Häromveckan var jag tvungen att förklara för mina nyblivna chefer att jag blivit frånåkt av ett tåg efter att ha stått på perrongen där nämnda tåg stannade.
Något, hm, svårförklarat.
I går var det dags igen.
Jag och Tilde bor för tilfället i Tildes mosters radhus. Matar katter, vattnar blommor och länsar skafferier.
I går kväll låg vi i soffan och återsåg ”Den sista sommaren”.
(Att någon som jobbar heltid någonsin orkar annat än att ligga i en soffa en fredagskväll bör utgöra grund till tapperhetsmedaljer.)
En gång var jag tvungen att besöka toaletten. Detta må komma som en chock för den bloggläsande pöbeln, men även välrenommerade bloggare uppsöker då och då toaletten.
Jag avslutade mina osanitära affärer och unnade mig – fredagen till ära – att även spola toaletten. ”Fan, en spolning?”, tänkte jag nyckfullt och drog med fast handlag i spolknoppen.
När jag släppt taget känner jag att själva knoppen fortsätter att följa med i uppåtrörelsen. Den har lossnat från spolspaken och flyger nu uppåt, i en båge efter min handrörelse.
Den landar – förstås! – i toaletten.
Toaletten som är i full spolning, det vill säga. Och när spolningen är till ända så är, jajamensan, knoppen nerspolad; för alltid försvunnen ner i kloakkatakomberna.
Vi får, givet den kroniska motvind ni lärt er känna, helt sonika anta att knoppen var en ovärderlig gyllne släktklenod.
Nåväl. Det är bara att ta nya tag under nästa gyllne morgon, som Stig Jirenius med all önskvärd tydlighet predikar nedan:

Att jag gått 23 år av mitt liv utan att ha denna som min väckarklocka säger någonting om min utvecklingspotential.