Det finns fördomar om Stockholm, stockholmare och det stockholmska.
Ofta är dessa synnerligen överdrivna, ja, rentav felaktiga. Men ibland, som när Metro toppar förstasidan med nedanstående nyhet, får sig fördomshavarna en smärre tsunami på sin lilla kvarn:
En reklamare som bosatt sig i en renoverad mannagrynskvarn med New Yorksk studiokänsla: det låter som början på en sedelärande barnsaga där den hårfagre reklamaren till slut blir biten i svansen av ett kvarnhjul som plötsligt börjar snurra.
Den som gapar efter New York-studio-känsla blir själv till manna.
(Efter att denna nyhet publicerats antar jag att många andra reklamare helt plötsligt bara överger sina nu modemässigt oriktiga renoveringar av risgrynskvarnar.)
Sant. Min kvarn flöt nästan iväg här. De kan verkligen inte stava de där stockholmarna, inte ens på förstasidan.
Att jobba, t o m äga, en (ett?) reklambyår är ju annars det finaste man kan göra idag. Det säger jag alltid till mina barn innan vi släcker lampan. När ni växer upp och blir stora vill jag att ni ska jobba med reklam. Som världen ser ut idag behövs reklamarna mer än någonsin. Särskilt sådana som har förstånd att behålla balkarna i sin gamla kvarn, en kvart från centan.
Mitt hopp om reklamarsamtiden grusades nog när Matti Alkberg öppnade för ”att skriva reklam” i ett gammalt blogginlägg.
Shit pommes frittes! VÄRLDSREKORD i luciatåg i Sundsvall!!! Var är pirkt.se rapporten om händelsen.