1. Roger Ljung (NY)

Hans livsverk ska inte längre endast bestå av att ha lurpassat vid den bortre stolpen mot Kamerun –94.
Nej, Roger Ljung är numera också mannen som – genom sin agentur Ljung Promotion – fick Kim Källström till Arsenal; en affär som knappt ens salig Innocent Sven skulle kunna ro i land.
 

2. Stadshuset (NY)

Här har en av Norrlands allra finaste salar stått tom i… vadå?, ett år?, och så fort jag sätter mig på tåget till Stockholm så får man beskedet om nyöppning kastat i plytet.
Än tyngre blev det förstås när man i ST:s rapportering om ämnet fick syn på det här ryckcitatet:

De plockar alltså till och med fram finporslinet!
Tänk kön som lär ringla sig genom halva stan under öppningskvällen. Folk tisslar och tasslar i det stillastående lemmeltåget:
”Vet du vad dom spelar för musik här?”
”Mja, det blir väl house antar jag. Jag bryr mig inte: jag är mest här för deras porslin.”
Och på dansgolven; där porslinsentusiasterna står och svänger något försiktigt för att inte spilla ut sina ryska kålsoppor ur djuptallrikarna.
”Vad är det här?!”, skriker någon över den massiva ljudkulissen.
”Avicii, tror jag!”
”Nej, skålarna, menar jag förstås!”
”Ah. jag tror att det är Rörstrand som tillverkar dom!”
 
 

3. Offsides Podcast (NY)

Jag har – i dessa tider av extrem podcasthögkonjunktur, i denna podcastbubbla – generellt svårt för två män som tycker att ”det vore skönt att en gång i veckan spela in när vi sitter och snackar lite”.
Men när tidningen Offsides redaktion vill delge världen inblickar i deras verkstad – ja, då slår jag mig ner och lyssnar intresserat. Jag såg en liten smygkik av det nya numret, där man intervjuat Johan Claesson (2-0-nickare för Gefle IF på IP, hösten 2005) som numera arbetar mot uppgjorda matcher i Sverige – och exakt det har jag velat göra (eller att någon kapabel ska göra) sedan jag såg dokumentären ”Orent spel”. De har verkligen sina reportagefingrar på pulsen.
Och två avsnitt in kan jag nog ändå konstatera att de halvlekslånga avsnitten lär kunna bli en stående punkt i mina veckor.
Dessutom möjliggör denna hyllning (äntligen?) en publicering av denna självgoda skärmdump som jag fyrade av innan årsskiftet – från Johan Orrenius Offside-blogg:

Den Johan Orrenius! Ni vet han som, mig veterligen!, inte ens är min biologiska far!
Jag har hållit detta inom mig fram tills nu – endast mjuggskrytit till mina närmaste: men när man är van att googla sitt domännamn och hitta detta orimligt högt upp…

… så tycker jag att man måste få ta alla chanser för att försöka distansera sig från rollen som återförsäljare av sårbehandlingsdojor.
(Om ni någonsin hittar mig självavliden, näbbstupa ner i en ugnssäker form gratinerad kassler, så kan ni vara ganska säkra på att det föranletts av ett samtal där någon velat köpa sårbehandlingsskor av mig.)
 

4. GIF Sundsvall (ÅT)

Det har inte sprudlat om klubben under vintern.
Man har plockat in Johan Lundgren från degraderade Örgryte och Division II-skyttekungen Leo Englund som i flera års tid kuskat sin provspelsvagn land och rike runt utan lycka. Man har också lyft upp en egen 19-åring som avlastare till en korsbandstrasslande Tommy Naurin.
Jag tror inte att det blir osexigare, ens i Superettan.
Och då, från ingenstans!, ska en spansk expertkommentator ha suttit och vevat om att GIF Sundsvall ska träningsmatcha mot självaste Real Madrid i februari.
Det är ju bortom befängt: bortom Sundsvalls Tidnings ett tag stående första april-skämt om att Luis Figo skrivit på för Giffarna (i och med hans frus koppling till… Mellansverige).
Någon på kansliet – Lars Sjölund, medieansvarig? – måste göra någonting väldigt rätt.
 

5. Peter Siepen (NY)

När Pete Seeger dog i veckan så läste jag först ”Peter Siepen” och blev förstås jätterädd och skakad.

Men Peter Siepen lever och frodas.
Och han ska alltid få leva och frodas.
I vinter har han fyllt 51 – bara det borgar för en femteplats.
 

1. Belinda Olsson (1)

Den här veckan var det inte främst upprörande och destruktivt – utan riktigt, riktigt dåligt.
Riktigt dålig teve. Hon får tre timmar på sig att viga åt ”dagens feminism” – och spenderar en stor portion av dessa till att jaga Ulf Lundell för att… jag vet inte? Jag vet inte ens vad som var grundtanken om hon fått tag på honom. Inte en aning.
Och hela programserien var en serie av tilltänkta vinklar som föll – men som genomfördes ändå.
”Jaha, Gudrun Schyman höll inte med utan sänkte alla mina argument till denna programserie? Typiskt. Äsch: vi låter henne bara äta en bakelse i bild och kör på.”
Vem har agerat redaktör för dessa program?
 

2. Roland Nilsson (NY)

Roger Ljung visar storform i sin roll som saluförare av tunga, iskalla och 31-åriga Partilleprodukter till världens främsta klubbar.
Roland Nilsson har också en ny roll, bara i veckan – som förbundskapten för ett juniorlandslag. Roligt för Roland…

… men titta på det åldrandet! Räckte det inte med att FC Köpenhamn sparkade honom – var de tvungna att kölhala honom i tvättrummets torktumlare också?
Jag har inte sett ett så konkret exempel på snabbt åldrande sedan jag som 19-åring (!) fastnade på den här bilden under en träningsmatch mot Djurgården…

… varpå en diskussion kring bilden blossade upp, långt senare!, i ett Hammarbyforum där signaturen ”Rövner” slog fast att jag ”såg ut att vara äldre än Fredrik Söderström och Astrid Lindgren – tillsammans!”. Till dags dato det ärligaste ytskiktsomdöme jag mottagit.
 

3. Claes Hellgren (NY)

You had me att ”tandläkarräddningen”, Claes Hellgren.
”Han gör ett hål – sedan täpper han till!”, förklarade Hellgren medan reprisbilderna rullade på en handbollsmålvakt som öppnade upp en lucka för skytten – för att sedan hinna dit med en lem. Eller, med andra Claes Hellgren-ord: idkade ”tandläkarräddningen”.
Det var säkert 10 år sedan – och sedan dess har jag varit såld. Claes Hellgren har sedan dess framstått som en upplyst renässansman i handbollens tjänst; en oemotsäglig nestor.
Men vad exakt är det som säger att Claes inte bara är en handbollens Bosse Petersson; där det som skiljer dem åt endast är tittarnas kunnighet? Den genomtrevlige Bo (som alltid gladeligen ställde upp när man ringde från Dagbladet och ”ville be om speltips inför helgens omgång”) blir ju sågad jäms med fotknölarna vecka in och vecka ut för att han uttalar Yossi Benayouns namn roligt.
Claes Hellgren bärs omkring – trots att han inte verkade ha en aning om vem målvakten som stoppade Sveriges EM-framgångar var: en polack med över 50 landskamper på sitt samvete. Som om Bosse inte vetat vem Lukasz Fabianski var.
 

4. Robert Perlskog (NY)

Jag har aldrig accepterat ”Perlan” som fotbollskommentator: har man någonsin lånat ut sin röst till det här klippet (där Dag ”Daggen” Olsson får problem med rättskipandet under ett parti Gladiatorerna varpå Steve Galloway, assisterande domare/husalf, rycker in och medlar) så är man något svår att ta på fullaste allvar.
Men just i handbollssammanhang, i symbios med denne mytiske Claes Hellgren-nestor, så har ”Perlan” av någon anledning upphöjts till en de fina idrottssalongernas kommentator.
Men hur många handbollsmatcher ser Robert Perlskog mellan mästerskapen? Allvarligt: ser han ens de största toppmöten i tyska ligan på fritiden? Följer han gruppspelet i Champions League? Jag vet inte. Jag misstänker att han inte gör det. Alls.
Att han istället glider in i sitt TV4-bås en gång vartannat år, kommenterar en sport han kan hyggligt men som alla andra kan dåligt – och sedan tokhyllas.
Jag tycker att det är orättvist.
 

5. Bandy-VM (NY)

Sverige slog Vitryssland i kvartsfinalen av världsmästerskapet med 33–5.
Trettiotre – FEM!
FEM!!!
Jag har inga större problem med att Vitryssland släpper 33 i en kvartsfinal – det verkar skäligt – men jag reagerar så starkt mot att Sverige lyckas släppa in fem mål på 90 minuter mot detta uppenbara bandypatrask.
Och jag kan se mig lära mig stora delar av bandyn; kan se mig uppskatta en fin rundpall med klubban eller en bättre fartsamlande lov av bollhållaren. Men att man kan släppa fem mål i baken, när man gör 33 framåt – det är en anledning till att jag aldrig någonsin kommer att kunna förstå bandy.
Ingen kan förstå.