Jag vaknade till nyheten, till push-notisen, att Svenska Spel fått stänga ner — på grund av en Melodifestivalrobot.
Tänk, alla stora författare som skrivit mörka dystopier; inte en enda i denna hjärntrust kunde förutse detta: att den slutliga statliga kollapsen skulle orsakas av en Mellorobot.
Man kan inte förutse framtiden, tänkte jag för en kort stund.
Men lite senare var ordningen återställd: Anthony Vanden Borre var uttagen i det belgiska landslaget.
Championship Manager, anno 2003? 2004?, hade rätt.
Det går att förutse framtiden.
I detta mellorobotarnas och Vanden Borrarnas tidevarv försöker jag göra mig ett leverne som sportjournalist för Sportbladet, i kväll utsänd till Hovet.
Vält er lokala kiosk i morgon, ty jag kan ha med en liten AIK-spalt.
På vägen hem bad jag taxichauffören (ja, jag åker taxi till och från jobb, som vore jag salig Johan T Lindwall*) att stanna till vid Seven-Eleven. Bilden av hur jag 22:43 sätter en Big Bite (starka P P P) till näbben och kallar det för middag skulle kunna vara omslaget till boken om mitt förfall; den slutgiltiga devalveringen av den fysiska persona och det fotbollsmässiga varumärke som en gång slog sig fram i mediebruset som ”en ung Erik Sandvärn utan den samiskt rustika hårmattan”.
Men jag måste säga att jag håller mig i trim. Jag äter i regel alltid medhavd matlåda, pasta- och rislådor som mycket mer liknar muntliga arbetspass än gomsegelsupplevelser, och jag tränar.
Snart hoppas jag, genom en Birima Koroma-video, en gång för alla kunna skänka lugnande formbesked till agenter och sportchefer där ute.
*= Heter han Johan T Lindwall, hovreportern? Ett T har han, mitt i, det vet jag. Det ger ju något till ett namn, mellanbokstaven.
Jag har länge funderat på ett K. Och ett efternamnsbyte till Assler.
Erik K Assler, där har vi ett namn.
Apropå hovreportern med mitt-i-namnet-T: ingenting berör mig så lite som det nya kidet. Ett nytt konungahuskid är nöjesjournalistikens svar på en handbollsövergång.
Det finns, tänk för all del efter själva, ingenting osexigare i sportens värld än en handbollsövergång. Det är sedan gammalt.
Åter till hockeyn: Oskar Möller gjorde två mål för Skellefteå. Hans nionde på fyra matcher. Han hyllade förstås, det står i det finstilta i alla hockeykontrakt, sina kedjekamrater.
”Vi skapar ytor åt varandra”, sade han.
En gång, två gånger och – ”det är som jag har sagt, vi skapar bra ytor åt varandra” – tre gånger.
Kära hockeyspelare: ni måste sluta skapa ytor åt varandra. Jag har aldrig skapat en yta åt någon annan. Inte en enda gång, med en enda löpning, har jag skapat en yta åt någon annan. Jag är för långsam, det skapas ingen yta bakom mig, tidens tand och inflationen äter upp det jag lämnar bakom mig. Lika bra är väl det: det finns ingenting osexigare än att skapa ytor åt varandra.
Varför ska folk envisas med att sitta och slafsa i sig Burger King och McDonalds, varje natt, varje nattbuss? Det är ett otyg. Det är tio-tolv människor på bussen; ändå har vi nästan hela snabbmatsutbudet representerat med en doftpåse. Hela skräppaletten.
Det borde till en ny punktskatt. Alkoholskatt, tobaksskatt och skräpmat-på-busskatt.
”En chili-cheese och en dippsås? Det blir tjugofyra kronor. Varför sneglar du oroligt mot 591:an mot Livgardet? Ska du hoppa på den? Jaha, då blir det tvåhundraarton kronor, tack.”
Något sådant.
Nu kom tandvärken. Från ingenstans. Kan tänder känna doften av närbelägna pommes?
Det måste vara så: något annat har jag inte förtjänat. Jag har inte druckit en läsk på hela 2014. Ifjol drack jag… fem trettiotreor, kanske sex, på hela året. Jag bara beslutade mig för att det inte var bra, satte upp något luddigt nyårslöfte eller åtminstone -förhoppning. Det och att försöka äta mer avokado. Det är även 2014 års löfte: ännu mer avokado.
Jag vill ha sagt att jag gillar Coca Cola också. Väldigt mycket. Det är ingenting jag ”lika gärna är utan”. Det är någonting jag förvägrar mig själv. Men jag har förvägrat mig förr. En gång förvägrade jag mig själv sex under 22 års tid, sedan gjorde jag samma sak igen för ytterligare fem år.
Det är karaktär det.
En kollega ifrågasatte varför jag åkte buss när det finns ett förmånligt taxikonto för nattarbetare.
Jag är en man av folket. Ingen vill läsa om betraktelser från ett taxifönster.
Etthundra överklasspoeter kan inte ge mig någonting, sjunger Christer Sjögren.
Jag kan bara hålla med.
I morgon börjar ledigheten, den fyra dagar långa ledigheten, och jag har ett par listor som brinner i innerfickan.
Och exakt nu, när alla mentala punkter är avprickade, så är jag hemma.
Nattbussen är helt uppenbart för bloggare, bloggare av det taxivägrande folket.