Så många luddiga individer, så få nattliga färdmedel. Är det något särskilt med torsdagsnätter? Krockar i permissionsscheman? Gynnarkonvent under dryckenskap? Glapp vid överlämningen mellan Föräldrar På Stan?
Nu är det tredje gången som busschauffören måste lämna sitt säte för att gå längst bak i bussen och tala en bortom allt rimligt tvivel nervklen man tillrätta.
I kväll var ju också en kväll. Jag ringde Gladys del Pilar till en enkät om köttätande. Det var vad jag gjorde, konkret, utåt. Sedan grattade jag ner mig i de holländska hockeyligorna så som man bara kan grotta ner sig just i flamländska hockeyligor.
Spelar de efter NHL-mått eller på större europeiska rinkar eller på en långfärdsoval? Jag vet inte, antagligen det sistnämnda. Sven Kramer som ytterforward med innebandyartade bågskott; ni vet de när man knycker runt med hela höftpartit i en snärt?
Ni vet inte, hoppas jag.
Det slår mig nu att jag inte skrivit om när jag betalade in mig på en Granlo-match i Superligan. Martinsson och Basse lurade dit mig en söndag när jag satt hemma och helgade sabbaten.
Vi kom tidigt men där var likafullt en kö som ringlade sig utanför (!) Sporthallens portar. Folk stod ute i vinterkylan och köade för att få komma in till den längre kön; som väntade de på att få se Scottie Pippen eller åtminstone spillrorna av M7 Borås.
Väl framme vid kassan, efter uppskattningsvis 20 minuter, så får jag syn på prisbilden.
Sittplats, numrerad: 180 kronor.
I det här skedet är det bara social fattighjonsstigma som hindrar mig från att, i inte så mycket snåldom som rättskaffenhet, bestämt vända på klacken åt hela etablissemanget.
Innebandyinträde, 180 kronor. Det är ingenting annat än barockt. Men omnumrerat då, undrar ni? 140.
I vilja att åtminstone få sitta tillsammans för att vädra vår olycka och besvikelse till varandra så betalade vi de extra 40 kronorna, de totala 180.
”Då får ni sitta tillsammans”, sade man i kassan.
Mycket riktigt – tillsammans med sarggossarna.
Våra platser var längst ner, längst ner i ett av hörnen. Alldeles ovan sargen och axel mot axel med den ytterste av sarggossarna.
Vet du inte vad en sarggosse är? Människa, vakna upp, det är 2014: varenda Luciatåg har väl en trind sarggosse längst bak, med Unihoc-band i håret.
Sarggossarna lagar sargen när den går itu under matcher i Superligan. De ska snabbt kunna hoppa ner ifall den lilla plastflärpen som håller ihop sargen lossnar från sitt fäste. Vi, däremot, behövde mig veterligen inte med snabbhet kunna kasta oss ner över en särad sarg. Men där satt vi, som extrainkallade sarggossar: 180 kronor fattigare per moloken näbb. Vi fick ett sittplatsnummer på biljetten, minns jag, men det hade på fullaste allvar varit enklare ifall de sagt till oss att vi satt vid ”sargbit 57”; för det var där vi satt. Femma-sjua i svart tusch på vit sargbaksida.
Jag vågade av förklarliga skäl inte ens snegla åt en mazarin i paus.
I den första perioden fick jag Anton Samuelsson över mig. Han landade i mitt knä efter en duell vid sargbit 57, men det var så pass tidigt i matchen att jag undkom med lite fukt på jeansen. Men i den tredje perioden var det dags igen; denna gång var det en tredjeperiodssvettig Robin Nilsberth som med hela sin urkraft inpräntade sin Superliga-avsöndring över mina jeans.
Dubbla svettangrepp, sarggosseplats – och till råga på allt så förlorade Granlo med stort mot Pixbo; allt till tonerna av 180 kronor. Det fattades bara att man efter Pixbos 7–2-mål kastade en bensindunk (företrädelsevis genom ställföreträdande Mentolhök) upp i någon oförstörd kidnäbb.
Jag tyckte verkligen att det var hutlöst. Vilka är ni, ni som okritiskt trissar priserna till dessa nivåer; som tycker att innebandy är en sådan publiksport att man nu kan ta priser som närmast motsvarar Elitserien i hockey – i Sporthallen!: på de karga, mot bäckenet oförlåtande bänkar som skulle ge Fredrik Paulún flerfaldiga bråck efter sextio effektiva spelminuter. Det borde verkligen ingå ett antal naprapattimmar i ett årskort till Dragons eller Granlo BK.
Vid ett tillfälle tyckte Martinsson att Pixbo spelade mycket mellan backarna och bara behöll bollen inom laget. ”MEN SPELAR DOM ROLIG INNEBANDY DOM HÄR?!”, utbrast han.
”Jag har ingen aning”, sade jag. Jag såg ju vad som försiggick på planen, såg exakt hur Pixbo spelade – men varken jag eller du är (förhoppningsvis) kapabla att avgöra dylikt.
Nej, innebandyn. Ta ett steg tillbaka. Ta inte 180 kronor för en plats som extrainkallad sarggosse. Var åtminstone en sport för folket.
Nu gick kutryggiga tant med pantburkarna av, hon åker alltid denn buss, så nu är det bara jag och den nervklene mannen som fick busschauffören att löpa amok tidigare kvar. Han sover. Nu går chauffören ut och 02.48-unnar sig en icke-schemalagd bolm. Vi ligger om något efter schemat.
Vad är detta ens.
Å, där kom ordningsvakterna som ett brev på posten. Jag kan ha misstagit nervklenhet med oerhörd berusning.
Han blir ledd av bussen. Nåväl, det finns värre ställen att bli avsläppt på vid 02.52 en torsdagsnatt än Kallhälls Station.
Nu: Gillesgården. Ändstation för nattbussens allra tappraste torsdagsresenär.
Inte en enda till Livgardet, alltså. Och snart kommer väl Ryssen.