I veckan har jag besökt inte mindre än tre lokala idrottsevenemang.
Jag tänkte att jag skulle betygsätta alla de tre spektaklen – och i kväll var jag, som avslutning, på mötet mellan Sundsvall Dragons och KFUM Nässjö.
Vi börjar med den givna rubriken:

Mentolhök sänkte kid med kastad bensindunk

Ett roterande Dragons vann planenligt och ganska komfortabelt mot ett begränsat Nässjö. 
Men det man kommer att ta med sig från matchen är en bensindunk, en kastarm och en liten flicka som på bryskast möjliga sätt invigdes i svensk basket. 
 

Arrangemang:

Visst: inga köer, proffsig line-up, smidiga kiosker – det mesta fungerade bra.
Men så helt plötsligt ropade speakern ut att ”nu är det snart dags för Statoildunken”. Jaha, tänkte man för sig själv, ska det till någon dunktävling nu, mitt i matchen? Det lät väl lite väl spexigt.
Men nej. Det var värre än så. Långt mycket värre. Min bänkkamrat Mattias Denkert, garvad basketkännare, hade upplevt denna ”Statoildunk” och förklarade att man ”brukade kasta upp en bensindunk i publiken”.
Jag rynkade, förstås, genast på näsan varpå Denkert fortsatte att förklara de logiska följderna av ett dunkkast ut i publikhav – att ”senast jag var här så fick en kille dunken i skallen”.
Sagt och gjort. Från ingenstans träder en gammal man, som vi får lov att kalla Mentolhöken, fram med en dunk i ena näven. Han för vant sina fingrar till munnen och fyrar av en snabb busvissling (som förstås till stor dränks i matchsorl och gnisslande från tennisskor mot parkett) innan han med total självklarhet och vad som verkar vara gammal inövad slentrian vevar iväg plastdunken med ett rejält höftkast upp mot den översta läktardelen.
Sedan upplever jag det som att tiden står stilla.
Mina ögon ser dels en plastdunk avsedd för bensin som slungas uppåt, snurrandes baklänges i luften i en väldig fart – dels uppfattar jag att det sitter en liten barnfamilj på översta raden; ett litet kid som sitter inslingrad i sin mors barm. Mina geometriska kunskapssynapser kopplar på något sätt direkt att det är där dunken oundvikligen kommer att landa.
Det är, och nu överdriver jag inte ens, en av de längsta sekunderna i mitt liv.
Och, jo, mycket riktigt – med ett plastigt klonkljud så slår bensindunken i det lilla knytets skallbas. Barnagråten kommer närmast omedelbart, men Mentolhök verkar inte ha uppfattat olyckan; han verkar inte ha följt dunkbanan (ett ord jag aldrig tänkt få användning för) utan tittat ner i marken efter att ha utfört sitt uppdrag av gammal vana.
Mamman till barnet är av utländskt påbrå, månne indiskt. Hon tittar bara rakt fram – som om hela hennes världsbild träffats av blixten. Jag har sällan sett ett mer oförstående uttryck. Det är inte rädsla, det är inte ilska – det är bara total vilsenhet. ”Vad var det just som hände med mitt barn?”, skriker hennes ögon.
Hon bara sitter där, kanske anar hon för ett par sekunder att allt är en del av en ursvensk gammal baskettradition där man inviger treåringar i sporten genom en dopritual innehållande en flygande bensindunk.
Mentolhök skrockar nerifrån; han har fortfarande inte sett något.
Han tar sig så sakteliga upp på läktaren.
Bensindunken har ramlat ner en läktarrad.
Mentolhök delar ut pris, de på nedre raden får sig en gratis Guldtvätt.
Barnet ovanför gråter. Mammans blick fortfarande helt förvirrad. Båda ofrivilligt invigda i basketens trenighet: kastarm, bensindunk, näbb.
 
Jag har aldrig i mitt liv upplevt något mer surrealistiskt på en idrottsarena. Jag vill hävda att det till dags dato är det sjukaste jag upplevt på ett idrottsevenemang; och då har ändå Ständut Blakk tagit ton med fullskalig orkester under pågående allsvensk fotbollsmatch på IP.
 
Lite senare kommer Mentolhök fram igen, han har med sig en liten låda med vad som förefaller vara en Mentos-rulle; myntrullarna med små mentolsmakande karameller. Dessutom har han ett par Loka-flaskor i näven. Han lägger alltsammans på en stol, bjuder två grabbar på den nedersta raden på varsin pastillrulle – innan han ställer sig och vakar över sitt lilla pastill- och kolsyrevattenslandskap under någon minut. Allting är väldigt luddigt och det är i det här skedet som jag slår fast att han ”vakar som en hök över sina mentolrullar” – varpå Martinsson klubbar smeknamnet ”Mentolhöken”. Vi är snabba på smeknamn. Inte bra, nödvändigtvis, men snabba. Det är kanske vår allra största styrka som duo.
När Mentolhök vakat klart så smyger han sig upp och bjuder även oss på bänkrad fyra på en varsin rulle pastiller. Martinsson och Denkert får dessutom sig en varsin Loka, men de tar snabbt slut. Hela utdelandet känns väldigt selektivt och tafatt – och jag hinner tänka att det är någon snabbt ihoprafsad överslätningsgest från arrangörens sida för bensindunksdebaclet.
Det visar sig att det är små mynt druvsocker som det bjuds på. Hemskt aptitligt i en tröttsam och redan avgjord baskettillställning – men likaledes malplacerat. Jag tänker att det blir någon form av avslutningsceremoni när Mentolhöken nått högst upp, till det alldeles nyss gråtande flickebarnet, till den chockade modern; kanske en ödmjuk bugning, ett uppriktigt ”förlåt”, en gratisplåt eller åtminstone – dubbla myntrullar pastiller och ett par Loka.
Men det blir ingenting. Istället ropar speakern ut att ”det är Statoil som bjuder på”, ja, vad kan han ha sagt?, ”karrasnuttar och vatten på läktaren”.
”Nej, men inte behövde väl ni, Statoil”, tänkte gemene man som nyss fått höra barangråten tysta.
”Ni hade ju redan bjudit en lycklig vinnare på en Guldtvätt.”
 
(Jag skulle ha velat ha haft en näbb på väggen under spånmötet inför lanserandet av Bensindunksplytkastet Statoildunken:
”Ska vi inte göra något speciellt i år? Jag tänker, vi har ju Mentolhöks fina kastarm; det vore ju synd att inte få använda den på matcherna.”
”Vad ska han kasta då? En t-shirt, kanske?”
”Nja, de vecklar ju ut sig och kommer ingenstans. Då spelar det ingen roll vilken kastarm du sitter på. Något mer konkret…”
”En bensindunk, kanske? Statoil kanske skulle kunna sponsra?”
”Ja! De har väl handtag så att man kan veva iväg dem ordentligt?”
”Kan det inte bli farligt? Mitt under spelet, jag menar… tittar inte folk på matchen?”
”Han kanske kan busvissla en gång någon halvsekund innan han kastar iväg den?”
*Mötet klubbas*)
 

Matchen:

Mikael Lindqvist kan inte ha haft en enkel resa till basketens nationstopp. Tänk att försöka göra karriär i en sport där orangehåriga Kim Jong-un-vänner och gangsters med inbakade flätor är de stora idolerna – och sedan komma och vilja studsa bollen när du både heter och ser ut som en systemvetare.
Men ”Mikey Mike”, som han kanske kallas, förbisåg allt detta i den första halvleken och sänkte hela 17 poäng och var matchens stora behållning.
I paus måste någon materialare läst laguppställningen och utbrustit att ”men Mike, du stavar ju med CK! Micke!, stavar du” – för sedan blev det inte många fler poäng.
Själva matchen var hemskt avslagen väldigt tidigt – även om Nässjö ledde inledningsvis och hängde med bra långt in i tredje.
Nässjös nummer femton, Karim Wazzi (bra namn), var blott 1,67 i Nike Air-lästen – och det såg närmast komiskt ut i dessa basketkretsar. Om en basketintresserad människa fångar, säg, en jättelax så antar jag ju att Wazzi får agera gammal…

… Danny de Vito-måttstock.
 

Priset:

Martinsson hade friplåtar. En hel låda på jobbet. Denkert hade andra friplåtar.
Det är bra med friplåtar. Dragonerna verkar vara väldigt duktiga på att pracka på företag plåtar i överflöd, så att gemene man av folket kan gå på basket och lägga sina polletter på eventuell pausmazarin.
 

Publiken:

Jag vet inte vad Dragonernas officiella siffror säger, men jag skulle vilja hävda att vi inte var fler än 400 näbbar som såg den trötta tillställningen.
Jag har aldrig någonsin upplevt sämre tryck i Sporthallen. Det är ändå, även om just den här säsongen ter sig som en mellansäsong, ett av Sveriges absolut bästa lag de senaste åren, Sundsvall Dragons, och jag trodde aldrig att man skulle kunna vara nere och nosa i siffror under 500-strecket. Det var en tragisk syn, även om KFUM Nässjö kan vara svensk elitidrotts högstadivisioners sämsta publiklag sedan Ljungskile var uppe och vände i Allsvenskan.
Jag skulle gissa på att det florerade mer än dubbelt så många friplåtar i Sundsvall med omnejd än vad det till slut kom folk på matchen. Det är dåligt. Hemskt dåligt.
 

Pausfikat:

Habilt tiokronorskaffe och efter att allt för många gånger ha tvingat i sig GIF Sundsvalls femtonkroniga mårdgift – för värmen!, o, bara värmen! – så är det inte att underskatta.
Dock inget hembakt fikabröd; bara plastmelerade Delicerano-bollar och industriella chokladkakor i den sönderkommersialiserade basketen. Förvisso fanns där några grånade, skinkbeklädda tekakor – men jag hade faktiskt inte just spelat en sjumannamatch på ett P9-sammandrag i Ljustorp, så jag passade på dessa.