I dessa sista aprildagar släpps mycket bra svensk musik.
Sådana mängder att folk kanske blir så pass positivt inställda till svensk musik generellt att man låter vad som helst passera.
2008 släppte Markus Krunegård ”Markusevangeliet”: en av svensk musiks fem?, tio? starkaste debutskivor genom tiderna. Den är fortfarande fantastisk: kommer alltid att vara fantastisk. Mammor som röker under fläktar. Störda vänner i batik. Kalla nätter där tjejer ligger med andra töntar.
Året därpå slängde han i någon form av hybris iväg dubbla (!) skivor – och vi såg en klar försämring: och inte minst en väldig ovilja att sålla och välja bort.
Mänsklig värme hade ett par spår – men var överlag ytterligare ett steg bakåt.
Och nu, gott folk, har han under våren släppt detta:
Jag ser du stör dig hårt på mig
Vad fan, solglasögon inomhus på sig?
Jag ser du stör dig hårt på mig
Vad fan tror han att han är; en cowboy eller?
Du kommer ångra dig
Du kommer ringa mig
Jag kommer ångra mig
Jag kommer ringa dig
Men bara låt det dö, bara låt det va’
Om vi ses på stan kan vi säga hej och allt är bra
Fast det inte är nåt bra
Jag ser du stör dig hårt på mig
Vet du vad, jag stör mig lika hårt på dig
Ring inte mig, så ringer inte jag dig
Om vi ses på stan kan vi säga hej
Du kommer ångra dig
Du kommer ringa mig
Jag kommer ångra mig
Jag kommer ringa dig
Men bara låt det dö, bara låt det va’
Om vi ses på stan kan vi säga hej
Du kommer ångra dig
Du kommer ringa mig
Jag kommer ångra mig
Jag kommer ringa dig
Men bara låt det dö
Bara låt det dö
Bara låt det dö
Du kommer ångra dig
Du kommer ringa mig
Jag kommer ångra mig
Jag kommer ringa dig
Men bara låt det dö bara låt det va’
Om vi ses på stan kan vi säga hej och allt är bra
Fast det inte är nåt bra
Jag är svag för smicker och du smickrade mig hårt
Även fast jag visste att det var helt åt helvete
Fick du bälta och binda mig
Alla vakna nätter, alla okända brev
Att jag skrev brev, skrev brev, skrev brev
Det här är det jag skrev:
Du kommer ångra dig
Du kommer ringa mig
Jag kommer ångra mig
Jag kommer ringa dig
Men bara låt det dö, bara låt det va
Om vi ses på stan kan vi säga hej, hej, hej, nej
Det är bra, jag klarar mig
Men jo, jag tänker på dig med, men nej nej nej
Du kommer ångra dig
Du kommer ringa mig
Jag kommer ångra mig
Jag kommer ringa dig
Men bara låt det dö, bara låt det va’
Om vi ses på stan kan vi säga hej
Du kommer ångra dig
Du kommer ringa mig
Jag kommer ångra mig
Jag kommer ringa dig
Men bara låt det dö, bara låt det va’
Om vi ses på stan kan vi säga det här är inge’ bra
Fast det känns så bra
Det här är inge’ bra
Fast det känns så bra
Hade Per Gessle släppt den här låten hade han dragits i långbänk av en samlad svensk credmaffia: man hade sågat honom jäms med knölarna för hans lyriska platthet.
”Verkligen, Per Gessle: satt du dig ner och skrev ett brev med den texten?”
Och så en ”hej, hej, hej, nej, nej, nej”-refräng på det.
Nej, gott folk: det här är inte bra. Låt er inte luras av det förgångna. Och nu har han till råga på allt släppt låten ”Let’s go nu är jag din yo”. 
Och så ett öppet meddelande till svensk musikindustri: Jag såg nyss en hästjazzande sjömansgynnare sitta i TV4:s Nyhetsmorgon och lansera sin debutskiva (den ständigt aktuella berättelsen om hur det är att vara en sjöman) – detta i en samtid där ingen vill ge ut Peggy Lejonhjärtas skiva, som enligt uppgift ligger färdig för publicering.
Peggy Lejonhjärta!

PEGGY LEJONHJÄRTA!!!
En hästjazzande medelålders sjöman får debutera med sina gamla alster om att vara en sjöman 2014: Peggy Lejonhjärta får inte följa upp sin lysande debut från 2004.
Det är som om Mikael Sandklef skulle stå före Alexander Kacaniklic i landslagskön till en vänsterytterplats.