SL, som sköter lokaltrafiken i Stockholm, planerar att höja priset på sina redan saftigt prissatta månadskort efter sommaren. En liten nätt ökning från dagens 790 kronor till 950 kronor, enligt SvD:s uppgifter.
(Och det var förstås dags för en ökning. För om priset på ett SL-kort genom åren hade följt priset på, säg, en tetra mjölk – ja, då hade det kostat mellan 210 och 250 kronor idag. Och nu kostar det ju bara 790 kronor. Så bjussiga kan man ju inte vara.)
Den ytterligare prisökningen efter sommaren – då ett månadskort alltså ska kosta nära 1000 kronor –  ger inte fler tågavgångar för kunderna, utan färre. Det ska dras in pendeltåg, dras in på bemanning. Färre avgångar, sämre service – dyrare pris.
Prishöjningen ska finansiera utökade biljettkontroller för att sätta dit plankare. Det förklarar Thomas Silvander, ansvarig för biljettkontrollen:
– Fuskarna ska känna att det inte är helt riskfritt att fuska. Vi vill också uppmärksamma betalande resenärer att vi faktiskt bryr oss om dem så de känner att de får valuta för pengarna.
Det här är förstås en alldeles lysande affärsidé. Det spelar ingen roll vilken produkt man erbjuder eller till vilket pris. Det viktigaste är att de som försöker knycka produkten får sig en omgång.
De flesta kommer förstås betala en knapp tusenlapp för månadskorten i höst, ty folk måste kunna ta sig fram. Men föreställ er att man skulle göra något annat konsumentval under de premisserna:
– Ja, den här teven som jag tänkt köpa… jag köper den ju inte på grund av att den är bra eller prisvärd. Nej, den är ju svår att lita på: ibland går den inte att få igång och så. Och så har den allt färre kanaler. Men… ja, jag kommer ju köpa den – för jag vet att de som försöker knycka just den här teven; dom åker på en holmgång med batongen!!! Då är det bäst att betala.

Låter jag bitter? Äh. Det har inget att göra med att pendeltågstrafiken stod still mellan klockan fem och åtta ikväll, inget att göra med att SL inte skickade några ersättningsbussar utan lät folk leta sig ut till orten efter eget bevåg (i mitt fall genom tunnelbana ut till Akalla, buss till Jakobsberg och sedan vidare buss till Kallhäll; en nätt tripp på dryga timmen).