Spelet innan paus värmde så till den milda grad att planskötarna kände att åskådarna i den tiogradiga septemberkvällen behövde kylas av med iskallt vatten som gladeligen portionerades ut medelst olika sprinklers till väl valda läktarsektioner.
Jag – som behövde ta mig runt hela arenan; från pressläktaren till den norra läktarens ljugarbänk där min far, farfar och farbror sitter och muttrar – fick mig nog ett fyrtal isande kålsupar från fyra olika bevattningsenheter.
 
Någon halvtimme senare fick Sebastian Göransson, serverad ett fritt volleyläge från knappa fem meters håll, chansen att hälla en rågad ishink över hemmapubliken. Men mittfältaren lyckades undgå (ja, sådan var prestationen: det låg nästan en styrka i att lyckas misslyckas) att skicka på de 2700 härdade höstnäbbarna i publiken ett 2–2-mål som hade kommit helt logiskt, sett till den andra halvlekens spelmässiga GIF-kollaps.
GIF-spelarna hade från den fyrtiosjätte matchminuten slagit på kallvattenslangen, lassat i isblocken och allt var uppdukat: det var egentligen bara för Sebastian Göransson att exekutera.

Jag åkte bil hem till Kallhäll efter matchen, med bara en ofta sovande Tilde och en radio som sällskap. Och nu vet jag (kanske) vad jag vill ha ut av min journalistiska gärning. Jag vill vara svensk fotbolls Mats Nileskär. Bara sitta och lägga ut text på text på text – tiotusentals tecken, rakt ut i rymden! – som egentligen, om man hårddrar det, är irrelevanta för alla andra än en själv. Allt utifrån ett helt verklighetsfrånvänt perspektiv som utgår från att man förstår allting om hur det är för aktörerna som verkar på den nivån.

Så oerhört grått i Kallhäll idag. Och regnigt. Och blåsigt. Min nya frilansbaserade arbetsform har medfört att jag nu obehindrat rör mig ute i allmänheten i avklippta gummistövlar: ett faktum som slog mig så till den milda grad att jag ansåg det värt att stanna upp i fyra sekunder för att föreviga.
Och så gillar jag förstås att fotografera grånad.

Det här är min nya t-shirt. Den porträtterar Stockholm som ett stort slukhål som sväljer allt i dess väg och ska nu bäras på Stockholms gator av en man som inte ens ansåg sig kunna bo kvar ynka tre timmar och trettioåtta snabbtågsminuter därifrån.