Jag läser just nu — nej, vad är det för formulering? ”Just nu”? Som vore mitt läsande veckovist föränderligt; som om jag bedrev ett ohållbart slukande av jordens litteraturresurser.
Jag läser, just nu men framför allt under vad som lär visa sig vara en överskådlig framtid!!!, John Williams ”Stoner”.
Sportbladets intellektuelle fanbärare Simon Bank prisade den en gång på redaktionen för länge sedan, min kollega Per Bohman* snappade upp detta och läste den sedan rappt i Bank-mjugg varpå han rekommenderade den sedan vidare till mig och nu – något halvår senare? – sitter jag här och utnyttjar trickle-down-effekten från den svenska fotbollsjournalistikens hjärntrust.
*= En ung man som fått för lite erkännande för sin fina FPL-säsong, där han toppar den medialt underbevakade Donatas Vencevicius Memorial Trophy, men som i gengäld inte hängts ut för sitt dussintal badmintonförluster mot sin medelpadske DM-mästare till kollega.
Och jag tänkte egentligen inte skriva något om boken, mest bara kokettera med att att jag läser den (så sakteliga), via detta upp-och-nedvända pyramidspel.
Jo; en sak om boken. På sistone har jag märkt att ett visst skiljetecken bespottats av finkännare; att det skulle vara ett kommatecken för överpretentiösa; men jag måste säga det; jag gillar med vilken lätthet och frekvens John Williams använder semikolon; det gör jag; verkligen.