Jag har en nära vän som börjar varje dag med en tallrik gröt.
En gröt utan sylt. Utan mjölk. Till och med utan salt. Bara havre och vatten, ihopkokat till en smet.
Jag brukar förstås vid tillfälle påpeka sorgligheten i detta beteende (jag är själv en äppelmos–och–kanel–förespråkare och flera av mina närmaste vänner är syltätare), men utan gehör. Det är hans beslut att sakta tugga i sig det där gråmelerade klistret varje morgon. Vi andra borde bara kunna ignorera dessa människors frukostvanor och fortsätta vältra oss i färgsprakande kolhydrater om morgnarna.
Men detta novemberväder – där jag på fullaste allvar sett solen kika igenom det lika tunga som grå molntäcket en enda gång, i typ en timme – gör att det inte spelar någon roll hur många syltbelupna rostmackor jag sätter i mig; det känns fortfarande som att jag vaknar upp på botten av min väns gröttallrik.
Det är som att gå runt med en ögonbindel i marmor. Det är inte bara jämngrått, det ger en också en rejäl sloknäbb.
Kanske finns det någon form av humor att finna i den här trassliga grånaden; någonting som livar upp.

Men jag vet inte.