1. Pontus Kåmark (NY)

Han har gjort några… luddiga val efter karriären, Pontus Kåmark.
Är luddiga ordet jag söker? Jag tänker förstås på att den femtiosjufaldige landslagsmannen av egen fri vilja valt att i nationell tv…

… rida på en grillad kyckling samt…

... bestiga en varmkorv – som han sedan äter upp.
Luddigt är nog ordet.
Nåväl. Nu kommer uppsvinget, och det från minst sagt oväntat håll.
Från Frankrike! Jag slamsög de franska sportsajterna efter något intressant och fann en nyhet om att Marcel Desailly var på väg att ta över ett lag i Malaysia.
Jag klickade på länken och hade, förstås – jag är en enkel man, Google Translate inställt så att den översatte franskan till svenska.
Visst, ibland blir översättningen trasslig – men aldrig tidigare på det här sättet:

”Marcel Desailly” på franska betyder alltså, enligt Google Translate, ”Pontus Kåmark”.
Det går inte att tolka ”Pontus Kåmark, världsmästare 1998,” på annat sätt.
Att Wayne Rooney är den vite Pelé, det är sedan gammalt.
Att Pontus Kåmark är Den Vite Marcel Desailly – det var något nytt.
Upprättelse för Pontus.
Luddig upprättelse, men likafullt.
 

2. Maxine Huddlestone (NY)

För en ung man vars främsta källa till beröm och lovprisande är ens mor, som går under ens gamla familjekatts namn, så är det fint att veta att man inte är ensam om att behöva förlita sig till familjemedlemmar för stöd.
När den engelska landslagstruppen togs ut i veckan och Hull-mittfältaren Tom Huddlestone, med sin quarterbacksfot, inte fanns med så red hans mor Maxine ut till försvar.

Nyheten slogs, förstås, upp stort i engelska tidningar. Lite synd att Maxine inte hade vett nog att gå under radarn genom att twittra under Huddlestone-familjens gamla hamiltonstövares namn.
 

3. Pirkt.se (ÅT)

Efter närmast ett års stiltje så verkar redaktionen – genom att sätta en av sina trassligare skribenter på en nattbuss – vara något på spåren.
I alla fall om vi får tro respekterade recensenten Ricwes, inte sällan refererad till som ”De Trassliga GIF-bloggarnas Johan Croneman”:

4. Netflix (NY)

Jag har som sagt länge letat efter sätt att effektivisera det aktiva bortkastandet av min tid här på jorden.
Entré: Netflix.
Visst: jag gillar serierna (Orange is the new black, House of Cards, bland andra), men det är nog mer titta-vidare-konceptet jag älskar. Det är ingenting annat än genialt.
Jag skulle behöva samma funktion på Pirkt.se, i slutet av varje inlägg:
”Nästa inlägg börjar läsas om 10, 9, 8…”
Och så sitter man där, orkar inte riktigt klicka bort det som är på väg att bara hända en, och sväljer istället ytterligare ett meningslöst inlägg.
 

5. Mello-roboten (NY)

När jag såg push-notisen om ”Mello-roboten” så tänkte jag instinktivt att det var Tomas G:sson man menade.
Men det finns alltså en människa där ute som ägnat väldig tid och kraft åt att bygga upp en röstningsrobot – som ringer 100-tals samtal med mekanisk frekvens – till Melodifestivalens deltävling. En robot som fick statliga Svenska Spel att stänga oddsutbudet och Christer Björkman att slita sitt hår.
Detta geni har lyckats penetrera det allra svenskaste: vår rätt att påverka vilken gycklare vi ska skicka till Baku med en powerballad i ett höganäskrus om halsen. Vad gör han härnäst – riggar Färgfemman?
 

 
1. Mittmedia (NY)

Den kom upp i mitt Twitterflöde, nyheten om att ”avhoppade kommunalrådet i Sundsvall får fortsatt pension – trots nytt jobb”.
Jag klickade förstås. Detta stack mig förstås redan oerhört i näbben.
Jag börjar läsa Dagbladet-artikeln:

Bra!, tänker jag. Nu ska han få sina fiskar varma, den snåle moderatgynnaren!!!
Men så läste jag vidare:

Det vi kan konstatera är att det som borde varit en golgata för girigbuken – som sitter på en ny VD-stol men som fortsätter ta skattepengar i ”pension” (vad är han, 50 år gammal?) för att det är bekvämt att få 57 000 kronor varje månad – blir till en Eriksgata för entreprenören Sjödin som får lansera sitt nya företag och deras unika produkt över omkring tusen tecken på redaktionell plats.
Ja, han framstår närmast som ett entreprenörsmässigt lokalhelgon som fäktar bort utländska intressen (han hade kunnat sitta och spåna med Mark Zuckerberg i Silicon Valley, men väljer att gå på arbetsplatsträffar i Tonhallen) för att vara kvar och sprida guld och gamman till regionen.
Dagbladet hade i alla fall en kritisk infallsvinkel i sin Twitter-länk, som fick mig att klicka.
ST?

De skickar ut en ren reklamblaffa där man till och med blålänkar till företagets hemsida.
 

2. GIF Sundsvall (ÅT)

Minus 3,9 miljoner kronor.
Det är mycket pengar, det.
Ingen klubbchef. Det är få klubbchefer, det.
Nu pratas det riskerad elitlicens, som vore vi IFK Värnamo.
Och det är väl tyvärr så: var det någon gång vi skulle etablerat oss så var det 2012.
Var det någon gång inom den överskådliga framtiden som vi skulle ha gått upp igen så var det nog i fjol.
Och man kan inte ens vara särskilt förvånad över att det trasslar ekonomiskt. Inför säsongen i Allsvenskan 2012 såg man inte till att förlänga kontraktet med Superettans klart bästa vänsterback. Under sommaren skrev Myrestam (en av Allsvenskans då allra bästa ytterbackar) på för Haugesund, han skulle gå som bosman i januari 2013 och hade – enligt uppgift – inga större problem med att spela klart säsongen.
Då sålde GIF honom – och i förlängningen den allsvenska platsen – för en spottstyver under sommaren. Skeppade iväg honom. Detta för att klubben – för att låna Urban Hagbloms direkta ord – ”bestämde oss för Robbin Sellin som kommer att ha en fantastiskt spännande utveckling”.
Amen.
Nu är Robbin Sellin en frysvara i en trupp som är på tok för dyr för GIF Sundsvall i Superettan. Den har misskötts under de senaste åren, den här klubben. Det är bara att konstatera.
Och jag kan inte ens förmå mig att bli arg eller besviken. Bara lite ledsen.
Även innan det här blytungt dystra ekonomiska beskedet kändes allt så väldigt osexigt inför den här säsongen.
Visst, ett kort tag ryktades det om att det var en träningsmatch mot Real Madrid inplanerad – men nu är vi minst sagt tillbaka i den karga verkligheten. Titta bara:

”Följ vad som händer i Gottne IF” kan faktiskt vara det mest osexiga lockförsök jag någonsin hört talas om.
Och som nyförvärv har Leo Englund presenterats. Skellefteåforwarden, 22, som kuskat land och rike runt i flera år för att hitta en klubb på Superettan-nivå och som ifjol, inför säsongen 2013, inte lyckades ta sig en tröja i Umeå FC:s väldigt gråmelerade trupp. Tröjan gick istället till Kim Lundmark, i dag åter i Mariehems SK.
Jag har så oerhört svårt att gå igång under denna försäsong. Det kanske kommer.
 

3. Marcel Desailly (NY)

Med omvänd logik så är Marcel Desailly alltså Den Svarte Pontus Kåmark.
Det är väl ändå inte vad man vill nischa sig som efter en karriär fylld med en Champions League–titel och både EM– och VM–guld.
Men jo, det stämmer tydligen: han är Den Svarte Pontus Kåmark.

Den franske VM-hjälten har förvisso kläder på överkroppen och bestiger inga varmkorvar eller färdiggrillade kycklingar – men dränks likafullt i vätska å samma spelbolags vägnar.
 

4. Spotify (NY)

Jag sätter ändå en del stolthet till min musiksmak, därför är detta den grövsta förolämpning jag fått på länge:

 5. Markus Krunegård (NY)

Nej. Jag har tyvärr så väldigt svårt att gå igång på Markus Krunegårds musik nu för tiden.
Debutalbumet Markusevangeliet kommer jag alltid hålla som ett av de (tio?) bästa svenska debutalbum som släppts, men… nej, därefter har jag haft svårt.
Han har, bortsett från ett par ljusglimtar på förra skivan, tappat det. Det är sedan gammalt. ”Du stör dig hårt på mig” omvänder mig inte alls från den uppfattningen.