Visst: jag hade druckit ett par öl, var lite lätt i luven och såg väl lika mycket som alla andra fram emot ett parti Mario Kart.
Men så ska det skapas avatarer. Det ska tas bilder. Virtuella ansikten ska formas efter verkliga ansikten. 

Det blir så här gulligt.

Och det blir så här.
”Kan inte en spelkväll bara få vara en spelkväll?” , frågar man uppgivet.
Nej, ibland kan inte en spelkväll bara få vara en spelkväll längre. Ibland måste någon våga ta rollen som den jobbige i sällskapet: den som vägrar ta av sig de flintifierade glasögonen – ens för en kväll! – utan fortsätter att se och synliggöra strukturerna för sina medmänniskor.