Giffarnas matchställ genom åren:

Jag har på ingens efterfrågan satt betyg på slumpvis valda matchställ genom GIF-historien.
Bilderna ska gå att klicka på för att i detalj skärskåda något särskilt bisarrt utseende.
 

Det här året – 1994 – kallar jag ”grabbar, om vi har fått en helt ny tipshall då ska vi använda den också, så är de— ja, jag vet också att ljuset inte är det bästa och att det får er hy att se ut som billigt konstgräs, det spelar ingen roll säger jag”-året.
Titta på stackaren på översta raden, fjärde från vänster: det gulaktiga skenet från lampan har svalt halva hans näbbparti så till den milda grad att det är omöjligt för det mänskliga ögat att avgöra var läppen börjar och tandraden slutar. Han har gjorts ljusmässigt harmynt.
Sjukast är nog ändå att mittfältaren Tobias Eriksson (längst ned till vänster), som enligt alla papper ska ha varit 9 år vid tillfället, tog en plats i truppen.
Stället? Spretigt. Kragarna ser snobbiga ut, som vore det Fred Perry-pikéer de satt i. Och det till synes vadderade ärmslutet i resår ställer jag mig frågande till.
Tröjorna är dock tydligt blåvita men upptryckta under karga förhållanden och därmed sönderköpta av reklam; inte ens att min farfar tjänstgjort på Båkab kan få mig att se mellan fingrarna på den jätteblaffan på den stackars krulltottens bröst. Och det ser ut som att någon tryckt en sista-minuten-tejp med Sparbanken-loggan, strax ovan GIF-emblemet.

Ni trodde några miljoner back vid förra årsskiftet och några sålda villor var kärva ekonomiska GIF-förhållanden? 1986 hade man inte ens råd att tända lampan för att ta ett lagfoto.
Vi har den där erbarmliga V-kragen där igen och några synnerligen märkliga fartränder längs ärmarna, men i övrigt gillar jag enkelheten här; den man försökt hitta tillbaka till med vissa tröjor på sent 00-tal. Ett guldigt emblem centralt, ett par fartränder över ärmarna, ett Sundsvall över magen och så total blånad. Svårare behöver det inte vara.

 

Jag är ingen man som sätter sig på tvären när det gäller ränder längsmed ärmarna, det är jag inte. Däremot har vi här en väldig halsproblematik: utespelarna har tvingats klämma sina huvud genom en sorglig V-ring, samtidigt som målvakterna (där en ung Patrik Rikama överraskande lyckades nypa en tröja!) beärats med en körgosses krage.
Nog om tröjorna. Först och främst tas förstås den här årgången (1987) med i denna bildsamling för att få chansen att utdela ett hedersomnämnande till den osannolikt Björn Ranelidska solbrännan på den väldige hunken längst ner till vänster; han som ser type-castad ut för att spela den lugne, trygge norrlänningen med bilintresse i en starkare Ensam mamma söker-säsong.

 

Den här årgången (1991) gillar jag. Genomblått med vita detaljer (kragen!!! emblemet!!!) och så ”Norr-landslaget” med bindestreck på bröstet, redan här. På den här tiden var det alltså tydligt ett landslag för norr, detta GIF Sundsvall. Inte som på senare år när man smugit bort bindestrecket och gjort budskapet så pass dubbelbottnat (Norr-landslag eller Norrlands-lag???) att man till slut knappt själv verkat veta vad det betyder; som första allsvensk klubb genom tiderna har man lyckats bindestrecka sig till en smärre identitetskris.
Jag gillar också den unge mannen längst ned till vänster och dennes benföring som vi får titulera som ”man i kollektivtrafik”. Och är det ett dubbelörhänge vi skådar på den brunbränt långhårige kringflackaren längst upp; surfaren som måste ha glidit in lagom till lagfotot efter en försäsongslång semester?
Djärvt också att ställa upp utan målvakt.

 

Försvinn, du röda hädelse till rand. Jag kan knappt ens erkänna den 1995-unge Mattias Thorsells oförnekliga hunkighet på grund av att hans högra axel är rödmelerad. Det finns inget ”GIF” i ”rött”, som jag brukar säga.
Titta på Kalle Ståhls (trea från höger, längst ner) förnöjda stekarblick, med sitt rött rojalistiskta band över axeln. Han ser ut som en historielös Spårvägen-spelare. Den gyllenbrände Karl utstrålar inte ett uns norrländsk karghet utan hans blotta uppenbarelse skriker efter att få svassa mellan uteserveringar sommaren igenom, samtidigt som han med vänsterhanden lattjar klubben ner i tvåan.
Uuuh, försvinn, du styggelse till GIF-uppenbarelse.

 

Hur mycket söp ni egentligen i slutet av nittiotalet? Så till den milda grad, tydligen, att baren Jop’s hade nog råg i ryggen att utmana självaste GIF-emblemet om den största bröstplatsen på de lokala hjältarnas tröjor.
Tänkte ni på det, när ni låg och kved under det sena nittiotalets bakfyllor? För varje beställd sexa Fernet annekterade Jop’s-märket en större och större del av Giffarnas matchtröja.
Ett hedersomnämnande måste gå till konfirmanden Mattias Nylund högst upp centralt. Var det hans proffsår i österrikiska SV Josko Ried året därpå, 1999, som förvandlade denne försiktige körgosse med sängvätarutstrålning till den medelpadske ytterbacksplayboy vi lärt oss känna igen – ständigt solbrun och alltid centralt placerad i Sundsvalls uteserveringsflora?

 

Den här tröjan är ju klassisk av en enda anledning, och det är för att det är den tröja som Andreas Yngvesson bär på den specialupptryckta ”Giffarna till Allsvenskan”-löpsedel (med bilden från när han just gjort 1–1 borta mot Assyriska) som länge tapetserade mitt pojkrum.
Utöver den nostalgifaktorn har det här stället förstås ingenting. Färgen är missvisande, ja, rent felaktig, det pågår någonting under armarna – någon form av linjära svettningar i vitt – och Sundsvalls Kommun-loggan på strumporna är bisarrt malplacerad. Den gör mig olustig, strumploggan, då den fungerar som en optisk illusion. Det känns, om man tittar på den, som att strumpan är i konstant rörelse nedåt, som att ständigt är på väg att glida av skenbenet.

 

För mycket vitt. Alldeles för mycket vitt. En liten rand över axelpartiet som fått löpa längsmed ärmen, absolut!, men den här femtio-femtio-kvoteringen av vitt och blått, denna vithetnormens avspegling!!!, är för mycket.
Idén med att ta bilden framför en bluescreen, iförd blått!, kan man nog inte lasta GIF-ledningen för; här hade man ju slungat sig upp i det allsvenska etablissemangssmöret med uppstyrda, likriktade fototillfällen. Men det är ju likafullt fint att fystränare Pelle Ljungströms huvud – längst upp till höger – ser ut att sväva i det blå.

Ta förresten en titt på den här nivån av nöjdhet hos en ung Jonas Staaf. Det är den sortens nivå av nöjdhet man egentligen bara borde kunna uppnå så här i efterhand, med vetskapen om att ”jag har just petat Zlatan Ibrahimovic i juniorlandslagen” på fickan. Det visste han ju inte då, Staaf, att det var något att skriva hem om: för honom verkar det har räckt med att få glida gymnasiekorridorerna fram i ett par välförtjänta RIG-mjukisar.
Tröjorna klarar sig upp på tre P:n på grund av att det var så fina år, det här, i början av 00-talet. Det vita fick bli skitigt. Milton fick ha Via Direkt som direktnummer.

 

Här händer det någonting, efter två-tre år med år 2000:s framtagna tröjform. En ny grund att stå på, tröjmässigt, tas fram och jag måste säga att jag gillar den här tröjtypen. Den är tätt förknippad med några av mina finaste GIF-minnen och… vad var jag här, 13?, ja, 13, och mitt pubertala uppvaknande sammanföll med värvningen av klubbens kanske ende metrosexuelle symbol i modern tid:

Tom Kåre Staurvik kom med en hajtand i en svångrem om halsen och pricksköt bort äpplen på barnahjässor med en fotboll från sjuttio meters avstånd, med en glödgande cigg i gipan. När Elfsborgs Magnus Haglund yrar om att ”inget allsvenskt lag haft en sådan passningsfot som mittback” angående den omskolade Anders Svensson så glömmer han när Tom Kåre Staurvik – i sin roll som mittbacksquarterback – tog allsvenskan med en sensuell smekning för snart tolv år sedan. Det är ju ett gammalt norskt talesätt att ”det Anders Svensson gjorde med Anine Bing gjorde Tom Kåre med en apelsin”.
Men inte ens en metrosexuell världsmedborgare kan helt och fullt kompensera för en insprängd vit reklamblaffa mellan bröstbenet. Nej, det oerhörda plottrandet över bröstet – med inte mindre än åtta reklamyttringar över ett genomsnittligt bröstparti – drar ner helhetsbetyget på ett annars lovande ställ.
Det får lov att stanna vid goda tre P:n.

 
Sedan följer några likriktade år där det mest intressanta är att följa Tobias Erikssons febrila sökande efter den trygga innermittfältspersona han till sist skulle landa i.

Här har vi den knappt 18-årige, rädde Tobias.
Och det brukar vara svårt att med ens se på en person om den just förlorat oskulden – men i det här fallet…

… känns det helt självklart att det är det som har hänt mellan de här två åren, med den unge Tobias. Från räddhågsen måtte-jag-inte-blunda-blick 2003 till sensuell, utmanande lurmin 2004.
Borta är det mamma-lånade hårspännet, här ser vi istället början på den välgrundade solariebränna som genom år efter år skulle…

… bli tydligare…

… och till slut urarta.
Här ovan, från 2006, uppenbart triggad av Johan Patrikssons inträde i truppen:

Jag tog med Johan ”Danken” Anderssons näbb för kontrast: där ser vi det rättvisande gråbleka ansiktet utåt för det medelpadska klimatet i mars 2006.
Först 2007 hittade en då 22-årig Tobias Eriksson ned i det trygga, lågmälda spelfördelarutseende fotbolls-Sverige har lärt sig att gilla:

Vi måste berömma ”Tobbe” för att ha slitit sig från solarielivet i just det här skedet, när den solpollettströsslande kollegan Patriksson bara gick djupare ner i träsket och satsade allt på den solariebruna och hårdhårfärgade maffioso-stilen:

 
Nåväl. Det var bara en liten passus.
 

2006 kom Sundsvall-idén över magpartiet och den är inte mig emot.
Däremot tittade jag noga på bilden, ögnade snabbt igenom ledarna i overall och tänkte att ”vem var det som basade över det här laget?”.
Just ja: jag hade nästan förträngt den planomritande simtränaren (längst ner till vänster i svart) som gav oss namn som Owen Price, Chris Cleaver och Hrvoje Bubalo; han som gjorde ”Herminator” till högerback och lät Christian Söderberg få chansen som högerback – i tjugofem minuter innan han byttes ut på grund av inkompatibilitet.
Jag vill minnas det som mitt första minne av en journalistiskt stark bild: när Sundsvalls Tidnings fotograf fångade hur den sparkade David Wilson stegade bort från IP under rubriken ”Här vänder Wilson Giffarna ryggen”.
Var var vi? Stället, ja: visst får man lite träningsställsvibbar? Det är någonting med det helblå och det lite pösiga.


På tal om tränare:

Den här fascist-auran på 2004 års Rikard Norling skojar man inte bort.
Vem vet, förresten, vart Giffarna varit idag om inte AIK varit där med sina syltlabbar och knyckt Norling inför superettansäsongen 2005? Vi hade kunnat vara Gefle-trygga i allsvenskan under det senaste decenniet; så norrländskt trygga och kvotfyllande att Gefle IF bara tillåtits bli en parantes i den allsvenska historien.
Istället fick vi oss den här gynnaren:

När folk lyfter Hasse Backe som ny svensk förbundskapten så glömmer man att Backe till synes frivilligt slog sig i släng med Jan Halvor Halvorsen i New York Red Bulls. Jag vet inte, men det är få tränargenier vars namn man kan skriva in i google-sökfältet och få upp tillägget ”lem” som förstaförslag, varpå du kan ge dig in i diskussioner kring ifall den, enligt egen utsago, ”trebente” Jan Halvor behöver använda tejp eller ej.
 
En enkel betygsättning av matchtröjor hamnade snabbt i diskussioner om oskulder, hajtandsbeväpnade metrosexsymboler och trebenthet. Kanske tvingas jag på någon terapisoffa i framtiden konstatera att min dragning till Giffarna är något osund.
 

2011 tar tröjan den form vi känner igen från de senaste säsongerna.
Jag orkar inte leka Sofi Fahrman mer: jag konstaterar att den varken skaver eller är supersnygg och delar slentrianmässigt ut tre habila P:n.

 

Skeppa Myrestam mitt i säsongen, starta med Fredrik Holster som anfallare i ett avgörande nedflyttningskval, tappa 3–0 till 3–3 hemma mot IFK Göteborg, visst!, gör allt det!, men ställ för fan inte ut Giffarna i helsvart på lagbilden!!!

 
Och så, äntligen: nutid.

Jag skrev hela det här inlägget för att få säga att ge någon form av historisk relevans till min åsikt att den nya matchtröjan – med sina räfflor och gradvisa blå färgskiftningar – är jätteful.
Väl här, vid crescendot!!!, orkar jag inte uttrycka mig mer precist än så.
Superful. Jättemärklig. Räfflig.

Jag tycker nästan att den sticker ut i fulhet (här på Joel Cedergren som ändå vinner mycket på sin atletiska kroppsform jämfört med, säg, en Peter Swärdh) i det allsvenska sällskapet. Två helt olika nyanser av blått, som en kameleontfärgad bil man kan se skratta till åt.