”Airplane food? What’s the deal with air plane food?”

Jag hade Tilde liggandes i mitt knä, slumrandes som ett efter-mört-lunch-dävet sälkid, under stora delar av resan och en gång försökte även jag få mig en blund. Jag lyckades till slut, sittandes raklång med ena handen tryggt vilandes på det ena handstödet och den andra hängande slappt över Tilde. Men vid uppvaknandet hade den ena, förlupet hängande!!!, näven domnat så till den milda grad att jag inte kunde röra den. Alls. Jag fick bära omkring på den högra underarmen med min friska vänsternäve och jag hann tänka att jag drabbats av någon obotlig höjdåkomma. När min syster åkte jorden runt och bland annat dök i de karibiska avgrundsdjupen brukade min morfar – som lämnade oss i somras, frid över hans minne – prata om sin rädsla för att hon skulle ”få dykarsjukan” och ”bli en byfåne”. Detta hade nämligen hänt en gammal luffarkompis till morfar som lyft för snabbt från botten, i sin plåtdräkt från 40-talet, och jag tänkte för en stund att min ena näve kunnat drabbats av akut byfåneri i efterdyningarna till någon brant höjdstigning av en oansvarig pilot.
Men den tog sig så småningom.
 
Det var en väldig kö – trekvart? en timme? – fram till de bås där nitiska kustbevakare skulle granska pass, visum och fingeravtryck. Men den utdragna kötiden var i sanning förgylld. Jag tyckte nämligen att jag såg en kändis i kön, någon meter framför mig i replabyrinten: ingen mindre än den gamle mannen, den buttre vallhundsuppfödaren!!!, från ”Babe – den modiga lilla grisen”. Och vet ni: när man är i New York så viftar man inte bort möjligheten att det faktiskt var han. New York är en av få städer i världen där man faktiskt kan få nära den realistiska drömmen om att det var en skådespelare från ”Babe – den modiga lilla grisen” jag just såg.

Jag stövlade omgående upp till den här förnäma redaktionen, som nästan ligger granne med vårt hotell, och undrade ifall de villa ha 1800 rappa tecken om Syrianska–GIF Sundsvall senare samma kväll.
Det ville de inte.
(Kanske hade det varit mer intressant ifall jag stövlat upp efter matchen och konspiratoriskt gastade om oddsmönster och sena Daniel Sliper-skott som tafflades i eget mål.
Jag mådde oerhört bra när jag klev in i ett wifi-moln och genom den gamla Flashscore-smygen – när man håller händerna med tummarna inåt över skärmen och sakta särar på dem över slutresultatet, en siffra i taget – smög fram 1–2. Men senare på kvällen mådde jag väldigt illa; orolig för svensk fotbolls, ja, all världens fotbolls framtid.)

Jag hann vakna, slötitta på amerikanska nyhetsmorgon (Queen Latifa är, som de säger, ”the American Malou”), gå ner och gymma samt äta frukost innan jag tog den här bilden på Tilde i soluppgången.
Jetlag: vilken grej.
Det om det. Frukosten är över och jag kan inte skriva, inte formulera mig, ty min hjärna har övertrasserats av alla intryck.