Visst; det gick sent, vi skulle vara framme mitt i nattten – men jag var åtminstone helt säker på att jag bokat ett snabbtåg till Sundsvall.
Så döm av min förvåning när jag och Tilde vid 22.40-rycket ser ett gammalt ånglokomotiv, skyltat Duved, tuffa in på perrongen i sakta gemak.

Och värre skulle det förstås bli.
Vi inkvarterades i en djurvagn med fler hundar än människor per sätescapita. Det är sällan man får skratta sig lycklig över att inte fått plats vid ett bord, men i denna lätt stalldoftande vagn gömmer det sig under varenda ett av dessa bord i snitt två-tre gläfsande kreatur. Man hade ju fått näven avbiten om man sträckt sig ner i sin natursnaskspåse.
Det tittar banne mig ut nya hund hela tiden, från alla håll och kanter; ur även den minsta sminkväskan lyckas det titta upp en liten mops med jämna mellanrum.
Vi är framme vid 03:00. Jag hade ju tänkt att man skulle kunna somna till strax innan Gävle (den staden bör alltid somnas ifrån) och då tryggt och fromt väckas personligen vid slutstationen Sundsvall, månne med en varm handduk.
Nu är man ju tvungen att kliva på det medhavda rivkaffet vid ettrycket för att inte råka tryna till och vakna upp och mötas av gryningsinsikten att det blir julefirande på ett ölkafé i Duved i år.
Och att en dvärgschnauzer varit på naturkarrat.