plötsligt förväntas äga hela sin flank och forsa framåt på ett sätt som får Real Madrids Marcelo att framstå som en försiktig Jens Portin.
GIF Sundsvall verkar, stärkta av 3–1-segern mot Brage i februari, på fullaste allvar ha velat möta Malmö FF i en rak passnings- och offensivmatch. Någon verkar ha tyckt att det skulle bli intressant att se ifall den tidigare icke-önskade Robbin Sellin och superettan-habile Adam Chennoufi skulle visa sig bättre än Magnus Eikrem och Jo Inge Berget i grenen ”skapa chanser”.
Det blev inte intressant. Det blev förargligt pinsamt.
 
Det är en sak att spelare kan lamslås av premiärnerver, att man då och då blir stående på hälarna, att det ett par gånger ser taffligt ut – men jag tyckte det allra mest oroväckande med 1–4-förlusten var självbilden som 2015-upplagan av GIF Sundsvall skickades ut till kamp med.
Man uppträdde som att man skulle kunna lugga de förväntat överlägsna seriesegrarna Malmö FF på poäng på deras premisser, genom att utmana dem på deras villkor.
Ingen annan klubb kommer att ställa upp så naivt mot MFF. Ingen annan klubb – inte Elfsborg, inte AIK, inte IFK Göteborg – lär tro att man har råd att bjuda på MFF:s offensiva stjärnkavalkad på sådana ytor.
Åtvidaberg samlade ett åttamanna försvarsblock som disciplinerat flyttade runt mot IFK Göteborg, Halmstad stod emot AIK:s fötter i en timme och fick ge sig först när de tog till armarna: alla andra förväntade bottenlag förstod att det skulle bli tufft i premiären, att man fick spela efter sina resurser, göra det svårt för motståndarna och kanske offra en hel del av sin egna kreativitet.
Giffarna gick ut med näsan i vädret och skulle minsann rulla ut och offensivspringa bort självaste Malmö FF – och tjoff-tjoff-tjoff så satt man plötsligt där och tyckte att sex i baken inte skulle vara för dumt. Och Joel Cedergren var i pausintervjun – om jag minns det rätt – ”ganska nöjd” med en hel del i första, förutom att ”Malmö varit väldigt effektiva”.
 
Det var nästan, nästan så att jag efter 1–3-reduceringen inte hoppades att det skulle slumpfalla in en till GIF-strut bakom Olsen. Jag ville inte att den här naiviteten skulle löna sig, ville inte se Joel Cedergren stå där och säga att ”det lönar sig att våga”.
Det lönar sig inte att våga; inte som ytterst begränsad nykomling mot Malmö FF.
Ska man våga så ska man kanske – vadvetjag – göra det när man är en man mer i dryga timmen. I första verkade man gå för att rulla sig fram till en par bollars bekväm ledning på ren klass, men med en man mindre verkade man istället rätt belåtna med att hålla jämna steg under MFF:s trebackslinje-träningspass.
 
Nej, det här var inte mitt GIF-lag som skickades ut på planen; inte det GIF-lag jag hoppats och längtat efter att få se i allsvenskan 2015. Jag har överseende med att många spelare hade, nej, fick oerhört dåliga dagar och att man förlorar matchen klart, men det var någonting så oerhört provocerande med sättet man skickade ut laget på; den där höga svansföringen som jag inte vill känna igen mig i.
Visst: jag hoppas att Lars Krogh Gerson höjer sig med ett par tusen procentenheter (han är inte så där tafatt egentligen), jag hoppas att Dennis Olsson kommer tillbaka (eller att Joakim Nilsson kanske tar vänsterbacksplatsen fram tills dess?), att Eklund kan spela direkt och så – men det jag allra hoppas mest på är att GIF Sundsvall tonar ner självbilden, inser att allsvenskan inte blir någon ytterbacksöverlappande schottis på rosenbädd och hittar en ödmjuk identitet i allsvenskan 2015.
Jag ville, nej, räknade!!!, med att se en nykomling som insåg att startade en sällsynt stark allsvenska mot det överlägset starkaste laget; en nykomling som visste om att de ställde ut en flank bestående av en felfotad Erik Larsson och en vinter-oönskad Robbin Sellin.
I mitt GIF-reportage från i höstas ville jag så smått, med den lilla pensel jag har till förfogande, måla bilden av en klubb som länge har sökt sin identitet. Jag tyckte att de hittade en lättgillad gör-det-som-krävs-identitet någonstans i senhöstas när de formligen kämpade sig till avancemanget (backade hem kontrade in ett segermål mot Sirius, Runar Mar-tacklade hem den poäng som krävdes i slutminuterna mot Landskrona) – men nu var den som bortblåst igen.
På väggen i Giffarnas kansli har det stått att GIF Sundsvall ska vara en ”stabil allsvensk klubb med spel i Europa”, men det ströks för att skriva dit att Giffarna ska ”vinna allsvenskan”. Nu är även den visionen struken för ytterligare en ny vision som komma skall, men att döma av måndagens premiär verkade någon ha hunnit plita dit ”GIF Sundsvall ska rulla ut samtliga lag i Skandinavien”.
Stryk i så fall det också. Innan det hunnit torka. Innan ni hunnit åka mot Kopparvallen.