Jag såg Hästpojken öppna för Jonas Lundqvist i fredags och det var så, så dåligt.
Jag ville bara säga det. Folk glömmer – medvetet? – att säga när saker är dåliga nu för tiden. Det är obekvämt. Man kan få strömningar på twitter emot sig.
 
Det skaver i mig att jag inte kan tillgodogöra mig mer än resultat och målskyttar från Giffarnas 3–1-seger över Brage. På den gamla goda tiden – innan GIF-kontor tvingades utrymmas, villor säljas och webtekniker avskedas – kunde man streama matcherna, eller åtminstone få sig en liten höjdpunktssammanfattning i efterhand.
Men Peter Wilson, 18, känns förstås spännande – osedd.
Och kommentarer och analyser från IP-ögon uppskattas alltid på denna den medelpadska fotbollens Open Source-community.
3–1-vändning efter underläge mot ett division 1-gäng är vanligtvis inte mycket att slå på stora trumman åt; men söndagar som denna – när Hammarby kryssar mot Landskrona och ett Pelle Olssonskt Djurgården släpper fyra mot Norrby – är det inte att förakta.
 
Jag hade på förhand tänkt skriva om Dagbladets nedläggning idag, dagen då man kommer till ST.nu när man skriver in Dagbladet.se, men det här var inte en söndag för nostalgiska formuleringar.
Men jag var på fest igår – en fest med pyjamastema, där jag gick i morgonrock och kom att tänka på att jag en gång ägnade en hel arbetsentledigad dag åt detta – och blev gymnasialt onykter.

Jag fick amerikanska Netflix att fungera och sondmatades med pannkakor.