Jag blev i dag utsänd för att bevaka Örebro mot Leksand i SHL.
Vackert så: en triad mellan mig, Örebro HK och Leksands IF?
Nej. Icke.
Det skulle ganska omgående visa sig att SJ AB var en inte oviktig komponent i en skev romb där väldigt lite till slut kretsade kring hockey eller journalistik – utan kring det statliga tågbolagets träffsäkra bedrövelse.

Vägen till Örebro – svettnäbb på pressläktaren

På vägen dit stannade tåget planenligt med ett kollapsande datasystem strax efter stationen i Gnesta, utanför Södertälje. Det måste sägas att vi faktiskt kom lite längre än väntat– det var trots allt svåra förhållanden med plusgrader och vindstilla ute!
Vi stod stilla i ungefär 40 minuter och jag hade ett anslutande tåg i Hallsberg, med en trettiominutersbuffert, att ta hänsyn till. Jag var, om man säger, lite nervös och i behov av lugnande besked.
Och under tiden så plingade det också till då och då i högtalarsystemet: ibland med någon ”info” (”vi återkommer när vi vet vad som är fel”), men dubbelt så ofta kom uppdateringar från en gladlynt kvinna i bistron som gladlynt gastade om en ”tävling” där man skulle ”lära känna SJ-medarbetarna” och där turen i dag kommit till ”mig i bistron”; varpå en lång harang följde om hur hon var som människa (”busig”, noterade jag).
Är det några jag inte vill lära känna efter i dag så är det SJ:s medarbetare.
Inte heller när tåget började åka baklänges (!) efter fyrtio minuters stiltje sas det något informativt i systemet– då vevade istället bistrogynnaren för fullt om en ”Pippi Långstrump-tävling för barnen”.
Vi åkte tillbaka (oinformerat baklänges!) till Gnesta station och fick där byta till ett gammalt godsdoftande tåg mot Hallsberg, sisådär en timme försenade. Tåget var helt fullt, jag stod i det bullriga utrymmet mellan vagnarna: folk stod i längor genom hela tåget.
Då trädde bistrogynnaren fram. ”Håhå, vi gjorde ett bra jobb i bistron i alla fall”, skrockade hon i telefon intill mig innan hon glatt började ursäkta sig: ”ursäkta, jag måste förbi här”.
”Vi har en personalvagn med sittplatser längst fram”, skrattade hon fram: riktat till pöbeln som stod molokna i längor i bullrets tågperiferi.
Till Hallsberg kom vi (jag hittade mig en sittplats med fem minuter kvar) och väl där gick bytet  mot Örebro överraskande smidigt: det lilla problemet var dock att jag var en dryg timme försenad. Istället för att vara i Örebro vid kvart i tre så skulle jag nu vara där tjugo i fyra: ett visst problem när nedsläpp var schemalagt till 16.00 och avståndet mellan centralen och Behrn Arena hade uppskattats till ”femton-tjugo minuters gång”.
Så vad gjorde jag? Jag sprang. Jag klev av, efter att ha rådfrågat lokal stolsgranne, vid den södra stationen och sprang (SPRANG!) hela vägen.
Jag tror att klockan var 15.53 då jag stack jag in en svettmelerad näbb i Behrn Arena: då skulle det ha live-uppdaterats inför matchen sedan länge. Jag fick åtminstone iväg någonting till nedsläpp.
Erik – SJ 1–0.
 

Det. Sjukaste. Som. Hänt. Mig.

Matchen var väl slut vid halv sju. Leksand vann. Patrik Hersley (den mest hårdskjutande av Herrey-bröderna) slog rekord. Liveuppdateringen rullade på och jag skickade betygen på slutsignal och var klar med texten redan strax efter sju.
Allt gick, när väl SJ-svetten lagt sig lagom till den första periodpausen, som på räls.
Mitt tåg hem gick dock först vid kvart i nio. Jag kunde inte förmå mig att sitta kvar i pressrummet och maska längre än fram till 19:40. Då gick jag till tåget: en promenad på 15 minuter.
19.40. Märk väl. 19.40. Tåget skulle gå 20.39.
Jag var framme på centralen ganska precis vid åttarycket. Ja, fem i!, säger telefonen – för det var då jag ringde min farmor och farfar.
Jag hann alltså, på tiden jag väntade kring Örebro Södra-stationen, göra följande:

• Ringa och prata med min morfar.
• Ringa och prata med min farmor och farfar.
• Ringa och prata med min far.
• Ringa och prata med min vän och agent Rikard Svensson.

Tåget skulle gå från spår 2. När jag pratat med alla dessa människor så fanns inte annat att göra än att gå över till rätt perrong – och stå där.
Jag hann ta dessa bilder:

Jag gör sådant numera, tar bilder, sedan jag fick mig en ny mobiltelefon.
Jag tror att man ska kunna avläsa tid på när bilderna är tagna, men jag skulle vilja spontant säga 20.25, 20.30, 20.34, kanske.
Så kom tåget. 20.39. Punktligt. När tåget stannar så står jag mellan två ingångar. Jag läser på min biljett och ser att jag har plats i vagn sex. Jag går då mot öppningen längre bak i tåget. Men precis när jag kommer fram till den så börjar dörren stängas. Istället för att klämma in någonting emellan, förslagsvis en fot, så trycker jag på ”öppna dörren”-knappen. En gång. Två gånger. Tre-fyra-fem-sex-sju gånger. Dörren går fortfarande igen. Och den öppnas inte. Jag tittar i åt höger, lätt stressat – men puh!, där står ju SJ-arbetaren som har hand om av- och påstigningar. Tanten tittar på mig. Jag börjar veva med armen och gastar ”HALLÅ!”, samtidigt som jag gör den internationellt erkända ”JAG-TRYCKER-HÄR-MEN-INGET-HÄNDER!”-gesten. Hon tittar rakt på mig, stående kanske fyrtio meter bort.
Hon ser mig. Det står ingen emellan oss. Jag vevar i panik; det som skiljde mig från en strandad man var den döpta volleybollskallen. Hon ser mig – och hon går sedan in i tåget.
”Åh, nu ska hon öppna åt mig inifrån”, tänker jag samtidigt som jag fortsätter trycka frenetiskt på ”öppna dörr”-knappen.
Sedan, gott folk: sedan börjar tåget rulla.
Jag är en ganska sansad man i vardagen. Det här hände i vardagen: men jag skrek. Jag skrek och slog så hårt jag kunde på rutan, rutorna, dörrarna, vagnarna – allt som till slut susade förbi.
Någon som stod vid taxin och som såg mig skrika ett (jag tror att det var singular ändå) okvädesord ut i luften ropade att jag ”borde springa till resecentrum” för att ”tåget kunde stå kvar där ett tag”.
Så då sprang jag. Och sprang. Och sprang.
Men nej: inget tåg kvar på den perrongen heller.
Bussar? Icke. En 02.30-buss till Arlanada lyckades jag lokalisera.
Jag ville gråta lite, men jag var för tom inombords. Ville slänga mig framför ett tåg – men, just det!, det kom inga.
Jag ville åtminstone ringa SJ:s kundtjänst och skrika någons örsnibbar ur led, men nej: deras spott-och-spe-mottagning var bara öppen mellan 8-17 på vardagar.

Vad vi ser är smuts från 20.39-avgången mot Stockholms Centrals fönster, dörrar och yttre vagnskikt.
Nu går inte världen under för det här: Örebro är trots allt en tätort med tillhörande hotell. Jag åker hem på söndag morgon istället.
Det är bara lite trist att måsta förklara för cheferna på Sportbladet att ”nej, jag är uppenbarligen inte är ämnad för detta uppdrag eller detta jordeliv”.
Det här är, vad än Olle Ljungström må säga, sånt som bara händer mig.
(Jag gillar heller inte hotellrum. Jag känner mig som en sjaskig bilförsäljare. Och hotellrum har försvinnande sällan några Tilde Jansson.)