Jag har blivit lurad, som jag tror att Jimmie Åkessons favoritartist Björn Rosenström (OBS!!! Sanning!) sjöng någon gång medan man gnagde Banana Skids i mellanstadiet.
Fantasy Premier League, det officiella Premier League-spelet, sanktionerat av den engelska ligafotbollens hjärtmuskel Barclays, ljög för mig för ett antal veckor sedan.
Genom att göra det saboterade man antagligen hela min FPL-säsong.
Jag ligger på en tolfte plats. Som vore jag, som vore Wolf Cola Salzburg!!!, Åtvidabergs FF.
Allt detta på grund av att FPL, denna trovärdiga inrättningen, denna fotbollsspelens riksbank, för ett antal veckor sedan gick ut och gulmarkerade Diego Costa – som om denne fått en släng av tuberken och inte längre gick att anförtro med ens en mjölktur till handlarn.
Men lagom till helgen strosade den spanskbrasilianske besten, som enligt alla officiella rapporter skulle ligga och förtvina på ett sanatorium, ut på Goodison Park och dunkade inte bara dit två baljor på Everton; han hånade självmålande backar och retade upp fotbollsetablissemang som om han inte haft annat än sprudlande överskottsenergi i kroppen.
Titta på honom, så han snurrar: som hade han ett stolpiller C-vitamin i alla mynningar.
Alla som läst bara några högskolepoäng FPL-kunskap vet att man inte kan låta en 10.5-miljoner-spelare stå gulmarkerad (åter: gulmarkerad!!!) i elvan inför en helg: det är ingenting annat än tjänstefel.
Sedan kom ett landslagsuppehåll och gick och vissa kanske vill gasta om att jag fått en chans att åter byta in den uppenbart nötfriske Chelsea-besten. Men jag vill att mitt FPL-spelande ska säga någonting om mig som människa – och jag är då ingen kappvändare som sväljer oegentligheter och bara anpassar mig.
Jag är en människa som istället tar in Mario Balotelli, gör honom till kapten, inkasserar fyra poäng, ser Diego Costa göra 34 och sedan blir gramsen och muttrar om konspirationsteorier resten av Premier League-säsongen.
Tolfte plats.
Vem är jag?, Carl-Erik Bergman? Som blir skjuten på med skarpplugg av det internationella skidskytteförbundets delegater efter att de medelst falskskyltning lurat ut honom på villovägar i ett skogsparti? Något sådant.
Det är en viktig omgång vi har framför oss. Man behöver vara väldigt naiv och blåögd ifall man inte misstänker sammansvärjat ränkspel i tabelltoppen när Patrik Boman (PB) och Per Bohman (just det: PB) skenat iväg: jag ger det på sin höjd en omgång till innan jag åberopar kartellbildning och ser Illuminati-ögon i varje mönster.
Det är ju kanske ingen slump att om man laddar ner Patrik Bromans spelarporträttbild från Skellefteå FF:s hemsida så ser den ut så här om man låter köra den en vända genom Paintbrush:
En viktig omgång, med ett viktigt val.
Svälja sin stolthet och åter applicera Diego Costa längst fram (han kan ju faktiskt vara årets Luis Suarez: spelaren man måste ha i laget) – eller satsa på den Angel Di Maria som dansade in med La Liga-lätta fötter på Old Trafford förra helgen och stod för en strut, ett par assist och ytterligare någon innebandypoäng. Han gick liksom inte in i mötet med QPR och förbättrade Manchester United, han var Manchester United.
Hm. Stor osympatisk best – som dessutom, inte blå–, men gulljugit för mig! – eller liten tanig pojkspoling med 90-talsörhänge som man bara vill smyga upp bakom och ge en bamsekram när han står och är oförhappandes gullig?
Mitt val var till slut enkelt.