1. Sushi House (NY)

Jag tror aldrig att jag – på något ställe, någonstans – fått ett så pass hjärtligt bemötande som på Sushi House på torget.
Sist jag stack in näbben så såg mannen i kassan på mig med blicken hos en hund som just återsett sin matte efter något decennium – ögonen, ja, hela näbben lyste upp: det var som om han viftade med svansen med ögonvitorna.
Och jag älskar det. Förstås. Var i dagens karga marknadsklimat kan en ung man av skallig natur mötas av ett dylikt bemötande?
Dessutom brukar jag ofta beställa för avhämtning och jag vet inte om de anpassar matmängden efter hur stor och födokrävande personen i andra änden av luren låter – men min skrovligt mörka Skrot-Nisse-stämma lyckas alltid få mycket fler bitar än jag beställt.
Det blev inte ens något gnäll när jag trots detta – trots denna hjärtskärande fina särbehandling – ändå stod och viftade med en rabattkupong (ni vet, från ett av de ”Restaurangchansen”-häften man ska sälja åt sin Division I-klubb) och skamlöst ville ha två bitar till priset av en.
 

2. Haim (NY)

”Har du hört The Wire?” är det nya ”Har du sett The Wire?”.
Jag har äntligen, efter en sommar av total avskärmning, börjat lyssna på ny musik – och jag har hittat en hel del starka utmanare till årsslutets 2013-lista.
Och så har jag – sist av alla? – hört på Haim.
Haim!
HAIM!!!
Och ”The Wire” då, framför allt.

3. Måndagsjazzen (NY)

Jag ska erkänna att jag inte läste tidningen i tisdags, men de rapporter jag nåtts av – från länets samlade skara jazzentusiaster – berättar om att gästartisten Eddie Gomez belönades med en fyra i betyg i Dagbladet.
En ganska habil måndag, alltså.
Jag har också läst recensionen på nätet – där texten går att läsa i sin helhet, men utan betygen! – och jag tolkar det  också som en habil betygsfyra.
Måndagsjazzen har öppnat sedvanligt starkt – men med utrymme för förbättring.
 

4. Allagie Sosseh (NY)

Foto: ST.nu
Den 27-årige anfallaren, som började säsongen i skandalomsusade AFC United, fick inte spela ”proffsfotboll” på grund av FIFA:s trelagsregel – så han passade på att åka till metropolen Ånge för att bo på Mittlandia, kassera ut en (vad jag hört) mer än lovligt skälig polletthög till septemberlön och för att skjuta upp Ånge ur trean.
Ånge är en Division II-plats rikare, Alagie Sosseh är… rikare – och det ska bli intressant att se vad Ånge kan locka till sig för spelare till nästa Division II-säsong med sina till synes obegränsade källa av danska kronor.
 

5. Mattias Alkberg (4)

Han kommer fortfarande till Pipeline den andra november – ett datum som verkar ha närmat sig med en vecka jämfört med hur det såg ut förra fredagen – och Mattias Alkberg har dessutom producerat Könsförrädares första skiva.
Och jag vet inte hur stor roll en producent har – men alla inblandade måste ha skött sitt väldigt bra.
För Könsförrädare är bra (det hör ni väl bara på namnet, hoppas jag?). Något av det bästa jag hört på sistone.

1. Sundsvall (ÅT)

Många tror att flyglarmet är det som främst varnar invånarna om deras stad är i omedelbar fara.
Det stämmer inte.
Den allra farligaste varningssignalen som kan ljuda över ett torg är en ensam, vilsen och rädd stämma som skriker ”DONKEN HAR SLAGIT IGEEEN!”.
Vilka ska någonsin kunna öppna en butik i centrala Sundsvall om inte ens McDonalds – som måste vara ett av världens allra starkaste och minst konjunkturskänsliga varumärken (”alla måste alltid ha sina två cheese och en vatten”) – kan överleva med en enda franchise i centrum?
Och Stadshuset ”hoppas” ha klart med en ny ägare – och därigenom någon sorts verksamhet, antar jag – ”innan nyår”.
(Och i onsdags spelade Dennis Lyxzéns Invasionen på Scharinska i Umeå.
På. En. Onsdag. I en norrländsk stad, ganska lik den här.
Här händer ingenting. Förutom måndagens jazz, förstås.)
 

2. Pirkt.se (ÅT)

Åter försenade listor – och det har varit en hemskt inaktiv, stillastående vecka för hela portalen.
I dag skrev jag tenta – direkt efter att ha lett min sedvanliga svensklektion på gymnasiet.
Och det har varit mycket nu, på sistone.
Jag när ju så smått drömmar om den här portalens världsherravälde och dess kullkastande av allt mänskligt medieanvändande – men det går inte att verkställa under rådande former.
Jag hoppas att jag under nästkommande veckor, när jag läser en tv-kurs (som jag, ett av nordens först diagnostiserade podcastansikten, valt istället för en tidningskurs!), ska ha tid att skrida till verket kring ett par av de ambitiösa bloggutkast jag har sparade.
 

3. Kungahuset (NY)

Foto: Dagbladet, Eva-Lena Olsson.
Det måste sluta bli nyheter så fort någon med så mycket som en blåskiftande sårskorpa kommer på besök till en mindre ort.
I går skrevs det om att Carl Philip var på plats för att, typ, ”smaka på grödor” och ”titta på grödor”.
Jag citerar från Dagbladet-artikeln:
”Som utbildad lantmästare granskade han intresserat allt från morrötter till nystyckad ryggbiff innan de var dags för avsmakning av diverse delikatesser – samt granskottsdryck.” 
Av alla hundratals sketcher som lär ha gjorts kring Carl-Philips ringa intellekt så är väl den här scenen en av de starkaste och mest avsnoppande:  hur prinsen först måste benämnas som någon form av kunnig lantmästare – för att intresserat (!) granska (!) ett knippe lokalodlade morötter.
Som salig Tjuren Ferdinand.
 

4. GIF Sundsvall (1)

Jag skrev att jag var nöjd med sommarförvärven i mitten av augusti – det var innan jag visste att Pontus Engblom var halvskadad (det har han ju antagligen varit hela tiden; det har synts väldigt tydligt på hans icke-spelstil i höst) och att Rúnar Már inte var någon defensiv mittfältare (trots att han lanserades som en Arí-ersättare). Innan jag visste att Rúnar Már inte var någonting – annat än en luddig truppspelare som är ”ganska bra en-mot-en” (fast uppenbarligen inte lika bra som Robbin Sellin eller någon annan).
På måndag kommer Falkarna och det ska bli väldigt roligt att se 19-årige stortalangen Joakim Nilsson få den chans som mittback som 20-årige icke-talangen Erik Löfgren satt i ett år och väntade på.
I övrigt vet jag inte om det kommer bli så roligt.
Jag är hemskt orolig.
 

5. Tobias Hysén (NY)

I augusti placerade jag ett litet spel på att Tobias Hysén skulle hålla undan och vinna den allsvenska skytteligan.
Bet365 hade helt missat att Häckens Mostapha El Kabir blivit långtidsskadad och att han skulle missa stora delar av den resterande säsongen – och spelbolaget hade då satt likvärdiga odds på de två tolvmålsskyttarna Hysén och El Kabir.
Jag slängde förstås iväg en polletthög som jag tänkte skulle multipliceras med 2,70 – och sedan dess har det, förstås, gått totalt troll i målsskyttet för landslagsstjärnan.
Han har bara lyckats peta dit två bollar på vad som känns som ett kvartssekel – och nu senast var El Kabir tillbaka, efter typ ett halvårs frånvaro.
Det är ett skört försprång för någon som springer och skjuter för min ekonomiska fortlevnad.
Jag hoppas att denna sporrande plats på Kasslerlistan ska få igång målskyttet igen (med min tur behöver han väl göra en åtta-nio baljor till under slutomgångarna) och därigenom inbringa mina surt fördobblade slantar.