Jag nyttjade min Premier League-fria lördagseftermiddag åt att solidariskt visa min näbb i Kärrtorp. Ni vet; där nazister gick till attack mot barnfamiljer och pensionärer i vintras, där 16-17 000 svarade med en antirasistisk demonstration som rörde alla utom Britta Svensson.
Idag anordnades gratisevenemanget ”Festival för 17” och jag passade på att under sensommarens kanske sista solstrålar slå mig ner i gräset i kortbyxor och t-shirt.
Till slut, vid halv nio-nio, var det slutligen dags för Teddybears och, ja, jag ska ärligt säga att jag inte hade några förväntningar alls – Teddybears har för mig blivit sånt som Gatufesten bokade och Gatufesten har för mig blivit sånt som jag bojkottade – men ojvoj;

Det var allt annat än långa langosköer, detta. De har fler hits än jag velat minnas, Teddybears (Erik, haven’t you heard; they’ve sold out all over the world?), och när de släpade upp Ebbot på scenen under ”Punkrocker” och fyrade av tjoget raketer under avslutningen – ja, då var det uppe på ++++. Detta på en liten scen under en gratisfestival framför barnfamiljer.

Ni ser, där: bara någon halvmeter framför mig? Vem vevar med en GoPro-kamera? Om man inte a) är under vatten eller b) en hockeydomare som fått en fäst på hjälmloben?
Förstörde ju en ++++-bild.
 
(Jag måste vänja mig av med plussen. Nya mätverktyg måste uppfinnas.)
 
Sa jag att jag hade shorts på mig? Sa jag att Teddybears inte var klara förrän halv tio? Kan ni addera ett och ett och räkna ut att jag antagligen har blåskatarr hela vägen upp i struphuvudet?
 
På tunnelbanan och pendeln hem hade jag inte batteri nog till att lyssna på musik, så jag var tvungen att lyssna på vad som sades, eller, alkoholhaltigt utandades kring mig: en individ talade passionerat om saltets fördel över örtsaltet vid ett bak av lussebullar, en annan till synes ledsagarlös person gastade om att man borde börja fira jul varje vecka framöver, ”som en förfest för julen!”, och jag såg säkert tio människor under kvällen som gick runt med Vibe-kepsar.
Och jag som trodde att Kenneth Zohore kändes som den just nu hetaste IFK Göteborgs-anfallaren.


 
Nu ska jag gå och möta Tilde på hennes väg hem. Det har mycket att göra med att jag vill träffa henne så fort som möjligt, men också lite att göra med nåt patriarkalt samhälle som vi lever i. Och det vore ju kanske fint om vi tog steg för att få jobba bort det, det tror jag att många är överens om, men det går ju inte (det inser jag också!!!) ifall det tillgängliga feministiska partiet (som ifall de kommer in i riksdagen lär få över femtio procent av alla röster och hamna i egen majoritet och styra allt, allt, allt!!!) inte har krona-för-krona-täckning för alla sina ambitioner.