Förord: Detta är att konsumeras som vore det luft.
Det har varit en lång och krävande selektionsprocess i år.
Svensk fotboll har, våren 2014, kvalitetsnamn nog för att fylla även en reservtrupp som skulle kunna hävda sig i europeiska Intertotocups-sammanhang.
Nog nu: här är den, svensk elitfotbolls bästa namn samlade i en trupp.
 

Målvakt:

Otto Martler, Falkenberg.

Jag har ju sett honom flera gånger, jag vet ju det, men varje gång jag hör hans namn så tror jag att han på något sätt är en bluff, Otto Martler – ett på grund av rättighetstrassel uppdiktat låtsasnamn för en tysk stormålvakt. Ni vet: så som Oliver Kahn alltid hette Jens Mustermann på Championship Manager.
Har Svenska Fotbollsförbundet löst rättigheterna till Falkenbergs burväktare? Detta är frågan som fortsätter gäcka mig.
Och visst: Martler har redan tappa in ett par onödiga bollar bakom sig, men om jag varit Henrik Larsson hade jag varit betydligt mer orolig över att han en morgon bara inte skulle dyka upp till träningen – och vara spårlöst borta. Den sortens sol-och-vårar-opålitlighet varnar namnet (icke-namnet?) Otto Martler om.
Jag skulle inte bli förvånad om ett gäng Falkenbergledare sitter i Malous morgonsoffa framåt sommarkanten och gråter ut över att helt sonika lämnats utan förstamålvakt mitt under säsongen, efter en skickligt kalibrerad flerårskupp av Svenska Fotbollsförbundet, speltillverkaren Konami, tyska fotbollslandslaget och, säg, Innocent Okeke.
Men då ringer man väl bara in Jens Mustermann.
 

Försvar:

Asgeir Börkur Asgeirsson, GAIS.

Det är som vi har konstaterat tidigare år: det är numera mycket svårt att slå sig in i en namnelva som islänning.
Det gick inte bara inflation i den isländska valutan efter börskraschen – jag är ganska säker på att även de isländska fotbollsnamnen drogs med i fallet: värdet på en Sverrir eller en Veigar Páll föll som en blydank på den internationella namnscenen.
Men det finns förstås fortfarande vissa namn som alldeles oavsett inflationssiffror inte går att ignorera, och Asgeir Börkur Asgeirsson är ett av dessa.
Asgeir, eller Börkur, eller ”Burken” som han kallas, har inte bara ett av få isländska namn som fortfarande kan penetrera igenom den allra värsta namncynismen: hela Asgeir Börkur Asgeirssons uppenbarelse är som hämtad ur en riktigt elak schablon över den vilde, ociviliserade islänningen som jagar isbjörn med spätt och tvättar sig tre gånger om året i en gejser.
Hade Sveriges riksdag haft ett islänningofobiskt parti i riksdagen så hade deras valfilmer bestått av att gamla pursvenska tanter jagats genom mörka gränder av Asgeir Börkur Asgeirsson.
Att han är sångare i isländska heavy metal-bandet Mercy Buckets behöver inte skrivas, det säger sig självt.
 

Lukas Grill, Mjällby AIF.

Halmstads samarbete med Real Madrid härom året slutade i att ett gäng fina reservlagsfötter med kuslig effektivitet dansade ner hallänningarna i Superettan. Så man borde förstås vara skeptisk när Mjällby verkar satsa alla sina minkfarmarpolletter på någon form av utbyte med Bayern München – men jag kan förstås inte låta bli att bli exalterad när man lyckats nypa Lukas Grill.
Även om ”Grillen” skulle visa sig sitta på ett par Mertesacker-fötter i kombination med ett Jan Tauer-lynne och genom denna långsamma dumhet knappt sätta en fot rätt i Allsvenskan så vill jag hävda att man stått för en bra värvning.
Det är nämligen inte enkelt att gå igång på Mjällby AIF – men våren med Lukas Grill har fått mig i stånd att sadla om till minkfarmare på Listerlandet.
 

Olof Mård, Gefle.

En mård är en mård är en mård. Det är sedan gammalt. Roger Sandberg må inte inse hans storhet och placera den väldige norrlänningen på bänken – men här är Olof Mård fortsatt cementerad som kugge i startelvan.
 

Mittfält:

Kirill Laptev, Jönköping Södra.

Det var länge sedan vi hade ett riktigt starkt ryskt namn i svensk elitfotboll. Vad har vi haft på den här sidan Peter Gitselov?
Jag är mycket förtjust i förnamnet Kirill, ända sedan Timrå IK värvade den menlöse teknikern Kirill Starkov till fjärdekedjan har jag närt en förkärlek till namnet. Och när också Modo plockade in en Kirill (Kabanov) i vintras så var det väl bara en tidsfråga innan vi skulle få oss en även inom svensk elitfotboll – och visst hittade Jönköping Södra sig en Laptev i Olimp Fryazino (som vi får anta är ett fotbollslag och inte ett kyl- och frysskåpsföretag).
Låt oss hoppas att Kirill Laptev är just en relativt menlös tekniker som tillåts husera på J-Södras gråmelerade vänsterflank: en sådan som Viktor Rönneklev kan gasta besviket åt efter att ha kommit på överlapp men inte fått passningen i tid på grund av ett gäng verkningslösa överstegsfinter från Kirill Laptevs sida.
 

Arber Zeneli, Elfsborg.

Jag tror – utan att ha sett en enda rörlig bildruta på Arber Zeneli – redan mycket på de röster som liknar honom vid en ung Zinedine Zidane. Bara namnet pekar nämligen mot att hans mor blev havande av en gudasänd sulfint och att Arber Zeneli är sänd till jorden för att göra sydeuropeisk proffskarriär som offensiv mittfältsspindel.
Låt oss gemensamt fläta samman våra nävar och bedja att Arber Zeneli mittfältsdirigerar sig till någonting större och vackrare än Sandnes Ulf. Den tidiga Zidane-liknelsen är ett av de tyngre oken att bära för en ung mittfältstalang, fråga bara Anel Raskaj, men Arber Zeneli har alla de namnmässiga förutsättningar för att lyckas.
 

King Osei Gyan, Halmstads BK.

Att han ens behövde provspela, King Osei Gyan.
”Vi har scoutat honom väldigt noggrannt”, sa Halmstads tränare Jens Gustafsson när värvningen till slut roddes i land. Någonting om att ”vi har försäkrat oss att det är rätt spelartyp och människa” och bla, bla, bla.
Ja, Jens, detta stod väl klart i det ögonblick du fick höra hans namn? Detta var förstås precis vad den gråmelerade pölsamassan till Halmstads-kollektiv behövde.
Förra året lade Åtvidaberg beslag på Alain Junior Ollé Ollé i en dylik värvning; vad som närmast kan liknas vid en marknadsföringskupp av annars så medialt kalla lag. Man vet ju att dessa förvärv kommer att bli omskrivna – enkom på grund av namnen. Är det de allsvenska klubbarnas svar på de stora internationella jättarnas Asien-turnéer: att satsa på namn som ger given medial exponering – inte minst i namnelvor?
Jag ger namnet King Osei Gyan en säsong i svensk fotboll innan han – alldeles oavsett hur han presterat på Halmstads innermittfält – är förlorad för den pengastinna arabvärlden.
 

Igor Santos Koppe, Syrianska.

Det är så sällan man får låta sig väl smaka av ett brasilianskt namn med en ”det bästa av två världar”-faktor.
Bara det ryss-brasilianska (!) Igor Santos hade borgat för en plats i truppen – men här har dessutom slängts in ett fritt svävande Koppe vars härkomst är fullständigt obestämbar: en plötslig Nils Poppe-injektion som svagt minner om alternativmedicinens koppning.
Jag förstår ingenting. Och jag kan omöjligt placera Igor Santos Koppe på en offensiv-defensiv mittfältsgraf vilket innebär att han bara måste få sig en fri, flytande roll med, håll i er nu, ”tillstånd att söka sig” varthelst han vill på planen. 
 

Simon Skrabb, Åtvidaberg. 

Man måste älska ett rappt namn där för- och efternamnet nästan går in i varandra: ett Max Mölder, ett Fredrik Fendrich eller ett Mattias Mete.
Nu har svensk fotboll välsignats med även ett Simon Skrabb, då den unge finländaren tagit färjan över och bosatt sig i Östergötland.
Det viktiga är på intet sätt balansen när man tar ut en namnelva – men det bör sägas att med ett så pass luddigt mittfält i övrigt (ryssbrassar! flärdfullt menlösa ryssar! tunna snurrfintare!) så känns det bra att ha ett pålitligt kort längsmed ena flanken: ett namn som spelar enkelt och aldrig gör bort sig i något sammanhang.
Ett yttermittfältsnamn att luta sig mot när det blåser. 
 

Anfall:

Dinko Felic, Syrianska FC.

Jag trodde att han skulle få lämna degraderade Syrianska – men jag visste att han alldeles oavsett inte skulle behöva lämna den här startelvan.
Den 198 centimeter långe norsken (!) är ohotad som flaggstång i svensk fotboll: så till den milda grad att jag fortfarande tycker, som jag skrev ifjol, att ”dinko” borde vara ett nyord för just flaggstång, alternativt för ”hög utkikspunkt”.
Och på ett sätt var det nog bra att Dinko blev kvar i Syrianska – som har så pass många korta spelartyper och som därmed tillåter lagets dinko (jag lanserar nyordet redan nu!) att sticka ut ytterligare med sin gänglighet. Dessutom är det oroligt i Syrianska, mycket oroligt får man väl säga då laget lyckats förverka två (!) huvudtränare på försäsongen.
Och i dessa tider av total oordning så förtjänar man åtminstone svensk elitfotbolls allra tryggaste uppspelspunkt: man förtjänar som Syrianskaspelare att känna att man kan blunda och bara vispa i väg en färdballad på vinst och förlust och helt sonika lita på att den landar på en blek skalp i fjärran.

Bobo Sollander, Östersunds FK.

Det är svårt detta: dels är dinko-rollen (nyordsetableringen fortsätter!) fylld och dels är detta också något av en jävsituation då jag för första gången i namnelvans historia för in en gammal lagkamrat i truppen.
Men vem kan klandra mig? Kan en människa döpt till Bobo, stöpt i en Dolph Lundgrenskt grovhuggen form, bli mycket annat än en kultfigur som murbräcka (det är knappt ens en metafor; hans funktion är närmast enkom murbräckans) i en jämtländsk fotbollsklubb?
Det borde vid det här laget ha givits ut dassböcker på jamtska med Chuck Norris-vitsar om Bobos hårdhet. Och i somras följde han den logiska Bobo Sollander-tidslinjen då han återvände till klubben i Superettan efter att under ett halvår inte alls tränat fotboll utan endast, just det!, triathlon.
Har vi någonsin – någonsin??? – haft en tydligare, mer konkret murbräcka i svensk fotboll? Jag tror inte det.
 
 

Bänken:

Sasa Sjanic, Gefle. Han har en härlig skjuts i namnet, Sasa Sjanic. Uttalet skänker gommen en kontinentalt osande smekning vilket är väldigt ovanligt i den annars så namnmässigt karga reservmålvaktsverkligheten i Allsvenskan där gråmelerade namn som Hampus Nilsson och Marcus Sandberg tillåts lägga rabarber på bänkplatserna. Dessutom är Sasa Sjanic klädsamt gänglig och skör.
Bennet Gustafsson, Husqvarna FF. 
Här behövs ingen lång motivering. Ser du inte styrkan i ett Bennet så har du inte här att göra.
Gerlem William de Jesus Almeida, Syrianska.
Förra året nöp Assyriskas Danilo (och hans handfull ytterligare namn) en startplats – men trots att Gerlem William de Jesus Almeida är ännu starkare som brasilianskt stjärnnamn så förpassas han till bänken. Det säger någonting om styrkan i årets elva. Ska Gerlem William de Jesus Almeida spela från start så måste man lämna över allt – allt! – bollinnehavsansvar till honom, som salig Riquelme, och det finns det inte utrymme för i årets trupp: vi har redan hans lagkamrat Igor Santos Koppe som smyger omkring i ett ansvarslöst, fritt vakuum.
Michael Baggner, Ängelholms FF.
I fjol slog Robert Bagger igenom och etablerade sig i Superettan och Ljungskile SK. Men när jag i vår skummade igenom Ljungskiles trupp så var Robert borta – förpassad till Varberg, skulle det visa sig –  men då fanns där en Rikard Bagger, 17, i LSK-truppen istället. Vid närmare googling visade det sig vara Roberts yngre bror.
Hade jag varit rasbiologiskt lagd hade jag dragit öronen åt mig och oroats över att baggarna varit på väg att ta över den annars så människodominerade Allsvenskan – men som kvalitetsnamnskännare sprack jag förstås upp i ett förnöjt leende. Klassefternamn som Bagger ska gå i arv i svensk elitfotboll.
Men när jag sedan ögnade igenom Ängelholms trupp och fann en Michael Baggner (!) så fick jag nästan kalla kårar. Då blev det nästan lite väl mycket av det goda även för min del. Det är en oroväckande utveckling detta: har någon lärt sig metodiken för hur man blir uppmärksammad i namnform (på pirkt.se allena, förvisso) och helt sonika kuppat in fler baggkompatibla namn?
Vi får inte utesluta detta.
Tshutshu Tshaksua Wa, Gefle IF.
Visst: seriesegrande Malmö FF lyckades hålla kvar både Pontus Jansson och Magnus Eriksson från klåfingriga europeiska nävar i vinter. Det är bra för svensk fotboll – men ytterligare ett styrkebesked hamnade lite under radarn. Celtic var nämligen och tallade på Gefle IF:s stortalang Tshutshu Tshaksua Wa, 17, men då reste sig Sveriges fotbollsnamnsentusiaster som en namnelveskribent (det finns bara en namnelveskribent) och röt ifrån.
”Rör inte våra namntalanger!”, gastade svensk fotboll – varpå den skotska jätten kröp tillbaka.
Stefano Vecchia, Brommapojkarna.
Det är så långt mellan gångerna, men när vi väl får fram ett fint italienskt anfallsnamn i svensk fotboll – en budget-Sergio Floccari! – så måste vi åtminstone belöna det med en bänkplats. I alla fall nu: när jag bildgooglat honom och konstaterat att han har ett fullgott hårfäste med kapacitet för långt, böljande måltjuvshår.
Andrés Thorleifsson, Falkenberg.
Den spanska solkusten får så sällan möta den isländskt styva kulingen i ett namn – därför satt jag som på nålar under vintern när Andrés Thorleifsson ryktades till klubb efter klubb i den svenska fotbollseliten. Jag blev också väldigt glad när Henrik Larsson till slut, efter att Andrés genomfört vad som måste brottsrubriceras som en provspelsräd genom Sverige, valde att satsa på honom.
Han lade ner karriären ett tag efter att ha åkt på ett gäng skadetörnar – men är man döpt till Andrés Thorleifsson och besitter någon form av talang (han gjorde ett inhopp för AIK som tonåring) så är man nästan skyldig svensk elitfotboll att försöka återvända till toppen.
Ett klassiskt bästa-av-två-världar-namn – som en paella som fått puttra över en gejser – ska inte behöva harva i gärdsgårdsserier: Andrés Thorleifsson är åter i eliten för att stanna.