Det har rådit en relativt akut bildbrist på den här portalen sedan… senhösten –08, antar jag.
Men den har om möjligt konkretiserats på sistone. Det tänkte jag åtgärda: inte genom att pö om pö portionera ut en bild per framtida inlägg, nej, utan att kasta ut en bildkavalkad (kavalkad!!!) i edert plyte.
Redo? Inte? Sätt två fingrar på er laptops musmatta och tryck ifrån uppåt – och du kommer att effektivt ha scrollat förbi detta inlägg och kan snart vältra dig i massiva, bildlösa textstycken igen.

Denna kallar jag ”Skymning över orten” och den är fotad alldeles vid Kallhälls Spel & Tobak och Kallhälls Atletklubb.
Det är där vi bor. Det är, får man säga, ett läge av folket.
Jag har under de senaste veckorna varit på IKEA fler gånger än någon ung man ska behöva vara (två gånger).
Var köper man dåsighetssprayen som Ingvar besprutar sina ta-själv-lager med? Att vi ännu under 2014 söver patienter medelst narkos när det helt uppenbart finns dåsighet på flaska där ute.

Men IKEA har sina lusglimtar; som när man, som diagnostiserat fattighjon, får lämna fyndhörnan med fylld kundvagn.

Ingen bankdirektör i världen kommer någonsin åt känslan att i början av mars – efter en månad där man får ut en halv praktiklön (som i sin tur är hälften av en ingångslön?) – få skjuta ifrån och lämna en fyndhörna ståendes på en fyndbelupen kundvagn.
Men allt är inte medellöst. Ibland är mina föräldrar på besök.

Efter det här tapaskalaset – som urartade i vad spanjorerna kallar för ett ”taberas” – så tittade jag i min glykogenkalender (snart på ett kvällstidningslöp nära dig!) ifall jag hade utrymme för en måltid framåt vårkanten 2018.
Det verkade knappt.
Min syster var också på besök. Det hela var mycket trevligt.
(Min släkt har sedan gammalt tagit direkt avstånd från medverkan med namn och bild på den här portalen. Min mor går så långt i sitt avståndstagande att hon börjat trolla portalens kommentarsfält under fingerade husdjursnamn.)
Tilde var med också, även om hon inte fastnade med tapas i näbb.

Men här fastnade hon, som ingen annan kan fastna.

”Yes, we are still dating. Why are you asking me so often if we’re still dating?” 

Här på Bauhaus bejakar hon sin inre medelåld… nej, här blir hon – med sin genusmedvetenhet – den nya, moderna medelålders trebarnspappan.
Vi går åt fel håll här, den kronologiska ordningen är bakvänd – men hela flyttprojektet började med att TV4 Sport ringde mig och berättade att man inte längre skulle sända Ice Road Truckers. Man ville, som nischad sportkanal, ge ett mer seriöst intryck och hade därför köpt upp rättigheterna till…

… Heavy Rental Släp Truckers. I höst kommer jag att synas i ett rafflande avsnitt där jag under långsam och försiktig gemak åker mellan Järfälla och Ekerö.

Eftersom jag, som varje väluppfostrad norrlänning, indoktrinerats att Stockholmstrafiken är ”som i New Dehli” så var jag extra orolig över att manövrera ett tyngre släp i den svåra filkörningen.
Men det kändes lite, lite tryggare när jag vid ett trafikljus fick syn på denna…

… vänsterextremist. Hon, en tant på dryga sjuttio vårar, noterade helt sonika att det fanns en lucka till vänster om den långa bilkön – och åkte och ställde sig och väntade på grönt i en egen gräddfil. Något som verkade väldigt förmånligt tills dess att den motsatta trafiken kom i rörelse och gjorde anspråk på grädden.
Är det någonstans vi har en för smal åsiktskorridor så är det bland folk som inte vågar ta av sina äldre släktingar deras körkort. Denna smala åsiktskorridor leder – uppebarligen! – till att vi får allt bredare och långt mycket både luddigare och farligare fordonskorridorer.

Det är varje kristen människas plikt att källsortera sina grövre sopor. Detta står mycket klart. För hade så inte varit fallet så hade inte Gud, Hosianna eller annan ytterst ansvarig gjort det så oerhört roligt att slänga ner exempelvis en bordsskiva ner i den djupa träcontainern.
Pannkaksfrukost?

Check. Känner du igen morgonrocken? Inte konstigt.
Den var senaste mode bara härom året.

Jag har blivit varse att Kallhäll, tyvärr!, har en väldig båtklubb nere vid Mälaren. Det lär inte vara några män-av-folket-ekor som skvalpar där i sommar – mini-yachterna stod uppradade, redo att så snart försommaren är kommen sätta tänderna i ortens folklighet.

Vi var på kalas också. Tildes pappa fyllde 60. Det var mycket trevligt. Jag åt någon halvmeter smörgåstårta och uppskattade mycket när Tildes farfar tog ton. Han sjöng en födelsedagssång jag aldrig någonsin hört – och när det var dags för hurrandet så skulle det bestämt vara trefaldigt.
Det var – för en konventionell födelsedagsfirare som mig, uppvuxen min familjs smala födelsedagskorridor – mycket roligt: det påminde mig om det klassiska (?) Kvarteret Skatan-klippet där Ulf för första gången firar jul hos sina svärföräldrar.

Vi har ett väldigt solgass i lägenheten. Mörkläggningsgardinen i vardagsrummet räcker inte – ljuset, detta evinnerliga ljus!!!, tränger in genom köksfönstret och tvingar stackars nattarbetare till att kliva upp i den otta vi känner som ”innan Malou börjat veva om sol-och-vårare och hennes nya joggingvanor”.
Lösningen? Ett draperi – mellan sängen och vardagsrumssoffan. En alkovlösning i tyll.
Och eftersom utvecklingen för häftmassan – det blåa kluddet vars uppfinnare under sent 90-tal spåddes bli den nye Bill Gates – helt avstannat sedan man flyttade huvudkontoret till Silicon Valley så var jag tvungen att ta till det tunga artilleriet.
Slagborren.
Är ni redo?

Ni var inte redo.
Jag borrade inte i bar överkropp enkom i egenskap av nischad douche – jag gjorde det delvis av grava svettningar (på den nivån att grannarna lär ha slagit i elementen för att ”det luktar för mycket svett” innan de slagit i elementen för att ”det låter för mycket från borren”) men framför allt för att jag förutsåg att så fort jag satte borren till taket så skulle ett vattenfyllt badkar från våningen över rasa genom ovanboende grannes golv och ner i näbben på mig.
Då vill man inte blöta ner sin tröja.
Imorgon eftermiddag kliver jag på ett femdagars nattskift. Då är vi tillbaka i bildlöst nattbussvevande. Tills vidare: tack för ert överseende.