REKLAM: I nya numret av fotbollsmagasinet Offside finns ett reportage om GIF Sundsvall så tjockt att man knappt ens hinner bläddra igenom det på en fullängds Instagram-video. Jag är mycket glad över att ha fått fylla 18 sidor i Sveriges bästa fotbollstidning tillsammans med den bisarrt duktige fotografen Niklas Larsson.

Ett filmklipp publicerat av Erik Löfgren (@eriklofgren_) Dec 12, 2014 at 8:06 PST

Nu ska det senaste numret av fotbollsmagasinet Offside ha nått ut till samtliga återförsäljare, även till de mest perifera norrländska handlarna.
Förutom ett lika kort som misslyckat pluslåsningsförsök från One.com (den flamländska chokladshjulsdobbel– och mediejätten som hänsynslöst driver denna blogg framåt med hot om straffplaceringar på Pirkt Resa) så tror jag aldrig att den här portalen har propagerat för att ni ska lägga pengar på något jag har varit med och producerat.
Men så här i juletid – denna konsumtionens och slösaktighetens högtid – vill jag faktiskt uppmana er att leta er till tidningshyllorna för att inhandla ett grönmelerat exemplar av Offside för 99 kronor.
För denna knappa hundring får man hela 196 sidor – en smärre bok – där jag tillsammans med den bisarrt duktige Bildbyrån-fotografen Niklas Larsson fått chansen att fylla hela 18 sidor (nio uppslag!!!) med GIF Sundsvall.
(Man får dessutom, såg jag när man ögnade igenom tidningen, bland annat ett längre reportage om när Pierre Tillman försöker pruta i en tuctuc och köpa rätt sorts disktrasa under sitt proffsliv i den stjärnspäckade indiska ”superligan”: en text som förstås kommer att slukas i ett stycke.)
 
Giffarna. Giffarnana. Giffers. Vad ni än vill kalla dem: för första gången är klubben som jag brunnit för sedan barnsben och fått representera med min bänkvärmande bakdel på allvar porträtterad i Sveriges överlägset största och bästa fotbollsmagasin.
Det kanske kan ha funnits andra som var bättre lämpade att skriva dessa 35 000 tecken – det finns säkerligen de som muttrar över att jag ”inte ens var född när Norrlandsfönstret slogs upp” eller att jag ”inte ens vet hur Jukka Ikkäläinen ser ut” – men jag är väldigt glad att jag fick chansen.
Good things comes to those who genom åren skriver hundratals GIF-krönikor oavlönat på sin knappt lästa blogg, som de sedelärande fablerna säger.
Den här portalen har i perioder gjort mig omöjlig i vissa sällskap – när jag hösten 2012 betygsatte ST:s och Dagbladets uppslag (+++ respektive ++) inför ödesmatchen hemma mot Gefle blev jag placerad i mittmedial arbetskarantän i över ett halvår – men jag har alltid hoppats att den skulle göra annat möjligt.
I allra jävla bästa fall att Offside hör av sig och undrar vad man är för en kuf som sitter på sin kammare och skriver om Giffarna.
 
Jag minns att jag var väldigt orolig inför den här hösten, någon sommarkväll låg jag närmast utslagen på sänghalmen, stirrandes in i väggen: lamslagen av arbetsapati. Jag visste inte vad jag ville ägna hösten åt. Hade inte en aning. Ingenting kändes på förhand roligt eller motiverande. Jag hade på Sportbladet ägnat hela sommaren åt att bisitta blinda människor i deras VM-divansoffor; räckt dem Viking-chipspåsen, försökt dra något skämt, beskrivit matchbilden, svarat på alldeles för många frågor.
Det var trevligt, ofta väldigt trevligt, att agera Mållgan åt Kenta Kofot och Kjelle i London – men det var på inget sätt journalistik.
När Tilde frågade mitt arbetsapatiska jag på sänghalmen vad jag ”verkligen skulle vilja göra i höst”, om jag ”fick välja helt fritt” så svarade jag att jag ville skriva ett GIF-reportage åt Offside.
Och jävlar vad roligt jag har haft.
 
Det kanske inte är journalistik att hoppa upp och ner och krama om en vän efter en Johan Eklund-toffel i den bortre aviga Sirius-gaveln, vad fan vet jag, men det var det mest överlägset stimulerande arbete jag någonsin åtagit mig.
(Dessutom var det transparent, vilket är något av det finaste någonting kan vara i medievärlden.)
Jag samlade nog på mig säkert 100 000 tecken under hösten – av ren och skär överentusiasm!!! – som med Johan Orrenius lyhörda redaktörskap kokades ner till 35 000 stringenta och dramaturgiskt korrekta GIF-tecken.
Ett bra reportage, helt enkelt, om GIF-hösten 2014. Om Urban Hagblom, om att lära sig gå, om långsiktighet, om självbild, om identitet, om ekonomiska bekymmer och om framtid.
Jag kan vara besviken över en sak: att inte en enda kvinna nämns i reportaget. För många reportage (i Offside och alla andra tidningar) utgår från den medelålders mannen som jobbar och sliter hårt för sin klubb eller sin sak.
Jag försökte, innan jag skickade in min allra första skiss, hitta ett sätt att komma runt detta faktum – men det går ju tyvärr inte att bygga historiens första GIF-reportage i Offside på Kerstin som ansvarar för materialet och omklädningsrummet eller på Amanda som vikarierar som kommunikationsansvarig.
Det var tvunget att få kretsa kring Urban. Det är hans GIF Sundsvall jag har hållit på genom hela min ungdom och det är, om tjugo-trettio år, alla gånger ”Urban Hagblom-epoken” vi kommer att se tillbaka på när vi pratar GIF Sundsvalls tidiga 2000-tal.
 
Se så. Till tidningshyllorna med er. Jag har för kanske första gången i mitt yrkesliv, frånsett någon +++-prestation mot Valsta Syrianska, gjort någonting jag känner mig riktigt stolt över.