Det blev en väldigt förryckt femdagarsledighet som tog sin början i onsdags.
Jag klev in och jobbade ett fullskaligt pass på fredagskvällen – och på lördagen sprang jag från den bejublade division fem-debuten hem till live-rapporterandet av La Liga-avgörandet.
Men den var väldigt fin för det. Bildbloggsfin.


De genom generationer nedärvda könsstereotyperna som säger att mannen ska sitta och live-rapportera en seriefinal samtidigt som kvinnfolket tillreder lax och rotfrukter befästes tyvärr i lördags.

Kallhäll har ingen restaurang* – men väl ett par solnedgångar med i Guide Michelin.
*= Än. Vilda västern-saloonen Crazy Eagles ansökan har ännu inte behandlats.

Jag brukar, som den moderna medieman jag är, inte tänka ”webb först” eller ens ”mobil först” – utan ”Snapchat först”: bilder som kablas direkt ut i den interna etern. Många påpassligt fångade vardagsögonblick går förlorade på grund av detta tänk. Men här, en som sparats: 

Sämre namnsdagar hade man ju kunnat haft. Man hade kunnat heta Örnulf – det gör 27 medmänniskor i Sverige – och inte planlöst vandrat ut och ställt sig på ett rapsfält.

OBS: Alla bilder är tagna med motorn avstängd och handbromsen i och – det ser ni – bilbältet på. Men ändock: försöker er inte på det här hemma.

Här var inte jag med, det ska erkännas, men bilden var så fin att Pirkt.se:s publisher ruckade på det närvarokrav som annars präglar portalen.
Jag hade i det här skedet av söndagskvällen gått på…
 … War on drugs spelning på Debaser. Tre habila solar. Lite monotont och stundtals fick jag försöka kväva en gäspning. Två timmar var väl långt för en ganska… begränsad och likriktad låtkatalog.
Och när kommer man att bli gammal nog för att uppskatta evighetslånga utsvävningar med en ensam gitarr?
Jag har tänkt recensera Hurula också: men jag ville skriva något större om Sundsvall, om Norrland och om att flytta till Stockholm. Men jag behärskar inte sådant.