1. Ola Sevandersson (NY)

Det här var väl något av det finaste jag hört talas om sedan jag konfirmerades.
Jag skulle vilja överösa denne Ola Sevandersson från Alnö med dagsfärska fikon. Tills dess att det eventuellt framkommer att han ryckt 20 000 kronor direkt ur pälsen på levande, skrikande angorakaniner så tänker jag uppmana den bemedlade allmänheten (mig exkluderad) att belamra denne Ola Sevandersson med kvalster och grödor mejlledes, så till den milda grad att han knappt kan ta sig innanför dörren utan att bli påmind om sin godhet.
I går kväll reste jag mig ur soffan för att poppa popcorn, stannade till vid mobilen som vibrerade av en push-nyhet. ”Skolskjutning i Colorado”, läste jag – och sedan gick jag direkt vidare mot popcornpannan.
I dag, söndag, attackerade nazister vanligt folk på öppen gata i Kärrtorp, enligt klassisk gammal ”fan, står dom upp för LIKA RÄTTIGHETER FÖR MÄNNISKOR??? KASTA GLASFLASKOR OCH HUGG DOM MED KNIV!”-logik.
Det är en bedrövlig samtid vi lever i, och alla behöver inte skänka 20 000 kronor – men alla behöver verkligen göra någonting.
 

2. Stephen Fry (NY)

Jag har nyttjat den gode Stephens lugnande stämma för att ha någonting att somna in till under de senaste sex månaderna. Det har inte bara gjort att jag nu kan recitera hela ”Harry Potter and The Chamber Of Secrets” närmast ordagrant – utan jag tror också att det har gett mig en frommare nattsömn.
Men Stephen Frys plats på listan borgar sig främst i att hans tvådelade dokumentärserie ”Stephen Fry: Out There” – där han skärskådar hatet mot homosexuella runtom i världen – ligger ute på SVT Play.
Jag anbefaller alla att ägna två timmar åt dessa.
 

3. Expressen (ÅT)

Starkt att dra fram SD-politiker som sitter och sprider rasistiskt hat på nätet under total anonymitet. Tryckte upp tv-kameror i näbben på förtroendevalda som talade gott om en ”avlusningsstation i sydvästra Polen på 40-talet” och som skrev att de önskade livet ur ensamkommande flyktingbarn.
Starkt, viktigt – och relevant.
Men jag tycker verkligen – hur mycket antirasist jag än är, och hur mycket skada jag än vill åsamka SD:s trovärdighet – att det var fel att hänga ut åkeriägare och docenter; som inte alls har någon roll i offentligheten, som inte är förtroendevalda och som inte har någon position inom Sverigedemokraterna.
Vari ligger allmänintresset kring just dessa personer; som rättfärdigar att man hänger ut dem med namn och bild på förstasidor i Sveriges näst största kvällstidning?
Vi vet redan att tio procent av den svenska befolkningen är mer eller mindre rasistiska; och ingen kan väl på fullaste allvar ha antagit att denna tiondel enkom bestod av lågalönade, lågutbildade och frustrerade unga män? Jag säger inte att jag slåss för gemene mans rätt att få sitta och spy ur sig rasism anonymt – men jag ser inte att man ska hänga ut vissa rasister, som ”det går lite bra för i livet” men som inte har något politiskt uppdrag, i den maximala offentligheten.
Nej, jag förstår verkligen inte hur man kan argumentera för just denna uthängning av vanliga människor. Och jag lyssnade på Thomas Mattsson i Medierna och… nej, jag förstod fortfarande inte.
Men, öhm, den första, viktiga publiceringen räcker till en tredjeplats på veckans lista.
 

4. Peppe Femling (NY)

Det svenska skidskyttelandslaget innehåller en ung talang vid namn Peppe Femling.
Peppe. Femling.
Peppe Femling!
PEPPE!!! FEMLING!!!
 

5. Begravningstolken (NY)

Det stod alltså en bluffmakare och gjorde humbugtecken på Nelson Mandelas begravning – en meter ifrån världens mäktigaste man.
En politikens Karl Power…

… längst till vänster i bild.
Jag vill hoppas att det inte var någon fara på taket – att han inte hade några onda syften – utan att det bara var en imponerande uppvisning av sydafrikanskt gyckel.

 1. Nelson Mandela (NY)

Verkar ha slagits??? Ställt till med bråk???
 

2. Erik Löfgren (ÅT)

Min vän Klonk-Basse startade en FM-save med GIF Sundsvall på en äldre Football Manager-upplaga. På spelet tillhör jag a-truppen.
Och efter 2010-säsongen så tittade han till hur pass nöjda supportrar och styrelse var efter säsongen. Vi tar oss en titt på den.

Och vi highlightar det centrala:

Det är, med dessa obestridliga fakta i ryggen, oförklarligt hur lite den icke-virtuelle Erik Löfgren fått ut av sin fotbollskarriär.
 

3. Vatikanstaten (NY)

I veckan nåddes vi av nyheten att Vatikanstaten byter valuta – från gamla fornhistoriska ädelpolletter (antar jag) till Euro.
Euro!
Vad händer härnäst med den katolska kyrkan?
Kommer Jesus, när han ofrånkomligen och slutligen återvänder till jorden, att vara ansiktet utåt för Bitcoin?
 

4. George Mourad (NY)

Sedan han lämnade IFK Göteborg för första gången 2006 så har han avverkat italienska Brescia (lån), holländska Willem II, en skandinavisk mellanlandning i norska Tromsö, en halvsäsong i Portimonense (Portugal), en vända i iranska Mer Kerman – hem till Syrianska, vidare ut till Kina – innan han så i somras skrev på för Örgryte IS.
En typisk mellanlandning, tänkte man, samtidigt som man ritade upp kartor över hemmets alla väggar i ett A Beautiful Mind-scenario för att försöka kartlägga denne okartläggbare fotbollsnomad.
Och så skriver han, helt plötsligt, på ett nytt kontrakt med Örgryte IS i Division I Södra – och världen blev lite, lite tråkigare.
 

5. Julestjärna (NY)

Jag har trädgårdsmästarblod som rinner i mina vener – min morfar krängde blomster till hela Vattjom med omnejd – och under hösten har jag mot alla odds diat en erkänt svårhanterlig rhododendron mot till synes evigt grönskande liv.
Men inte ens jag och min ömma vattnarhand verkar kunna få rätsida på den omöjliga julestjärnan som verkar tolka ens oerhörda närhet och ömhet som ett led i en aktiv dödshjälpskampanj.